Hjälp mig dra av plåstren!

[Return_to_the_moon]

Alltså nu har jobbiga saker hopat sig för att jag skjutit på dem. T.ex. har jag en konflikt med en nära vän. Istället för att ringa och prata om problemet så har vi messat och missförstånd har det såklart blivit av det. Både hon och jag har fucket up barndom så vi får massa ångest av konflikter i nära relationer. Därför så har vi inte setts på länge och skriver bara ibland lite ytligt. Jag måste ta tag i att träffa henne och se om det går att lösa. Ångesten blir bara utdragen istället när jag låter tiden gå. Men! Varför gör jag det inte bara . Jag känner mig blockad och dagarna bara går.

En annan sak på listan är att boka tid för avlivning av 9-åriga myskatten med atros . Men hon är bra smärtlindrad så är ingen panik. Jag mår dåligt av att se hur hon går men samtidigt njuter jag av att vara med henne. Jag har bestämt innan jul så måste ringa inom snar framtid.

Något mindre känslomässigt jobbigt är att jag behöver ta itu med min hälsa. Något som jag vet har påverkat mitt humör negativt dagligen i flera år nu men ändå gör jag inget. Blir sen sen .

Så vad har ni för egna saker ni skjuter på och som ni egentligen borde ta itu med för att må bra? Som ni undviker för att det iallafall temporärt kommer vara jobbigt.

Vad har ni för tips att ge mig för att få tummen ur?

 

[Unafraid]

Jag har skjutit på många saker det senaste året, både i jobbet(inte så mycket, bara jag som påverkats) och privat. Allt från att boka tid till besiktningen till att ringa viktiga samtal. Jag har precis kommit ikapp, jag har haft två veckor då jag har gjort allt (nästan, har två grejer kvar, tänkte ta det i nästa vecka).

Jag behöver bara bestämma mig och beta av listan. Det finns inget bra knep eller liknande, men det är så skönt när det är klart, jag känner ett helt annat mentalt lugn.

 

[gammalek]

En del blir hjälpta av att göra en "konsekvensanalys" på papper.

Skriva upp vilka konsekvenserna blir, både kortsiktiga och långsiktiga, av att låta bli att göra det. Och på samma sätt konsekvenserna av att göra det. Både positiva och negativa konsekvenser. Exempel: kortsiktig konsekvens av att skjuta upp: slippa tänka på problemet, lindrar ångest tillfälligt. Långsiktig konsekvens: problemet kvarstår, dåliga samvetet/ångest byggs på och ökar ju längre man väntar.

Tror att det är viktigt att lägga ribban på en lagom nivå, dvs inte ta allt på en gång.

Tillåta sig att vara nöjd och stolt efteråt för att man tog tag i det.

 

[Cattis_E]

Alltså nu har jobbiga saker hopat sig för att jag skjutit på dem. T.ex. har jag en konflikt med en nära vän. Istället för att ringa och prata om problemet så har vi messat och missförstånd har det såklart blivit av det. Både hon och jag har fucket up barndom så vi får massa ångest av konflikter i nära relationer. Därför så har vi inte setts på länge och skriver bara ibland lite ytligt. Jag måste ta tag i att träffa henne och se om det går att lösa. Ångesten blir bara utdragen istället när jag låter tiden gå. Men! Varför gör jag det inte bara . Jag känner mig blockad och dagarna bara går.

En annan sak på listan är att boka tid för avlivning av 9-åriga myskatten med atros . Men hon är bra smärtlindrad så är ingen panik. Jag mår dåligt av att se hur hon går men samtidigt njuter jag av att vara med henne. Jag har bestämt innan jul så måste ringa inom snar framtid.

Något mindre känslomässigt jobbigt är att jag behöver ta itu med min hälsa. Något som jag vet har påverkat mitt humör negativt dagligen i flera år nu men ändå gör jag inget. Blir sen sen .

Så vad har ni för egna saker ni skjuter på och som ni egentligen borde ta itu med för att må bra? Som ni undviker för att det iallafall temporärt kommer vara jobbigt.

Vad har ni för tips att ge mig för att få tummen ur?

Bestäm dig för att nu vill jag faktiskt ta tag i detta. ilket denna trådstart ju indikerar. Min metod brukar vara att ställa mig själv obekväma frågor rakt upp och ned så sakligt jag kan.
Men en del mår dålogt och får myclet mer ångest av det.
Om du känner att du inte skulle må bra av sådant så råder jag dig att inte öppna spoilers nedan utan bara läsa det under dem.

Spoiler: Katten

[
Om du mår så dåligt av att se hur katten går, vet du nivån av smärta då? Vad säger andra i din närhet om smärtan? Veterinären?

Tänker huruvida din ångest för avlivningen antingen gör att du tror det är värre än det är, eller gör att du inte ser att smärtlindringen faktiskt inte är tillräcklig?
Ska du gruva dig till säg mitten av december om du redan bestämt dig?
/SPOILER]

Jag upplever att det är värst med djur innan man dragit av plåstret. Visst är det hemskt just efter avlivningen men vetskapen att beslutet var rätt och att de inte har ont mer gör det lättare än om jag väntat tills de var riktigt risiga.

Spoiler: Vännen

Angående vännen får du väl fundera på om du vill vara utan den?
Skriver ni bara till varann? Och detvskapar missförstånd?
Kan ni ha glidit ifrån varandra och utvecklats åt olika håll?
/SPOILER]
Om det verkligen vill ha vännen kvar, försök samla dig, ta ett tillfälle när du känner dig så lugn det går och bit ihop och ring upp henne (eller bestäm träff då, men då är risken att du bara gruvar dig för träffen).

Angående hälsan, är det mest psykiskt och ångest? Eller kroppsligt? Om det första hade jag nog om jag klarade det tagit tag i de två andra sakerna innan, sett hur ångestnivån påverkas när första, största sorgen lagt sig.
I annat fall kan ju en samtalskontakt som hjälper dig att ta tag i ovanstående vara bra eller till och med nödvändigt.

 

[Cattis_E]

Alltså nu har jobbiga saker hopat sig för att jag skjutit på dem. T.ex. har jag en konflikt med en nära vän. Istället för att ringa och prata om problemet så har vi messat och missförstånd har det såklart blivit av det. Både hon och jag har fucket up barndom så vi får massa ångest av konflikter i nära relationer. Därför så har vi inte setts på länge och skriver bara ibland lite ytligt. Jag måste ta tag i att träffa henne och se om det går att lösa. Ångesten blir bara utdragen istället när jag låter tiden gå. Men! Varför gör jag det inte bara . Jag känner mig blockad och dagarna bara går.

En annan sak på listan är att boka tid för avlivning av 9-åriga myskatten med atros . Men hon är bra smärtlindrad så är ingen panik. Jag mår dåligt av att se hur hon går men samtidigt njuter jag av att vara med henne. Jag har bestämt innan jul så måste ringa inom snar framtid.

Något mindre känslomässigt jobbigt är att jag behöver ta itu med min hälsa. Något som jag vet har påverkat mitt humör negativt dagligen i flera år nu men ändå gör jag inget. Blir sen sen .

Så vad har ni för egna saker ni skjuter på och som ni egentligen borde ta itu med för att må bra? Som ni undviker för att det iallafall temporärt kommer vara jobbigt.

Vad har ni för tips att ge mig för att få tummen ur?

Bestäm dig för att nu vill jag faktiskt ta tag i detta. Vilket denna trådstart ju indikerar att du vill. Min metod brukar vara att ställa mig själv obekväma frågor rakt upp och ned så sakligt jag kan.
Men en del mår dåligt och får myclet mer ångest av det.
Om du känner att du inte skulle må bra av sådant så råder jag dig att inte öppna spoilers nedan utan bara läsa det under dem.

Spoiler: Katten

Om du mår så dåligt av att se hur katten går, vet du nivån av smärta då? Vad säger andra i din närhet om snärtan? Veterinären?

Tänker huruvida din ångest för avlivningen antingen gör att du tror det är värre än det är, eller gör att du inte ser att smärtlindringen faktiskt inte är tillräcklig?
Ska du gruva dig till säg mitten av december om du redan bestämt dig?

Jag upplever att det är värst med djur innan man dragit av plåstret. Visst är det hemskt just efter avlivningen men vetskapen att beslutet var rätt och att de inte har ont mer gör det lättare än om jag väntat tills de var riktigt risiga.

Spoiler: Vännen

Angående vännen får du väl fundera på om du vill vara utan den?
Skriver ni bara till varann? Och det skapar vara missförstånd?
Kan ni ha glidit ifrån varandra och utvecklats åt olika håll?
Vill hen förtsätta verkligen?

Om det verkligen vill ha vännen kvar, försök samla dig, ta ett tillfälle när du känner dig så lugn det går och bit ihop och ring upp henne (eller bestäm träff då, men då är risken att du bara gruvar dig för träffen).

Angående hälsan, är det mest psykiskt och ångest? Eller kroppsligt? Om det första hade jag nog om jag klarade det tagit tag i de två andra sakerna innan, sett hur ångestnivån påverkas när första, största sorgen lagt sig.
I annat fall kan ju en samtalskontakt som ger dig verktyg som kanske hjälper dig att ta tag i ovanstående vara bra eller till och med nödvändigt.

 

[Pilot]

Mitt tips är att skriva upp det. Jag har lätt att skjuta på saker för att det är jobbigt men också delvis för att jag har lätt att glömma bort det.

Sen så rekommenderar jag att skriva ett manus för när du ringer med stödpunkter om du tycker det är jobbigt.

 

[the_connemara]

Mitt tips är att skriva upp det. Jag har lätt att skjuta på saker för att det är jobbigt men också delvis för att jag har lätt att glömma bort det.

Sen så rekommenderar jag att skriva ett manus för när du ringer med stödpunkter om du tycker det är jobbigt.

Det funkat bäst för mig också! Skriver i mobilen och sedan när jag väl behöver ringa, boka eller vad som så skriver jag ner på ett stort papper så att det finns plats att utveckla för varje punkt.

Sen vet jag inte om det är bra eller dåligt men jag brukar föreställa mig hur jobbigt jag faktiskt tycker att det är innan jag börjar, för jag får liksom ännu mer kortslutning om jag försöker "överraska mig själv".

Och så brukar jag också tänka ut vad nästa steg är om jag inte får med allt fullt ut, tex glömmer fråga något/säga något. Då kan jag ju bara ringa igen/kontakta via mail/boka om tiden eller vad det nu än gäller. Att jag inte ser det som ett nederlag och att jag inte lyckats. Det handlar inte om det utan bara om hur just JAG ska få uppgiften gjord. Uppenbarligen så ÄR det ju en skitjobbig uppgift eftersom jag skjutit fram den, det spelar ingen roll hur lätt någon annan betat av saken.

 

[Spelberoende]

En vän jag haft i nästan 40 år blev sur på mig enbart för att jag inte kom och hjälpte honom med en reparation av en maskin som pajade för 2 år sen, det har funnits massor med tid men han har "spelat runt", det har varit utlandsresor, middagar med vidhängande övernattningar i storstan, skidåkning i Åre och liknande nöjen men nu helt plötsligt blev det akut men nu har inte jag tid utan ser om mitt eget hus först (man kan inte bygga och renovera ytterskalet på byggnader när det är vinter) och när jag inte släppte allt när han knäppte med fingrarna och kom till undsättning blev han skitsur och jag har inget hört av honom på hela sommaren.

Det är inte jag som äger problemet, han har själv satt sig i den här sitsen och nu får han väl lösa sina problem själv i fortsättningen. Vi har sakta glidit ifrån varann beroende på att han vill spela lite märkvärdig och vara lite "bättre" än han är, min kunskapsnivå når han aldrig upp till hur mycket han än försöker, dessutom är han bra på att utnyttja andra men nu har Karma kommit ifatt och då blev det surt och jag tänker inte ta upp kontakten igen, det är som sagt inte jag som äger problemet.

 

[Rie]

En vän jag haft i nästan 40 år blev sur på mig enbart för att jag inte kom och hjälpte honom med en reparation av en maskin som pajade för 2 år sen, det har funnits massor med tid men han har "spelat runt", det har varit utlandsresor, middagar med vidhängande övernattningar i storstan, skidåkning i Åre och liknande nöjen men nu helt plötsligt blev det akut men nu har inte jag tid utan ser om mitt eget hus först (man kan inte bygga och renovera ytterskalet på byggnader när det är vinter) och när jag inte släppte allt när han knäppte med fingrarna och kom till undsättning blev han skitsur och jag har inget hört av honom på hela sommaren.

Det är inte jag som äger problemet, han har själv satt sig i den här sitsen och nu får han väl lösa sina problem själv i fortsättningen. Vi har sakta glidit ifrån varann beroende på att han vill spela lite märkvärdig och vara lite "bättre" än han är, min kunskapsnivå når han aldrig upp till hur mycket han än försöker, dessutom är han bra på att utnyttja andra men nu har Karma kommit ifatt och då blev det surt och jag tänker inte ta upp kontakten igen, det är som sagt inte jag som äger problemet.

Låter som en "vän" du kan vara utan.

 

[skiesabove]

Mitt tips är att börja med hälsan!

För att klara av utmaningar behöver du dels bryta upp dom i mindre steg, och dels ha något att ta av. Man kan inte ösa ur en tom hink. Det är ingen brådska med vännen och inte med katten heller, och att ta itu med hälsan kommer ge dig direkt positiv feedback.

Klarar du av att ta dig ut på promenad? Hur lång?

Är ett yogapass hemma inom räckhåll för dig emotionellt/mentalt? Yoga with Adrienne är jättefina avsnitt som finns på youtube, hon är snäll, mysig och peppande men man behöver lite grundfysik för att klara dom.

Hur funkar maten för dig?

 

[Spelberoende]

Låter som en "vän" du kan vara utan.

Ja mitt liv blir bra mycket enklare utan såna "vänner" och ju äldre man blir, desto större blir "dra-åt-helvete-kapitalet".

 

[Görel]

Min mamma sa för länge sedan att hon tog ett av de extra jobbiga ärendena per vecka (hon var tjänsteman på statligt verk) och lyckades på så sätt slippa enorma högar som kändes mer och mer stressande i takt med att de växte.
Jag har anammat det synsättet både i jobbet och privat och det har funkat bra för mig. Efter att jag lyckats med något jag dragit mig för länge ger jag mig också rätt att få känna mig omåttligt nöjd med mig själv och jag kan även ge mig själv små belöningar, som att få ta en paus. För mig har det funkat bra när jag bestämt vilket klockslag jag ska göra något, t ex tisdag 10 måste jag ringa det jobbiga samtalet, ta en promenad, dammsuga etc.

 

[Nepenthe]

Jag hr skrivit en lista o satt den mitt på spegeln här hemma.
Har precis betat av sista punkten…

Kommer bli en ny liten lista snart.

 

[Return_to_the_moon]

Jag har skjutit på många saker det senaste året, både i jobbet(inte så mycket, bara jag som påverkats) och privat. Allt från att boka tid till besiktningen till att ringa viktiga samtal. Jag har precis kommit ikapp, jag har haft två veckor då jag har gjort allt (nästan, har två grejer kvar, tänkte ta det i nästa vecka).

Jag behöver bara bestämma mig och beta av listan. Det finns inget bra knep eller liknande, men det är så skönt när det är klart, jag känner ett helt annat mentalt lugn.

Vad skönt att du lyckats beta av din lista. Heja dig !

 

[Return_to_the_moon]

En del blir hjälpta av att göra en "konsekvensanalys" på papper.

Skriva upp vilka konsekvenserna blir, både kortsiktiga och långsiktiga, av att låta bli att göra det. Och på samma sätt konsekvenserna av att göra det. Både positiva och negativa konsekvenser. Exempel: kortsiktig konsekvens av att skjuta upp: slippa tänka på problemet, lindrar ångest tillfälligt. Långsiktig konsekvens: problemet kvarstår, dåliga samvetet/ångest byggs på och ökar ju längre man väntar.

Tror att det är viktigt att lägga ribban på en lagom nivå, dvs inte ta allt på en gång.

Tillåta sig att vara nöjd och stolt efteråt för att man tog tag i det.

Intressant! Det kanske jag ska prova .

Håller med att man inte ska försöka ta allt på en gång. För min del skulle det betyda att jag inte göra något.

 

[Cattis_E]

Raderat. Lyckades vara i fel tråd

 

[Return_to_the_moon]

Bestäm dig för att nu vill jag faktiskt ta tag i detta. ilket denna trådstart ju indikerar. Min metod brukar vara att ställa mig själv obekväma frågor rakt upp och ned så sakligt jag kan.
Men en del mår dålogt och får myclet mer ångest av det.
Om du känner att du inte skulle må bra av sådant så råder jag dig att inte öppna spoilers nedan utan bara läsa det under dem.

Spoiler: Katten

[
Om du mår så dåligt av att se hur katten går, vet du nivån av smärta då? Vad säger andra i din närhet om smärtan? Veterinären?

Tänker huruvida din ångest för avlivningen antingen gör att du tror det är värre än det är, eller gör att du inte ser att smärtlindringen faktiskt inte är tillräcklig?
Ska du gruva dig till säg mitten av december om du redan bestämt dig?
/SPOILER]

Jag upplever att det är värst med djur innan man dragit av plåstret. Visst är det hemskt just efter avlivningen men vetskapen att beslutet var rätt och att de inte har ont mer gör det lättare än om jag väntat tills de var riktigt risiga.

Spoiler: Vännen

Angående vännen får du väl fundera på om du vill vara utan den?
Skriver ni bara till varann? Och detvskapar missförstånd?
Kan ni ha glidit ifrån varandra och utvecklats åt olika håll?
/SPOILER]
Om det verkligen vill ha vännen kvar, försök samla dig, ta ett tillfälle när du känner dig så lugn det går och bit ihop och ring upp henne (eller bestäm träff då, men då är risken att du bara gruvar dig för träffen).

Angående hälsan, är det mest psykiskt och ångest? Eller kroppsligt? Om det första hade jag nog om jag klarade det tagit tag i de två andra sakerna innan, sett hur ångestnivån påverkas när första, största sorgen lagt sig.
I annat fall kan ju en samtalskontakt som hjälper dig att ta tag i ovanstående vara bra eller till och med nödvändigt.

Veterinären som träffade katten ganska nyligen sa att hon tyckte katten skulle kunna vara med 1 år till. Men konstigt nog fick katten ett skov iom besöket då hon blev så vinglig av lugnandet (bonqat) hon fick. Jättekonstigt att hon inte repade sig utan blev märkbart sämre. Men sedan är jag ju sån att jag inte vill ha kvar katten tills den är för dålig. Jag tycker det är sjustare att ta bort dem innan det blir för illa.

 

[Return_to_the_moon]

Bestäm dig för att nu vill jag faktiskt ta tag i detta. Vilket denna trådstart ju indikerar att du vill. Min metod brukar vara att ställa mig själv obekväma frågor rakt upp och ned så sakligt jag kan.
Men en del mår dåligt och får myclet mer ångest av det.
Om du känner att du inte skulle må bra av sådant så råder jag dig att inte öppna spoilers nedan utan bara läsa det under dem.

Spoiler: Katten

Om du mår så dåligt av att se hur katten går, vet du nivån av smärta då? Vad säger andra i din närhet om snärtan? Veterinären?

Tänker huruvida din ångest för avlivningen antingen gör att du tror det är värre än det är, eller gör att du inte ser att smärtlindringen faktiskt inte är tillräcklig?
Ska du gruva dig till säg mitten av december om du redan bestämt dig?

Jag upplever att det är värst med djur innan man dragit av plåstret. Visst är det hemskt just efter avlivningen men vetskapen att beslutet var rätt och att de inte har ont mer gör det lättare än om jag väntat tills de var riktigt risiga.

Spoiler: Vännen

Angående vännen får du väl fundera på om du vill vara utan den?
Skriver ni bara till varann? Och det skapar vara missförstånd?
Kan ni ha glidit ifrån varandra och utvecklats åt olika håll?
Vill hen förtsätta verkligen?

Om det verkligen vill ha vännen kvar, försök samla dig, ta ett tillfälle när du känner dig så lugn det går och bit ihop och ring upp henne (eller bestäm träff då, men då är risken att du bara gruvar dig för träffen).

Angående hälsan, är det mest psykiskt och ångest? Eller kroppsligt? Om det första hade jag nog om jag klarade det tagit tag i de två andra sakerna innan, sett hur ångestnivån påverkas när första, största sorgen lagt sig.
I annat fall kan ju en samtalskontakt som ger dig verktyg som kanske hjälper dig att ta tag i ovanstående vara bra eller till och med nödvändigt.

Det med vännen är en jäkla soppa. Jag vattnade hennes blommor när hon var bortrest för 1,5 år sedan och nyligen så bad hon mig lämna tillbaka hennes nycklar. Jag blev paff för jag hade inte nycklarna men minns inte exakta tillfället jag gav tillbaka dem då det var längesedan. Hon däremot är säker på att jag har dem/slarvat bort dem då hon säger att hon minns exakt. Hon skulle flytta ut och då få betala ca 8000 för låsbyte om nyckeln inte hittas. Så detta är konflikten. Sedan har diskussioner om detta gått via meddelanden och missförstånd har skett. Det jag är rädd för är att om jag träffar henne kommer jag få mycket ångest då jag i princip aldrig vågat gå in i konflikter med nära vänner. Så är jag rädd för att ge mig och betala dessa pengar, för att rädda relationen. Jag vet inte hur det kommer sluta om vi ses och om vänskapen håller. Därför skjuter jag upp det .

Psykiskt så är det just dessa saker jag behöver ta itu med för att komma vidare. Jag har en superbra psykolog sedan länge och nu sätter han press på mig och säger att jag måste börja agera.

Fysiskt så rör jag mig nästan inte alls (sedan flera år) fast jag älskar att vara aktiv och känner att kroppen spritter av energi. Låter jättekonstigt men tröskeln är trots det väldigt hög. Har iallafall sagt ja till att testa att klättra med en kompis imorgon. Ångrar mig redan .

 

[Return_to_the_moon]

Mitt tips är att börja med hälsan!

För att klara av utmaningar behöver du dels bryta upp dom i mindre steg, och dels ha något att ta av. Man kan inte ösa ur en tom hink. Det är ingen brådska med vännen och inte med katten heller, och att ta itu med hälsan kommer ge dig direkt positiv feedback.

Klarar du av att ta dig ut på promenad? Hur lång?

Är ett yogapass hemma inom räckhåll för dig emotionellt/mentalt? Yoga with Adrienne är jättefina avsnitt som finns på youtube, hon är snäll, mysig och peppande men man behöver lite grundfysik för att klara dom.

Hur funkar maten för dig?

Ja jag tror det måste bli hälsan. Den känns också som den "lättaste" punkten. Maten har jag inget problem med.

 

[Cattis_E]

Det med vännen är en jäkla soppa. Jag vattnade hennes blommor när hon var bortrest för 1,5 år sedan och nyligen så bad hon mig lämna tillbaka hennes nycklar. Jag blev paff för jag hade inte nycklarna men minns inte exakta tillfället jag gav tillbaka dem då det var längesedan. Hon däremot är säker på att jag har dem/slarvat bort dem då hon säger att hon minns exakt. Hon skulle flytta ut och då få betala ca 8000 för låsbyte om nyckeln inte hittas. Så detta är konflikten. Sedan har diskussioner om detta gått via meddelanden och missförstånd har skett. Det jag är rädd för är att om jag träffar henne kommer jag få mycket ångest då jag i princip aldrig vågat gå in i konflikter med nära vänner. Så är jag rädd för att ge mig och betala dessa pengar, för att rädda relationen. Jag vet inte hur det kommer sluta om vi ses och om vänskapen håller. Därför skjuter jag upp det .

Psykiskt så är det just dessa saker jag behöver ta itu med för att komma vidare. Jag har en superbra psykolog sedan länge och nu sätter han press på mig och säger att jag måste börja agera.

Fysiskt så rör jag mig nästan inte alls (sedan flera år) fast jag älskar att vara aktiv och känner att kroppen spritter av energi. Låter jättekonstigt men tröskeln är trots det väldigt hög. Har iallafall sagt ja till att testa att klättra med en kompis imorgon. Ångrar mig redan .

Jag hade ringt vännen. Sedan fick man ta det efter vad som sades då.
Om du är helt säker på att ha lämnat nycklarna och hon fortsätter att anklaga dig så vet jag inte om det är en vän jag velat ha kvar.

Sedan om man inte kommer på inom 1,5år att man fortfarande saknar en nyckel och tar upp det så har man kanske inte superkoll på sina nycklar.