Hjälp! Stressad spets som gör utfall

[Kraxa]

Jag har en okastrerad hane på 2,5 år av spetsras. Just nu mår jag väldigt psykiskt dåligt, vilket delvis har med hunden att göra. Så för tillfället är han hos mina föräldrar. När min mamma erbjöd att ha honom för att jag skulle få vila trodde jag först hon menade någon vecka eller så, men tydligen tänker hon en månad för att hon och min pappa ska försöka vänja honom mer vid den typen av miljö. De är båda pensionärer och bor i ett kvarter på en mindre ort.

Min hund är nämligen reaktiv och särskilt i nya miljöer. Själv bor jag lantligt och försökte väl socialisera honom som valp, men det räckte tydligen inte… Han blev också opererad för patellaluxuation när inte ens var ett år, så där blev också en period där vi inte kunde öva. Här hemma är han jättelugn inomhus och beter sig hyfsat ute såvida det inte dyker upp en trigger. Triggers för honom är framför allt långsamma fordon, joggare, cyklister, vissa hundar… Det är mycket grusvägar här omkring och han skäller och jagar/gör utfall så fort det kommer en långsam bil. Har försökt motbetinga, ge olika kommandon, spruta vatten, bara fortsätta gå… Så jädra svårt att veta vad man ska satsa på som kan komma att fungera på längre sikt. Det går okej om det går att öka avståndet men det är ju inte alltid det går eller som man hinner.

Och det är väl en av anledningarna till att jag just nu är så fruktansvärt trött och ledsen på allt, för det känns som man kämpar och sliter, försöker ligga steget före och ändå blir det fel gång på gång. Jag vill ju bara kunna gå som vanligt med min hund! Tanken var bland annat att jag skulle komma ut mer (jobbar hemifrån) och se nya ställen och att vi skulle jogga och cykla tillsammans. Som det är nu åker jag ut till avlägsna grusvägar i skogen för att jogga och cykla men det kan ändå hända att det dyker upp någon enstaka bil, och då känns turen förstörd.

Åker jag med bilen till nya ställen så är det hemskt, han blir jättestressad så han kan stå och tomskälla eller skrika på allt som rör sig. Jag som är ljud- och stresskänslig har mer än en gång börjat gråta och gett upp. Måste liksom förbereda mig mentalt och försöker inte ha några förväntningar men det funkar inte alltid. Har varit hos en hundpsykolog en gång och har betalat för två gånger till, men fått skjuta upp nästa möte då jag inte orkar med det just nu.

Jag har funderat starkt på omplacering, samtidigt som jag älskar allt annat med hunden. Han är lättlärd, gosig och jätteduktig på spår. Och ibland går det bra med hans triggers! Om jag visste med säkerhet att om ett år kommer det fungera mycket bättre hade jag inte tvekat på att fortsätta jobba med honom.

Vet inte riktigt vad jag vill få, pepp, igenkänning? Finns så mycket mer att skriva så fråga bara.

 

[tyxi]

Kan du höra efter om det finns andra som kan hjälpa till med avlastning? Antingen folk du känner eller via annonser? Och då menar jag enstaka promenader då och då främst.
Jag själv skulle kunna hjälpa till med sådant ibland om det var någon i mitt område som behövde och bad om hjälp.

 

[tanten]

Finns det någon duktig hundtränare som kan hjälpa dig tänka ut strategier och visa?

 

[Kraxa]

Kan du höra efter om det finns andra som kan hjälpa till med avlastning? Antingen folk du känner eller via annonser? Och då menar jag enstaka promenader då och då främst.
Jag själv skulle kunna hjälpa till med sådant ibland om det var någon i mitt område som behövde och bad om hjälp.

Jag har hjälp av mina föräldrar även annars med ibland. Han är hos dem nu som sagt så jag ska få vila och så samtidigt som jag höjt dosen på mina antidepressiva. Det är svårt att hitta andra som kan passa honom, bor mest äldre här i närheten och sen vågar jag inte låta vem som helst ha hand om honom.

 

[Kraxa]

Finns det någon duktig hundtränare som kan hjälpa dig tänka ut strategier och visa?

Jag har gått valpkurs och två allmäna lydnadskurser. Valpkursen var väldigt jobbig, den första lydnadskursen tyckte jag det gick bättre och den tredje som var på en ny klubb på kvällstid på vintern gick jättedåligt, där vi fick mest stå på avstånd för att han reagerade så mycket.

Börjat precis gå till en hundpsykolog som vi träffat en gång hittills och som gett mig några övningar, men hittills har de mest varit inriktade på kontakt. Har också övat på impulsövningar med leksak och godis, men hur fasen man ska kunna överföra det på även bilar och sånt förstår jag inte.

Jag känner ju till strategin med motbetingning, i detta fall ge mjukost eller godis när det kommer en bil och det går så länge avståndet är långt. Känner dock att han får lättare att göra utfall när han bara ska stå och titta, så har annars först försökt öka avståndet och sen kommendera sitt (här får jag ibland peta ner baken på honom) och SEN ge godis/mjukost. Ofta reser han sig då upp precis när bilen passerar, men gör åtminstone inte alltid utfall. När vi går på en stor väg där det är 80 vänder han sig ofta bakåt och tittar på mig och får godis när en bil passerat, så där verkar vi lyckats få till något slags skvaller.

 

[Tiffany]

Jag har en okastrerad hane på 2,5 år av spetsras. Just nu mår jag väldigt psykiskt dåligt, vilket delvis har med hunden att göra. Så för tillfället är han hos mina föräldrar. När min mamma erbjöd att ha honom för att jag skulle få vila trodde jag först hon menade någon vecka eller så, men tydligen tänker hon en månad för att hon och min pappa ska försöka vänja honom mer vid den typen av miljö. De är båda pensionärer och bor i ett kvarter på en mindre ort.

Min hund är nämligen reaktiv och särskilt i nya miljöer. Själv bor jag lantligt och försökte väl socialisera honom som valp, men det räckte tydligen inte… Han blev också opererad för patellaluxuation när inte ens var ett år, så där blev också en period där vi inte kunde öva. Här hemma är han jättelugn inomhus och beter sig hyfsat ute såvida det inte dyker upp en trigger. Triggers för honom är framför allt långsamma fordon, joggare, cyklister, vissa hundar… Det är mycket grusvägar här omkring och han skäller och jagar/gör utfall så fort det kommer en långsam bil. Har försökt motbetinga, ge olika kommandon, spruta vatten, bara fortsätta gå… Så jädra svårt att veta vad man ska satsa på som kan komma att fungera på längre sikt. Det går okej om det går att öka avståndet men det är ju inte alltid det går eller som man hinner.

Och det är väl en av anledningarna till att jag just nu är så fruktansvärt trött och ledsen på allt, för det känns som man kämpar och sliter, försöker ligga steget före och ändå blir det fel gång på gång. Jag vill ju bara kunna gå som vanligt med min hund! Tanken var bland annat att jag skulle komma ut mer (jobbar hemifrån) och se nya ställen och att vi skulle jogga och cykla tillsammans. Som det är nu åker jag ut till avlägsna grusvägar i skogen för att jogga och cykla men det kan ändå hända att det dyker upp någon enstaka bil, och då känns turen förstörd.

Åker jag med bilen till nya ställen så är det hemskt, han blir jättestressad så han kan stå och tomskälla eller skrika på allt som rör sig. Jag som är ljud- och stresskänslig har mer än en gång börjat gråta och gett upp. Måste liksom förbereda mig mentalt och försöker inte ha några förväntningar men det funkar inte alltid. Har varit hos en hundpsykolog en gång och har betalat för två gånger till, men fått skjuta upp nästa möte då jag inte orkar med det just nu.

Jag har funderat starkt på omplacering, samtidigt som jag älskar allt annat med hunden. Han är lättlärd, gosig och jätteduktig på spår. Och ibland går det bra med hans triggers! Om jag visste med säkerhet att om ett år kommer det fungera mycket bättre hade jag inte tvekat på att fortsätta jobba med honom.

Vet inte riktigt vad jag vill få, pepp, igenkänning? Finns så mycket mer att skriva så fråga bara.

Det låter jättejobbigt.Jag kan inte mycket om reaktiva hundar. Men du skriver ” det går ok om det går att öka avståndet”.
Det kanske är det du ska jobba på då? Öka avståndet där det går och se om han lugnar ner sig efter hand.
Eftersom det tydligen fungerar.

 

[Lingon]

Jag har gått valpkurs och två allmäna lydnadskurser. Valpkursen var väldigt jobbig, den första lydnadskursen tyckte jag det gick bättre och den tredje som var på en ny klubb på kvällstid på vintern gick jättedåligt, där vi fick mest stå på avstånd för att han reagerade så mycket.

Börjat precis gå till en hundpsykolog som vi träffat en gång hittills och som gett mig några övningar, men hittills har de mest varit inriktade på kontakt. Har också övat på impulsövningar med leksak och godis, men hur fasen man ska kunna överföra det på även bilar och sånt förstår jag inte.

Jag känner ju till strategin med motbetingning, i detta fall ge mjukost eller godis när det kommer en bil och det går så länge avståndet är långt. Känner dock att han får lättare att göra utfall när han bara ska stå och titta, så har annars först försökt öka avståndet och sen kommendera sitt (här får jag ibland peta ner baken på honom) och SEN ge godis/mjukost. Ofta reser han sig då upp precis när bilen passerar, men gör åtminstone inte alltid utfall. När vi går på en stor väg där det är 80 vänder han sig ofta bakåt och tittar på mig och får godis när en bil passerat, så där verkar vi lyckats få till något slags skvaller.

Varför måste han sitta när du ska ge honom godis? Du kan ju fortsätta att gå och trycka ut lite mjukost medan du går. Som du säger så får han lättare att göra utfall när han står stilla.

 

[Kraxa]

Varför måste han sitta när du ska ge honom godis? Du kan ju fortsätta att gå och trycka ut lite mjukost medan du går. Som du säger så får han lättare att göra utfall när han står stilla.

Det jag menar är att om han bara står upp och tittar har han lättare att göra utfall, men om han sitter ner kan det oftare fungera. Men det är klart, idealet vore ju att han bara fortsatte gå. Har tidigare testat att bara fortsätta gå med honom på vänster sida, men då hoppar han längs min sida och försöker rusa mot bilen snett framför mig Har däremot inte testat att gå och ha mjukost samtidigt, frågan är om han ens skulle ta något... Jag undrar om man kan öva genom att ha någon man känner köra långsamt med en bil på en grusväg och att jag och hunden går bredvid?

 

[Lingon]

Det jag menar är att om han bara står upp och tittar har han lättare att göra utfall, men om han sitter ner kan det oftare fungera. Men det är klart, idealet vore ju att han bara fortsatte gå. Har tidigare testat att bara fortsätta gå med honom på vänster sida, men då hoppar han längs min sida och försöker rusa mot bilen snett framför mig Har däremot inte testat att gå och ha mjukost samtidigt, frågan är om han ens skulle ta något... Jag undrar om man kan öva genom att ha någon man känner köra långsamt med en bil på en grusväg och att jag och hunden går bredvid?

Prova att gå och ha godis samtidigt. Men det måste vara världens bästa godis!! Något som din hund värderar högst av allt godis/mat.

 

[Sol]

Min samojed reagerar på exakt samma saker. Inne i stan går det bra, det händer antagligen för mycket för att han ska kunna fokusera på en bil/cykel/person men här hemma i skogen vill han hemskt gärna sätta efter bilar mm. Det som fungerar bäst för oss är motbetingning med godis. Vi fortsätter gå och jag matar på med godis. I bästa fall har han hunnit vara ute och springa av sig för det funkar absolut bäst när han är lite trött.

 

[BornAgain]

Jobba på avstånd där du är trygg. När jag hade en hund som var rädd för andra hundar, började vi skvallerträna med mycket långa avstånd till hundarna. Det kunde vara en fotbollsplan mellan dem.

Behövde vi gå tätt förbi andra hundar körde vi gnagg-möten (Jag hade gotte i handen och gick och matade samtidigt, tills vi var väl förbi det läskiga)

Eftersom hon var rädd fick jag rådet att köra mycket, mycket godis, beröm, glada danser etc och minimalt med obehag som vattensprut (tio bravo för varje fy). Rådet var också att stärka vår relation. När är det mysigt att ha hund? Finns det något sätt att skapa fler sådana stunder?

Hon blev bättre. Ett par jobbiga år och många gånger fler fyllda av tacksamhet över att få finnas samtidigt som hon.

 

[Bison]

Omplacering är inte fel om du känner att det inte är rätt hund för dig. Det är inget nederlag. Spetsar har överlag väldigt nära till skall, spetsar fäller och skäller är inget man bara säger
Nu skriver du inte vilken ras det är men många kräver en hel del aktivitering och en understimulerad hund blir ofta ännu mer ljudande och mer stressad. Min egen (ej spets) är den typen, får han inte utlopp för sin energi blir han skällig och allmänt störig.

Det finns så många raser och hundar, det är inte värt att bränna ut sig för att det ska fungera

 

[Roheryn]

Jag har också en spetsras, isländsk fårhund. Han har också svårt med bilmöten (dock bara hemma) och hundmöten. I övrigt är han en helt underbar hund, fantastisk energi, lättlärd, otroligt kärleksfull och världens bästa gårdshund!

Jag tänker att jag/vi har valt att ha en hund med vissa egenskaper, till exempel nära till skall. En isländsk fårhund är röstvallare och SKA därmed skälla när den jobbar, så att helt få bort skällandet i vissa situationer tror jag är omöjligt. Däremot så tränar vi på att det ska räcka med ETT (eller ett fåtal) skall när t.ex. en bil passerar huset. Han behöver inte skälla i flera minuter, utan ska liksom lugna sig när jag säger till att jag hört honom och att det räcker. Funkar hyggligt.

När det gäller bil- och hundmötena så är jag också inne på motbetingning. Då behöver jag vara snabb och uppmärksam så att jag upptäcker bilen tidigt och så ge något kommando (t.ex. "sitt"), berömma och ge godis. Och så bara se till att ha bra grepp i koppel/sele OM det skulle gå överstyr och bli ett utfall. Men jag ser det inte heller som katastrof om utfallet inträffar, utan då får det vara så, vi skakar av oss och går vidare liksom. För många hundägare verkar det vara så otroligt laddat om den egna hunden gör något "fel", men det behöver ju inte vara så, utan det är bara att träna vidare. Och ju fler bra möten man får, desto lättare går det. Jag försöker också att hålla avstånd om/när jag kan och berömma/ge godis när det funkar på avstånd.

För oss är vardagen ganska fri från möten med andra hundar, men ibland är vi iväg på t.ex. hästtävlingar och då blir det väldigt mycket på en gång. Jag har upptäckt att det går bäst under tävlingssäsongen när det blir hundmöten regelbundet, då verkar det inte bli en så stor grej av det. Har vi bara varit hemma under en tid så blir det lite uppförsbacke när vi ger oss ut igen. Men vi tränar på!

 

[Lingon]

Jag har också en spetsras, isländsk fårhund. Han har också svårt med bilmöten (dock bara hemma) och hundmöten. I övrigt är han en helt underbar hund, fantastisk energi, lättlärd, otroligt kärleksfull och världens bästa gårdshund!

Jag tänker att jag/vi har valt att ha en hund med vissa egenskaper, till exempel nära till skall. En isländsk fårhund är röstvallare och SKA därmed skälla när den jobbar, så att helt få bort skällandet i vissa situationer tror jag är omöjligt. Däremot så tränar vi på att det ska räcka med ETT (eller ett fåtal) skall när t.ex. en bil passerar huset. Han behöver inte skälla i flera minuter, utan ska liksom lugna sig när jag säger till att jag hört honom och att det räcker. Funkar hyggligt.

När det gäller bil- och hundmötena så är jag också inne på motbetingning. Då behöver jag vara snabb och uppmärksam så att jag upptäcker bilen tidigt och så ge något kommando (t.ex. "sitt"), berömma och ge godis. Och så bara se till att ha bra grepp i koppel/sele OM det skulle gå överstyr och bli ett utfall. Men jag ser det inte heller som katastrof om utfallet inträffar, utan då får det vara så, vi skakar av oss och går vidare liksom. För många hundägare verkar det vara så otroligt laddat om den egna hunden gör något "fel", men det behöver ju inte vara så, utan det är bara att träna vidare. Och ju fler bra möten man får, desto lättare går det. Jag försöker också att hålla avstånd om/när jag kan och berömma/ge godis när det funkar på avstånd.

För oss är vardagen ganska fri från möten med andra hundar, men ibland är vi iväg på t.ex. hästtävlingar och då blir det väldigt mycket på en gång. Jag har upptäckt att det går bäst under tävlingssäsongen när det blir hundmöten regelbundet, då verkar det inte bli en så stor grej av det. Har vi bara varit hemma under en tid så blir det lite uppförsbacke när vi ger oss ut igen. Men vi tränar på!

Ja, det är ju precis som du säger. Att hunden man skaffat kommer med vissa egenskaper som aveln gett den. Spetsar har nära till skall, border collies vill valla, jakthundar har stark jaktinstinkt, vinthundar vill springa och jaga, retrievers apportera, vakthundar vakta osv. Det måste man ha i tanken när man skaffar en hund. Är jag beredd på de egenskaper som en hund av den rasen/rastypen sannolikt har? Det sätter ju också gränser för vad man kan göra med sin hund och vilka krav man kan ställa. Om det är superviktigt att hunden kan gå lös utan att jaga är kanske inte en vinthund eller jakthund den idealiska hunden för just det ändamålet. Vill man ha en tyst hund finns det andra raser och rastyper som förmodligen passar bättre än just spetsar. De är säkert perfekta av andra anledningar och till andra syften än just till att var tysta!

En jag känner har två hundar av samma bruksras. Nära släkt. Den ena är tyst för det mesta. Utom när han ska skälla på kommando och några små undantag som när den andra hämtas i bilen och ska få träna och han blir frustrerad över att han också vill träna. De andra skäller när han är glad, när han är uppskruvad, när han är frustrerad över att det händer för lite osv. Han är helt enkelt en rätt verbal individ. Det kommer aldrig gå att få honom lika tyst som den andra även om träning kan göra honom lite tystare.

Däremot tror jag att TS kan träna sin hund att inte göra utfall. Men jag tror att det kommer kräva godis av mycket högt värde för hunden samt ett inre lugn från TS sida. Om TS är nervös, spänd och orolig så är det för mycket att begära att en stressad hund ska kunna vara lugn och avslappnad i situationerna. De läser oss så otroligt lätt!

 

[Roheryn]

Däremot tror jag att TS kan träna sin hund att inte göra utfall. Men jag tror att det kommer kräva godis av mycket högt värde för hunden samt ett inre lugn från TS sida. Om TS är nervös, spänd och orolig så är det för mycket att begära att en stressad hund ska kunna vara lugn och avslappnad i situationerna. De läser oss så otroligt lätt!

Jag tror också absolut att det där med utfallen är träningsbart - det är det ju på min hund! Men jag tror också att det stämmer som du säger att om man som hundförare blir rädd, spänd, orolig osv så smittar det otroligt lätt av sig på hunden. Och om hunden tror att matte/husse blir rädd av bilen som kommer är det ju rätt logiskt för hunden att göra utfall för att "skrämma bort" den! Därav det som jag skrev om att man faktiskt inte behöver se det som ett misslyckande om det blir ett utfall, det är inte katastrof så länge man återfår kontrollen och kan fortsätta promenaden på ett positivt sätt. Att liksom lära sig själv att ignorera ett utfall och bara förhålla sig lugn kan mycket väl vara första steget! Och man är INTE en misslyckad hundägare för att ens hund gör utfall mot bilar eller gör andra "fel". Det är ytterst få av oss - hundar såväl som hundägare - som är helt perfekta!

 

[monster1]

Jag har en okastrerad hane på 2,5 år av spetsras. Just nu mår jag väldigt psykiskt dåligt, vilket delvis har med hunden att göra. Så för tillfället är han hos mina föräldrar. När min mamma erbjöd att ha honom för att jag skulle få vila trodde jag först hon menade någon vecka eller så, men tydligen tänker hon en månad för att hon och min pappa ska försöka vänja honom mer vid den typen av miljö. De är båda pensionärer och bor i ett kvarter på en mindre ort.

Min hund är nämligen reaktiv och särskilt i nya miljöer. Själv bor jag lantligt och försökte väl socialisera honom som valp, men det räckte tydligen inte… Han blev också opererad för patellaluxuation när inte ens var ett år, så där blev också en period där vi inte kunde öva. Här hemma är han jättelugn inomhus och beter sig hyfsat ute såvida det inte dyker upp en trigger. Triggers för honom är framför allt långsamma fordon, joggare, cyklister, vissa hundar… Det är mycket grusvägar här omkring och han skäller och jagar/gör utfall så fort det kommer en långsam bil. Har försökt motbetinga, ge olika kommandon, spruta vatten, bara fortsätta gå… Så jädra svårt att veta vad man ska satsa på som kan komma att fungera på längre sikt. Det går okej om det går att öka avståndet men det är ju inte alltid det går eller som man hinner.

Och det är väl en av anledningarna till att jag just nu är så fruktansvärt trött och ledsen på allt, för det känns som man kämpar och sliter, försöker ligga steget före och ändå blir det fel gång på gång. Jag vill ju bara kunna gå som vanligt med min hund! Tanken var bland annat att jag skulle komma ut mer (jobbar hemifrån) och se nya ställen och att vi skulle jogga och cykla tillsammans. Som det är nu åker jag ut till avlägsna grusvägar i skogen för att jogga och cykla men det kan ändå hända att det dyker upp någon enstaka bil, och då känns turen förstörd.

Åker jag med bilen till nya ställen så är det hemskt, han blir jättestressad så han kan stå och tomskälla eller skrika på allt som rör sig. Jag som är ljud- och stresskänslig har mer än en gång börjat gråta och gett upp. Måste liksom förbereda mig mentalt och försöker inte ha några förväntningar men det funkar inte alltid. Har varit hos en hundpsykolog en gång och har betalat för två gånger till, men fått skjuta upp nästa möte då jag inte orkar med det just nu.

Jag har funderat starkt på omplacering, samtidigt som jag älskar allt annat med hunden. Han är lättlärd, gosig och jätteduktig på spår. Och ibland går det bra med hans triggers! Om jag visste med säkerhet att om ett år kommer det fungera mycket bättre hade jag inte tvekat på att fortsätta jobba med honom.

Vet inte riktigt vad jag vill få, pepp, igenkänning? Finns så mycket mer att skriva så fråga bara.

Det låter inte riktigt som att det här är ett hundproblem så mycket som ett ångestproblem från din sida sett. Hur blir det om du tänker att det här är en trigger för dig snarare än för honom? Att skaffa en spets när man är ljudkänslig kan ju vara lite knepigt eftersom de skäller konstant, det ingår ju typ. Visst kan man ju såklart utbilda bort en del, men de har mycket skall i sig.

Med unga hundar som du ju har är ju allt en träningsmöjlighet, du tänker att promenaden ska vara lugn och när den inte är det är det ett misslyckande. Men promenaden kanske inte ska vara lugn? Den kanske ska vara full av utmaningar och skall och utfall och möjligheter till träning.

Ni kanske inte passar så bra ihop just nu helt enkelt, det låter lite som att du skulle behöva en äldre färdig lugn hund att ta dina lugna promenader med, snarare en en pigg och aktiv unghund med mycket energi?

 

[Kraxa]

Tack för alla svar! Jo, att spetsar har lätt till skall var jag införstådd med, men förstod nog inte hur svårt det kan vara att träna så att det inte går till överdrift. Jag har inga problem med att han skäller när det kommer någon, det tycker jag snarare är bra då jag bor ensligt. Och hade det bara varit ett skall när något dyker upp hade det varit en sak, men det jobbiga är när det blir ihop med utfallen och när han blir okontaktbar och typ bara skriker. Om jag jämför med en hund jag gick ut med i min ungdom så kunde den skälla om vi mötte en annan hund som började skälla, men han gick fortfarande att få kontakt med och gå vidare, han låste sig inte.

Sen måste jag säga att sist jag mådde så här dåligt var 2016 innan jag hade någon hund. Jag tycker mig börja må lite bättre igen, har som sagt höjt dos på mina antidepressiva och så utsätts jag inte för stress eftersom han är hos mina föräldrar ett tag. Och jag saknar att ha honom här hemma, det känns tomt och är långtråkigt, det är bara det andra jag inte orkar just nu. Inser ju logiskt att han inte bör vara "obildningsbar", det gäller att hitta vad som fungerar och att JAG ska orka med själva träningen. Har som sagt mer möten med hundpsykolog, måste bara först komma till ett känsloläge där jag inte typ börjar gråta för minsta lilla...

Men jag ska försöka börja med att fortsätta gå och belöna samtidigt, ska visa mina föräldrar tråden så kan de kanske hjälpa till att börja med det.

 

[Roheryn]

Tack för alla svar! Jo, att spetsar har lätt till skall var jag införstådd med, men förstod nog inte hur svårt det kan vara att träna så att det inte går till överdrift. Jag har inga problem med att han skäller när det kommer någon, det tycker jag snarare är bra då jag bor ensligt. Och hade det bara varit ett skall när något dyker upp hade det varit en sak, men det jobbiga är när det blir ihop med utfallen och när han blir okontaktbar och typ bara skriker. Om jag jämför med en hund jag gick ut med i min ungdom så kunde den skälla om vi mötte en annan hund som började skälla, men han gick fortfarande att få kontakt med och gå vidare, han låste sig inte.

Just när det gäller detta så tycker jag att det är viktigt att "bryta" tidigt, så att hunden inte liksom går igång på sitt eget skällande. Vi har inhägnad gård hemma där vår hund går lös när vi är ute. Och självklart skäller han på bilar som kör förbi - han är ju spets MEN om jag till exempel är i stallet och hör en bil på avstånd kan jag be hunden sitta och då sitter han tyst tills bilen kört förbi. Släpper jag honom bara sedan, så skäller han "i efterskott" liksom, men om jag istället kan erbjuda lite godissök eller annan aktivering så gör han inte det. Bara som tips på något som kanske kan funka! Alltså: Bryt tidigt - aktivera med något!

Sen måste jag säga att sist jag mådde så här dåligt var 2016 innan jag hade någon hund. Jag tycker mig börja må lite bättre igen, har som sagt höjt dos på mina antidepressiva och så utsätts jag inte för stress eftersom han är hos mina föräldrar ett tag. Och jag saknar att ha honom här hemma, det känns tomt och är långtråkigt, det är bara det andra jag inte orkar just nu. Inser ju logiskt att han inte bör vara "obildningsbar", det gäller att hitta vad som fungerar och att JAG ska orka med själva träningen. Har som sagt mer möten med hundpsykolog, måste bara först komma till ett känsloläge där jag inte typ börjar gråta för minsta lilla...

Självklart måste du ta hand om dig själv också! Tycker också du ska vara lite snällare mot dig själv gällande hundträningen. Som jag skrev tidigare så är få av oss perfekta och det ÄR inte en katastrof om hunden skulle råka göra ett utfall. Förmodligen kommer han ju göra det igen - även om du tränar rätt! Tänk mer att du ska "samla pluspoäng" genom att lyckas med träningen så att det inte gör så mycket om du tappar några av de poängen om hunden faller tillbaka till att göra utfall. Bara att fortsätta och samla, liksom!

Men jag ska försöka börja med att fortsätta gå och belöna samtidigt, ska visa mina föräldrar tråden så kan de kanske hjälpa till att börja med det.

Gör det! Nu vet jag inte vilken sorts spets du har, men min är lättlärd, så kan du får lite "försprång" genom att dina föräldrar påbörjar träningen medan de har hunden så är det ju toppen och kanske gör att du får de framsteg du behöver för att orka fortsätta!

 

[Lordofthestrings]

Jag har en okastrerad hane på 2,5 år av spetsras. Just nu mår jag väldigt psykiskt dåligt, vilket delvis har med hunden att göra. Så för tillfället är han hos mina föräldrar. När min mamma erbjöd att ha honom för att jag skulle få vila trodde jag först hon menade någon vecka eller så, men tydligen tänker hon en månad för att hon och min pappa ska försöka vänja honom mer vid den typen av miljö. De är båda pensionärer och bor i ett kvarter på en mindre ort.

Min hund är nämligen reaktiv och särskilt i nya miljöer. Själv bor jag lantligt och försökte väl socialisera honom som valp, men det räckte tydligen inte… Han blev också opererad för patellaluxuation när inte ens var ett år, så där blev också en period där vi inte kunde öva. Här hemma är han jättelugn inomhus och beter sig hyfsat ute såvida det inte dyker upp en trigger. Triggers för honom är framför allt långsamma fordon, joggare, cyklister, vissa hundar… Det är mycket grusvägar här omkring och han skäller och jagar/gör utfall så fort det kommer en långsam bil. Har försökt motbetinga, ge olika kommandon, spruta vatten, bara fortsätta gå… Så jädra svårt att veta vad man ska satsa på som kan komma att fungera på längre sikt. Det går okej om det går att öka avståndet men det är ju inte alltid det går eller som man hinner.

Och det är väl en av anledningarna till att jag just nu är så fruktansvärt trött och ledsen på allt, för det känns som man kämpar och sliter, försöker ligga steget före och ändå blir det fel gång på gång. Jag vill ju bara kunna gå som vanligt med min hund! Tanken var bland annat att jag skulle komma ut mer (jobbar hemifrån) och se nya ställen och att vi skulle jogga och cykla tillsammans. Som det är nu åker jag ut till avlägsna grusvägar i skogen för att jogga och cykla men det kan ändå hända att det dyker upp någon enstaka bil, och då känns turen förstörd.

Åker jag med bilen till nya ställen så är det hemskt, han blir jättestressad så han kan stå och tomskälla eller skrika på allt som rör sig. Jag som är ljud- och stresskänslig har mer än en gång börjat gråta och gett upp. Måste liksom förbereda mig mentalt och försöker inte ha några förväntningar men det funkar inte alltid. Har varit hos en hundpsykolog en gång och har betalat för två gånger till, men fått skjuta upp nästa möte då jag inte orkar med det just nu.

Jag har funderat starkt på omplacering, samtidigt som jag älskar allt annat med hunden. Han är lättlärd, gosig och jätteduktig på spår. Och ibland går det bra med hans triggers! Om jag visste med säkerhet att om ett år kommer det fungera mycket bättre hade jag inte tvekat på att fortsätta jobba med honom.

Vet inte riktigt vad jag vill få, pepp, igenkänning? Finns så mycket mer att skriva så fråga bara.

Hoppas det kan trösta lite att veta att du inte är ensam. Jag har själv en hund som lätt blir reaktiv, har flera i min närhet och ännu fler bekanta som har problem med reaktivitet i olika former. Både folk som har sin första hund och folk som tränat hund hela livet, i en stor variation av raser. Det är ett jobbigt, för det blir ofta så känslomässigt laddat och ligger så mycket prestige i det.

Det bästa tipset jag kan ge dig är att försöka hitta nån som har gedigen erfarenhet av reaktivtet, som har vana av flera olika hundtyper och som har faktiska resultat och exempel på ekipage som numera har en fungerande vardag. Tyvärr är det många som har olika diplom eller säger att de har erfarenhet men som inte kan särskilt mycket när det kommer till kritan, så det är lättare sagt än gjort att hitta rätt instruktör.

I vilken del i landet bor du?

 

[Bulldoozer]

Jag tycker du gjort helt rätt när du lämnat hunden till dina föräldrar nu när du känner att du inte orkar. Sen vill jag säga att det är få som orkar vara konskventa med träningen även när man inte mår dåligt.
Jag som haft en valp/unghund nästan per år senaste 8 åren är ju sällan särskilt pepp på att orka hålla på motbetinga i tid och otid när man nästan hela tiden har en hund i flocken som ska pröva sin röst .
Visst kan jag säga åt eller avleda men dels träffar vi folk härute en gång i kvartalet typ så det svårt att träna och det finns väldigt mycket annat jag vill lägga träningstid på än att hundarna ska klara ett hundmöte ute hos oss en gång i kvartalet med lugn så där skiter jag typ i att det halvkaos utan ignorerar och pinnar förbi med ett gäng knäppgökar i kopplena (vissa värre än andra).

Däremot på ställen där vi träffar andra hundar (brukshundsklubben, träningshallen, ute i samhället) så försöker jag implementera en viss ordning, det är ändå situationer där vi har goda möjligheter att träna regelbundet och där vi oftast också har nytta av träningen. Sen vill jag säga att jag ser det inte som nåt fel heller att bara ignorera sin hund och släpa förbi den, jag lägger inget värde i om en hundägare försöker avleda/träna sin hund eller om den bara släpar förbi sitt rabiata monster under tystnad så länge den är under kontroll och inte når fram till mig. Den som släpar förbi sin hund kanske redan avlett 110 ggr innan och är trött, dens hund kanske aldrig gör så annars men den blir väldigt triggad av just oss, det kanske det sättet som fungerar bäst för dem i längden eller vad vet jag. Jag personligen som har haft många hundar vet att det sånt som händer och bryr mig inte så länge man inte tappar sin hund eller har den i så långt koppel att jag känner att den kommer för nära inpå. Hundar är olika individer och i olika fas i livet och jag tror vi är rätt många som haft brötiga unghundar och har igenkänning.

Det jag vill tillägga är att ibland kan det vara bra med en vet. check och kolla igenom hunden, jag har haft två hundar med viss utfallsproblematik som inte blev bättre oavsett vad man gjorde. De visade sig ha rejält ont och fick avlivas.
Sen vet jag otaliga hundar där utfallsproblematiken gett med sig när man fokuserar på annan träning, dvs man tränar agility, lydnad, spår och lägger stort fokus på det och efter nån månad har hunden lugnat sig otroligt mycket i övriga livet. Har haft hundar som levt rövare på våra agilityträningar där folk velat sjunka genom jorden och bett om ursäkt men som efter nån månad står som tända ljus och inväntar "sin" tur. Jag tror dels att de vant sig vid situationen men också att de istället har en förväntan på träning samt att de är betydligt nöjdare i livet när de får regelbunden ordentlig träning. De har också skärpt till sig utanför träningssituationer. Så kanske kan det hjälpa att skifta fokus till annan träning ett tag?

Sen ja, vissa hundar är väldigt mycket mer förtjusta i sin egen röst än andra.