A
ArwenUndomiel
Har en Tibetansk Spaniel på 3 år som precis blivit "ensam" hund. Hon är en omplacerings hund som kom direkt från kenneln till oss då hon var 1,5 år. I familjen fanns då en Cavalier tik som för två veckor sedan flög till änglarna i evigheten. Och det var här bekymren startade... Snälla läs följande och kom med råd hur jag ska lösa problemet.
Dagen efter att Tosca blev ensam vankade hon av och ann och uppträdde allmänt oroligt, hon gnydde och sökte närhet. Då jag är föräldraledig har hon inte lämnats ensam under dagarna. Hon ville inte längre gå på promenad eller busa som hon tidigare gjort. Nu har det gått så långt att jag inte får med henne mer än 4 meter hemifrån. Hon tvärvägrar och stannar. När båda hundarna fanns gick vi minst en timma på kvällen och det var inga bekymmer, Tosca pinnade på som bara den. Hon har visserligen alltid varit osäker i mötet med andra hundar och restragg och skällt. Då hon alltid levt med andra hundar runt sig och alltid varit osäker misstänker jag att förlusten av vår Cavalier startat hela denna process.
Jag har plöjt diverse hundböcker och hund språks böcker och ser att hon tydligt talar med "lugnande signaler" när vi börjar promenaden. Jag har försökt prata "hund språk" tillbaka genom att gäspa, sätta mig ner, vända henne ryggen, titta bort and you name it. Jag har inte dragit i kopplet utan med glada tillrop försökt att få henne till min sida - med varierande resultat. Jag har burit henne en bit och sedan vänt hem och då springer hon nästan hemåt...
Snälla någon, hur kommer jag tillrätta med problemet??
Dagen efter att Tosca blev ensam vankade hon av och ann och uppträdde allmänt oroligt, hon gnydde och sökte närhet. Då jag är föräldraledig har hon inte lämnats ensam under dagarna. Hon ville inte längre gå på promenad eller busa som hon tidigare gjort. Nu har det gått så långt att jag inte får med henne mer än 4 meter hemifrån. Hon tvärvägrar och stannar. När båda hundarna fanns gick vi minst en timma på kvällen och det var inga bekymmer, Tosca pinnade på som bara den. Hon har visserligen alltid varit osäker i mötet med andra hundar och restragg och skällt. Då hon alltid levt med andra hundar runt sig och alltid varit osäker misstänker jag att förlusten av vår Cavalier startat hela denna process.
Jag har plöjt diverse hundböcker och hund språks böcker och ser att hon tydligt talar med "lugnande signaler" när vi börjar promenaden. Jag har försökt prata "hund språk" tillbaka genom att gäspa, sätta mig ner, vända henne ryggen, titta bort and you name it. Jag har inte dragit i kopplet utan med glada tillrop försökt att få henne till min sida - med varierande resultat. Jag har burit henne en bit och sedan vänt hem och då springer hon nästan hemåt...
Snälla någon, hur kommer jag tillrätta med problemet??