Jag har skapat ett nytt nick då jag vill vara anonym... (OBS långt!)
Hur som helst, för ett år sen ungefär träffade jag på en kille som var i Sverige och jobbade över sommaren. Då han jobbade med hästar och jag för tillfället också gjorde det så sprang vi på varandra lite nu och då men pratade inte mer än att vi hejjade och hamnade på samma fest någon gång. På festen i fråga försökte han prata med mig under kvällen men då jag har någon slags panisk rädsla för att prata engelska så svarade jag knappt på tilltal.
Jag fick känslan av att det fanns någon slags spänning mellan oss när vi sprang på varandra men då han för tillfället var i en relation hände inte så mycket mer.
Så för någon ett tag sedan fick jag höra att han var tillbaka i Sverige. Jag var ute och med ett par vänner, fick någons slags infall och addade honom på fb. När jag vaknade på morgonen så hade han skrivit till mig och efter ett tags panik från min sida så vågade jag svara. Han bjöd ganska snabbt in i samtalet ut mig och jag svarade ja på inbjudan även om jag inom mig tänkte att jag aldrig kommer våga.
Han fortsatte skriva under ett par dagar och bjöd vid flera tillfällen in mig på olika tillställningar han skulle på innan jag till sist tog modet till mig att tacka ja till att ses.
Jag och en kompis åkte och hämtade upp honom (jätte barnsligt men jag behövde någon som stöd inför det oerhört hemska med att behöva prata engelska med någon hehe) och vi åkte hem till kompisen och drack lite drinkar. Hela kvällen var vi klistrade vid varandra och det slutade med att vi gick hem till mig...
Väl där hade vi en fantastisk natt och när vi skildes åt på morgonen så sa han att vi skulle träffas igen...
Det hela rullade på och vi fortsatte träffas och klickade fantastiskt bra så fort jag började komma över min fobi för engelska. Vi pratade på sms och i telefon från morgon till kväll varenda dag och trots att jag försökte hålla huvudet kallt så föll jag totalt.
Det hela gick lite väl snabbt och han började säga det ena och det andra om hans känslor för mig och han berättar om mig till alla möjliga i hans närhet.
Jag bad honom i det här läget att ta det lite lugnt då vi bara träffats i några veckor men han sa att han aldrig har känt så här förut och blabla...
Till det hela hör att han bor och jobbar med hästar i ett annat land i vanliga fall och han kommer åka tillbaka dit till efter sommaren. Vi har pratat om det och bestämt att när han åker får det vara slut vad som än händer och vi är helt överens om detta.
Sen hör det också till saken att jag har barn. Han börjar prata mer och mer om att han vill träffa dessa, om än bara som min vän så tyckte han att vi ändå kunde ta en fika någon gång när de var hos mig och vi behöver ju inte visa något inför dem men han vill ändå träffa dem. Jag sa till en början bestämt Nej till detta men efter någon vecka av tjat sa jag vid ett svagt tillfälle ok till att han kom över på en snabb kaffe.
Dagen efter skulle detta ske. Han börjar med att inte höra av sig direkt på morgonen som vanligt och jag skickar då ett mess där jag säger att vi kan skippa det om det känns konstigt osv. Jag ger honom helt enkelt en väg ut. Han svarar då att nej jag kommer så fort jag är klar på jobbet.
Dagen går och klockan blir mer och mer. Tillslut får jag ett mess där han skyller på att han har ont i nacken och säger att han nog står över träffen idag.
Lite senare skickar jag ett mess och frågar om det verkligen var nacken eller något annat som gjorde att han bangade, och efter ett tag erkände han att hela grejen kändes konstig. Jag sa då att såklart det känns konstigt, han behöver verkligen inte träffa dom och att det egentligen ändå är för tidigt.
Han säger då att han "get carried away" och inte riktigt vet vad han håller på med. Jag säger då det som jag har sagt innan, slow down, att jag verkligen gillar honom och därför är rädd att han ska säga eller göra för mycket för tidigt och sen vakna upp ur detta och få panik.
Hans svar på detta är att ja, "i need to wake the fuck up, sätta mig ner och tänka lite, så får vi se vad jag kommer fram till." Han berättar även om att det dykt upp andra problem som inte hade med mig att göra och att han därför känner sig helt nere och inte vet varken ut eller in osv osv.
Efter detta blir det tyst från honom och min magkänsla säger att något är fel. Han slutar smsa mig och hör inte av sig på över ett dygn(mycket om man innan har hörts 20 gånger om dagen). Jag får panik och skickar något mess om att han ska få tänka i lugn och ro och att jag ska get out of his way for a while så får han ringa om han vill snacka. Hans svar på detta är ungefär ok vi hörs snart...
Vi hörs inte på ett par dagar och till slut skickar jag något god natt mess en kväll. Han svara på detta men väldigt kort och stelt.
Jag låter det vara och han är fortfarande helt tyst. Jag lider verkligen, jag får känslan av att han har panikat och inte vill träffa mig något mer. Han har vänt helt och svaren jag får på de FÅ mess jag har skickat kommer efter lång tid och är iskalla. Jag hörde av mig igår och sa att vi måste ses och snacka i helgen för att det hela känns konstigt och jag känner att vi måste rensa luften lite. Får fem timmar senare ett kort svar där han skriver ungefär, inga problem, vi ses på fredag i så fall, jag hör av mig hur som helst.
Vad har hänt?? Vad ska jag göra nu och va fan hände från ena dagen till den andra? Vill han bara tänka i lugn och ro, har han plötsligt tappat intresset? Ska jag sitta still i båten och vänta ut honom eller ska jag bara glömma hela grejen och gå vidare? Jag har aldrig fallit för någon så här snabbt och har ingen aning om vad jag ska göra nu eller om det är något jag har gjort som rört till det hela. Eller om det bara är så enkelt att han fick panik över hela barngrejen...
Det här är första gången jag släpper ner min mur som jag har haft runt mig de senaste två åren sen jag separerade från min sambo så jag känner mig så sjukt dum på något sätt...
Behövde bara skriva av mig lite....
Hur som helst, för ett år sen ungefär träffade jag på en kille som var i Sverige och jobbade över sommaren. Då han jobbade med hästar och jag för tillfället också gjorde det så sprang vi på varandra lite nu och då men pratade inte mer än att vi hejjade och hamnade på samma fest någon gång. På festen i fråga försökte han prata med mig under kvällen men då jag har någon slags panisk rädsla för att prata engelska så svarade jag knappt på tilltal.
Jag fick känslan av att det fanns någon slags spänning mellan oss när vi sprang på varandra men då han för tillfället var i en relation hände inte så mycket mer.
Så för någon ett tag sedan fick jag höra att han var tillbaka i Sverige. Jag var ute och med ett par vänner, fick någons slags infall och addade honom på fb. När jag vaknade på morgonen så hade han skrivit till mig och efter ett tags panik från min sida så vågade jag svara. Han bjöd ganska snabbt in i samtalet ut mig och jag svarade ja på inbjudan även om jag inom mig tänkte att jag aldrig kommer våga.
Han fortsatte skriva under ett par dagar och bjöd vid flera tillfällen in mig på olika tillställningar han skulle på innan jag till sist tog modet till mig att tacka ja till att ses.
Jag och en kompis åkte och hämtade upp honom (jätte barnsligt men jag behövde någon som stöd inför det oerhört hemska med att behöva prata engelska med någon hehe) och vi åkte hem till kompisen och drack lite drinkar. Hela kvällen var vi klistrade vid varandra och det slutade med att vi gick hem till mig...
Väl där hade vi en fantastisk natt och när vi skildes åt på morgonen så sa han att vi skulle träffas igen...
Det hela rullade på och vi fortsatte träffas och klickade fantastiskt bra så fort jag började komma över min fobi för engelska. Vi pratade på sms och i telefon från morgon till kväll varenda dag och trots att jag försökte hålla huvudet kallt så föll jag totalt.
Det hela gick lite väl snabbt och han började säga det ena och det andra om hans känslor för mig och han berättar om mig till alla möjliga i hans närhet.
Jag bad honom i det här läget att ta det lite lugnt då vi bara träffats i några veckor men han sa att han aldrig har känt så här förut och blabla...
Till det hela hör att han bor och jobbar med hästar i ett annat land i vanliga fall och han kommer åka tillbaka dit till efter sommaren. Vi har pratat om det och bestämt att när han åker får det vara slut vad som än händer och vi är helt överens om detta.
Sen hör det också till saken att jag har barn. Han börjar prata mer och mer om att han vill träffa dessa, om än bara som min vän så tyckte han att vi ändå kunde ta en fika någon gång när de var hos mig och vi behöver ju inte visa något inför dem men han vill ändå träffa dem. Jag sa till en början bestämt Nej till detta men efter någon vecka av tjat sa jag vid ett svagt tillfälle ok till att han kom över på en snabb kaffe.
Dagen efter skulle detta ske. Han börjar med att inte höra av sig direkt på morgonen som vanligt och jag skickar då ett mess där jag säger att vi kan skippa det om det känns konstigt osv. Jag ger honom helt enkelt en väg ut. Han svarar då att nej jag kommer så fort jag är klar på jobbet.
Dagen går och klockan blir mer och mer. Tillslut får jag ett mess där han skyller på att han har ont i nacken och säger att han nog står över träffen idag.
Lite senare skickar jag ett mess och frågar om det verkligen var nacken eller något annat som gjorde att han bangade, och efter ett tag erkände han att hela grejen kändes konstig. Jag sa då att såklart det känns konstigt, han behöver verkligen inte träffa dom och att det egentligen ändå är för tidigt.
Han säger då att han "get carried away" och inte riktigt vet vad han håller på med. Jag säger då det som jag har sagt innan, slow down, att jag verkligen gillar honom och därför är rädd att han ska säga eller göra för mycket för tidigt och sen vakna upp ur detta och få panik.
Hans svar på detta är att ja, "i need to wake the fuck up, sätta mig ner och tänka lite, så får vi se vad jag kommer fram till." Han berättar även om att det dykt upp andra problem som inte hade med mig att göra och att han därför känner sig helt nere och inte vet varken ut eller in osv osv.
Efter detta blir det tyst från honom och min magkänsla säger att något är fel. Han slutar smsa mig och hör inte av sig på över ett dygn(mycket om man innan har hörts 20 gånger om dagen). Jag får panik och skickar något mess om att han ska få tänka i lugn och ro och att jag ska get out of his way for a while så får han ringa om han vill snacka. Hans svar på detta är ungefär ok vi hörs snart...
Vi hörs inte på ett par dagar och till slut skickar jag något god natt mess en kväll. Han svara på detta men väldigt kort och stelt.
Jag låter det vara och han är fortfarande helt tyst. Jag lider verkligen, jag får känslan av att han har panikat och inte vill träffa mig något mer. Han har vänt helt och svaren jag får på de FÅ mess jag har skickat kommer efter lång tid och är iskalla. Jag hörde av mig igår och sa att vi måste ses och snacka i helgen för att det hela känns konstigt och jag känner att vi måste rensa luften lite. Får fem timmar senare ett kort svar där han skriver ungefär, inga problem, vi ses på fredag i så fall, jag hör av mig hur som helst.
Vad har hänt?? Vad ska jag göra nu och va fan hände från ena dagen till den andra? Vill han bara tänka i lugn och ro, har han plötsligt tappat intresset? Ska jag sitta still i båten och vänta ut honom eller ska jag bara glömma hela grejen och gå vidare? Jag har aldrig fallit för någon så här snabbt och har ingen aning om vad jag ska göra nu eller om det är något jag har gjort som rört till det hela. Eller om det bara är så enkelt att han fick panik över hela barngrejen...
Det här är första gången jag släpper ner min mur som jag har haft runt mig de senaste två åren sen jag separerade från min sambo så jag känner mig så sjukt dum på något sätt...
Behövde bara skriva av mig lite....
