skiesabove
Trådstartare
Aspbergers fanns inte hos kvinnor när jag var liten, inte ens ADHD diagnostiserades hos tjejer. Jag är född 1987. Min mamma är utbildad montessoripedagog och den mest empatiska sympatiska ängeln som finns, och hon tränade mig på ett fantastiskt sätt. Min mellanstadielärare kallade mig förståndshandikappad, men så flyttade vi utomlands och jag fick gå på en fin privatskola som passade mig perfekt. Där lärde jag mig så mycket att jag sen gled igenom gymnasiet hemma i Sverige och gled en bra bit in på universitet. Vid examensarbetet tog det tvärstopp och jag förstod aldrig riktigt varför det gick på tok, men får fortfarande skyhögt ångestpåslag när jag tänker på det.
Det är en lång historia med många detaljer, men en sak är jag nu säker på: mina svårigheter, det gånger det blir fel och förvirrande i det sociala, det jag bränner ut mig av gång på gång i arbetslivet... Det är ju autism. Det är ju det jag har. Jag visste inte att det kunde se ut på det här viset hos kvinnor, men alla beskrivningarna jag hittat av kvinnor för kvinnor stämmer helt på mig.
Jag får svinhöga resultat på skattningstestet AQ, och även på testet om kamouflage. Jag är jättebra på kamouflage! Så bra, att i sammanhang som är "scriptade" (middagar, bröllop, konferenser) så är jag bekväm och kan mingla bättre än många "normalisar". Jag har tränat på det, och jag blir bra på det jag tränar på. Men ska jag hålla masken uppe på ett kontorsjobb så stiger ångesten, stressen, och sinneskänsligheten dag för dag. När jag börjar behöva gå på toa flera gånger per dag för att sitta och gunga och gråta så vet jag att det är dags att säga upp mig. Igen.
Mamma tycker inte att jag behöver någon diagnos. Jag känner att jag hade kunnat besparas mycket kaos och vänner som blir arga på mig om jag hade haft en diagnos och kunnat informera om mina svårigheter.
Och så funderar jag: om jag har en diagnos - kan det bli lättare för mig i arbetslivet då? Det borde väl finnas stöd? Just nu jobbar jag inte, är inte heller sjukskriven. När folk frågar mig vad jag jobbar med så svarar jag just nu "inte" . Det är inte hållbart ekonomiskt i längden dock, förr eller senare måste jag våga mig tillbaka ut.
Finns det fler här inne som är självdiagnostiserade eller har en officiell diagnos?
Det är en lång historia med många detaljer, men en sak är jag nu säker på: mina svårigheter, det gånger det blir fel och förvirrande i det sociala, det jag bränner ut mig av gång på gång i arbetslivet... Det är ju autism. Det är ju det jag har. Jag visste inte att det kunde se ut på det här viset hos kvinnor, men alla beskrivningarna jag hittat av kvinnor för kvinnor stämmer helt på mig.
Jag får svinhöga resultat på skattningstestet AQ, och även på testet om kamouflage. Jag är jättebra på kamouflage! Så bra, att i sammanhang som är "scriptade" (middagar, bröllop, konferenser) så är jag bekväm och kan mingla bättre än många "normalisar". Jag har tränat på det, och jag blir bra på det jag tränar på. Men ska jag hålla masken uppe på ett kontorsjobb så stiger ångesten, stressen, och sinneskänsligheten dag för dag. När jag börjar behöva gå på toa flera gånger per dag för att sitta och gunga och gråta så vet jag att det är dags att säga upp mig. Igen.
Mamma tycker inte att jag behöver någon diagnos. Jag känner att jag hade kunnat besparas mycket kaos och vänner som blir arga på mig om jag hade haft en diagnos och kunnat informera om mina svårigheter.
Och så funderar jag: om jag har en diagnos - kan det bli lättare för mig i arbetslivet då? Det borde väl finnas stöd? Just nu jobbar jag inte, är inte heller sjukskriven. När folk frågar mig vad jag jobbar med så svarar jag just nu "inte" . Det är inte hållbart ekonomiskt i längden dock, förr eller senare måste jag våga mig tillbaka ut.
Finns det fler här inne som är självdiagnostiserade eller har en officiell diagnos?