Sv: Hårdare tag slog sönder hela hans liv
Jag undrar hur stor den s.k. sjuknärvaron är på arbetsplatserna, och vad det kostar företagen och produktionen att människor arbetar fast de är i ohälsa, med ökad olycksrisk och en mängd slarvfel som följd.
Vem sätter press på läkarna. Många läkare verkar bara göra sitt arbete lätt för sej genom att avfärda och nonchalera sina patienter. Man sjukskriver istället för att undersöka och behandla. Hur många är sjukskrivna som inte hade behövt vara det om de fått riktad behandling?
Samhället skickar dubbla signaler till medborgarna. Vi vet att om vi inte pressar oss till det yttersta så riskerar vi att förlora vårat arbete, antingen får någon annan jobbet som är snabbare eller så går företaget i konkurs. Men å andra sidan så skulle man råka pressa sej själv för hårt, så man skadas eller blir utbränd, ja, då förlorar man sin anställning av det skälet. Det ligger i sakens natur att individen inte kan veta i förväg när han kommer att kliva över sin tröskel utan återvändo. Denna ekvationen går inte att lösa på individplanet. Att företagen ligger under hård press beror på världskonjunkturen och globala fenomen. Det är individen som får ta smällen. Jag anser att en mycket viktig uppgift för en stat är att skydda sina medborgare från direkta konsekvenser av globala effekter.
Vill vi bygga upp ett land, ett rike, ett samhälle, eller bara en vanlig intresseförening, vad som helst, så är det ju så att om alla ingående parter tar i med friska tag så kan man lyckas med stordåd, rent av underverk. Men om medborgarna nekas vård och förutsättningar för att kunna vara aktiva och ge av sin personliga maxkapacitet så blir det inte mycket gjort. Vill vi att Sverige ska göra framsteg så måste det finnas en ömsesidighet. Vi medborgare ger av det vi kan ge, medan staten ger oss de bästa förutsättningarna för oss att kunna arbeta till max, plus en slant över till egna intressen. Så som det ser ut idag är det många som inte får de förutsättningar de behöver för att kunna arbeta det de egentligen skulle kunna. T ex att man nekas vård för att kunna få tillbaka sin forna arbetskapacitet, att man nekas fungerande privatekonomi som bas för en tillräcklig levnadsstandard. Om tio år kommer otroligt många svenskar att vara halta och lytta. Friska kompetenta människor kommer att vara utslagna utan att de har sej själva att skylla för någonting. Hur ska det kunna bygga ett välfärdssamhälle eller leda till ökad tillväxt?
Det är klart att när någon tar i med hårdhandskarna så är det de mjuka människorna som mosas först. De som i hela sitt liv specialiserat sej på att ta för sej allt de kommer åt hittar bara nya vägar. Det finns fortfarande många svenskar kvar som är av den gamla stammen, den gamla fostran, att man sätter helheten först och ställer sej själv sist i kön. Denna kategorin har aldrig lärt sej att bevaka sina egna intressen, och är därför de som först dukar under i ett hårdnande samhällsklimat. Men samtidigt är det av osjälviskhet man bäst bygger ett gemensamt samhälle. Det innebär att svenska myndigheter gör självmål när man krossar de osjälviska människorna först.
Det måste vara så att "om man är ärlig så kan man vara trygg". Det är ju grundvalen i ett samhälle. Hela syftet med att ha ett gemensamt samhälle. Ett samhälle kan inte byggas upp av oärlighet och när invånarna upplever att det straffar sej att vara ärlig blir deras tillvaro sönderslagen, i förlängningen även samhället, som ju byggs upp av invånarna.
Det verkar som att vissa politiker resonerar som så att om man inte har hälsa så ska man minsann inte ha något annat heller! Men hur ska då individen kunna ta sej upp på nytt?
