Hade köpt en extra ridlektion och fann mig uppskriven på Vera.
Jag tycker att det är lite konstigt med denna fäbless som alla ridlärare verkar ha för att sätta mig på just Vera. Hon är en av dom kanske topp fem hästar som jag har ridit allra flest gånger på ridskolan, om jag räknar med förra perioden jag red här, och jag lirar egentligen inte alls med henne.
Trots att jag har ridit henne ganska många gånger så förstår jag mig inte på henne för det. Rent utvecklingsmässigt så känns det helt meningslöst för mig att rida henne, för jag hittar inga knappar och kommer aldrig framåt, trots att jag ändå har försökt ett stort antal gånger. Men som motion är hon OK. Hon är bara arg på mig på marken, inte när jag sitter på, och även om det känns meningslöst utvecklingsmässigt så kan jag väl visst sitta på henne om det nu ska vara så. Det finns jättemånga hästar jag skulle få ut mer av att sitta på än Vera, och Vera själv verkar föredra många andra ryttare före mig. Men OK då - det är visst inte eländigt på något vis.
Det blev dock väldigt mycket trevligare än jag nånsin hade kunnat föreställa mig. Vera har varit mer eller mindre spänd och motsträvig hela vårterminen, och jag har sett att det har varit fler än jag som har haft problem med henne. Men av någon okänd anledning – kanske alla planeter låg i rätt linje eller nåt sånt – så var hon riktigt supertrevlig den här lektionen! Hon var mjuk i bägge sidor, kom fint in i handen på mig med en sugande krök på halsen, var lätt att fånga upp, ställa och forma, bet sig inte fast i högersidan som hon brukar, svarade bra på skänkeln och följde mig i allt jag bad om. Hon visade mig till och med självmant hur övningen vi gjorde skulle göras, för hon hade gjort den förr!
Vilken häst hon kan vara i det läget! – Hon kan ju!...
Så jag bara finåkte hela lektionen. Det var riktigt trevligt!
Men det var ju inte JAG som gjorde något... Och det känns lite tråkigt. Jag kan inte alls ta åt mig äran på något sätt, för jag red henne som jag alltid gjort. I det läget hon var i hade man kunnat sätta upp vem som helst på henne för finåkning. Jag funderade lite på vad som kunde vara orsaken. Dels så tog jag över henne direkt efter en hopplektion, och jag hade tittat lite på lektionen innan och sett att den ryttaren hade fått fram Vera bra över hindren, så Vera hade ”kommit igång” ordentligt. Det är ju alltid en bra uppvärmning att få skutta lite och röra sig genom hela kroppen. Och dels så tycker jag mig märka lite skillnad på hur hästarna är på lektionerna för olika ridlärare. Den ridläraren jag red för på den här lektionen har jag flera gånger tidigare upplevt att hästarna är lugnare, mer avslappnade, mer koncentrerade på uppgiften och mer ambitiösa för. Konstigt nog. Men kanske kan det spela in.
Efter lektionen, som var den sista på dagen, så skulle vi släppa ut våra lektionshästar i sommarhagen för första natten den här sommaren. Dom varnade att några hästar kanske kunde bli ivriga och stökiga, men jag fick gå först ut till hagen med coola Vera och hon skötte sig utmärkt. Det är en rolig och härlig känsla att släppa ut dom i sommarhagen, särskilt för första natten, och vi stod kvar ett tag och tittade på hur alla 30 hästarna drog busvändor, jagade varann, rullade sig gott, sprang runt i fina passager och fnorkade högt och ljudligt, och framför allt dök ner med huvudena i det gröna och bara mumsade. Fest och njutning på samma gång! Så härligt att se alla tillsammans i den gigantiska sommarhagen.
”Imorgon lär dom väl vara heltrötta” var det någon som sa, och det bådar ju kanske inte så jättegott, med tanke på att jag även ska rida första lektionen på dagen efter första natten i sommarhagen... Jag kan väl bara hålla tummarna för att jag får någon som i vanliga fall har mycket motor...
Jag tycker att det är lite konstigt med denna fäbless som alla ridlärare verkar ha för att sätta mig på just Vera. Hon är en av dom kanske topp fem hästar som jag har ridit allra flest gånger på ridskolan, om jag räknar med förra perioden jag red här, och jag lirar egentligen inte alls med henne.
Trots att jag har ridit henne ganska många gånger så förstår jag mig inte på henne för det. Rent utvecklingsmässigt så känns det helt meningslöst för mig att rida henne, för jag hittar inga knappar och kommer aldrig framåt, trots att jag ändå har försökt ett stort antal gånger. Men som motion är hon OK. Hon är bara arg på mig på marken, inte när jag sitter på, och även om det känns meningslöst utvecklingsmässigt så kan jag väl visst sitta på henne om det nu ska vara så. Det finns jättemånga hästar jag skulle få ut mer av att sitta på än Vera, och Vera själv verkar föredra många andra ryttare före mig. Men OK då - det är visst inte eländigt på något vis.
Det blev dock väldigt mycket trevligare än jag nånsin hade kunnat föreställa mig. Vera har varit mer eller mindre spänd och motsträvig hela vårterminen, och jag har sett att det har varit fler än jag som har haft problem med henne. Men av någon okänd anledning – kanske alla planeter låg i rätt linje eller nåt sånt – så var hon riktigt supertrevlig den här lektionen! Hon var mjuk i bägge sidor, kom fint in i handen på mig med en sugande krök på halsen, var lätt att fånga upp, ställa och forma, bet sig inte fast i högersidan som hon brukar, svarade bra på skänkeln och följde mig i allt jag bad om. Hon visade mig till och med självmant hur övningen vi gjorde skulle göras, för hon hade gjort den förr!
Vilken häst hon kan vara i det läget! – Hon kan ju!...Så jag bara finåkte hela lektionen. Det var riktigt trevligt!
Men det var ju inte JAG som gjorde något... Och det känns lite tråkigt. Jag kan inte alls ta åt mig äran på något sätt, för jag red henne som jag alltid gjort. I det läget hon var i hade man kunnat sätta upp vem som helst på henne för finåkning. Jag funderade lite på vad som kunde vara orsaken. Dels så tog jag över henne direkt efter en hopplektion, och jag hade tittat lite på lektionen innan och sett att den ryttaren hade fått fram Vera bra över hindren, så Vera hade ”kommit igång” ordentligt. Det är ju alltid en bra uppvärmning att få skutta lite och röra sig genom hela kroppen. Och dels så tycker jag mig märka lite skillnad på hur hästarna är på lektionerna för olika ridlärare. Den ridläraren jag red för på den här lektionen har jag flera gånger tidigare upplevt att hästarna är lugnare, mer avslappnade, mer koncentrerade på uppgiften och mer ambitiösa för. Konstigt nog. Men kanske kan det spela in.
Efter lektionen, som var den sista på dagen, så skulle vi släppa ut våra lektionshästar i sommarhagen för första natten den här sommaren. Dom varnade att några hästar kanske kunde bli ivriga och stökiga, men jag fick gå först ut till hagen med coola Vera och hon skötte sig utmärkt. Det är en rolig och härlig känsla att släppa ut dom i sommarhagen, särskilt för första natten, och vi stod kvar ett tag och tittade på hur alla 30 hästarna drog busvändor, jagade varann, rullade sig gott, sprang runt i fina passager och fnorkade högt och ljudligt, och framför allt dök ner med huvudena i det gröna och bara mumsade.
Fest och njutning på samma gång! Så härligt att se alla tillsammans i den gigantiska sommarhagen.”Imorgon lär dom väl vara heltrötta” var det någon som sa, och det bådar ju kanske inte så jättegott, med tanke på att jag även ska rida första lektionen på dagen efter första natten i sommarhagen...
Jag kan väl bara hålla tummarna för att jag får någon som i vanliga fall har mycket motor... 
