Hamnat i fel värld

Jag bär med mig en nattsvart världssyn vartän jag går. Försöker skärma av mig från världen genom att “gömma” mig långt borta från allt och skapa mitt eget liv så gott det går. För jag har helt tappat hoppet.

Min existens verkar ha kommit på kant med hela världen… Det känns som att jag åsiktsmässigt har gått åt ett annat håll än världen, och jag har bara allt svårare att leva i den.
Mina åsikter innebär att jag misstycker med själva grundvalarna som vårt samhälle vilar på, dvs att ekonomisk vinning ska gå före precis alla andra värden och att pengar är grunden för allt. Ju mer fel jag tycker att detta känns desto mer upptäcker jag att det har smugit sig in precis överallt, i vartenda andetag vi tar, och jag vrider mig som en mask på en krok. Det här är inte en värld eller ett samhälle jag vill leva i.
Jag hör inte hemma här.

För mig är hänsyn för och omtanke om allt levande - om alla individer, om alla djur och växter, om vår miljö och ekosystemet och jorden vi lever på - något som står långt över ekonomisk vinning och områden som inte ska ha någonting med pengar att göra överhuvudtaget. Det jag vill ha är en världsordning som inte bygger på den gamla ordningen alls, utan något helt och totalt nytt. Jag ser bara problem överallt, och hur vi kör allting med hög fart rakt in i väggen. Jag är oändligt tacksam för att jag inte har satt några barn till den här världen när den nu ser ut som den gör. Min världssyn är totalt kolsvart, och det skaver bara allt mer i mig. Känslan av att allt är totalt fel blir bara starkare och starkare i mig, och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Det var skönare förut när jag inte hade lika starka åsikter om detta eller lika nattsvart syn. Men vad ska man göra åt sina åsikter när de bara skriker inombords att DET HÄR ÄR HELT JÄVLA MEGAFEL - JAG VILL INTE VARA HÄR!?....

Jag försöker att inte tänka på det. Försöker att ägna mig åt min lilla värld och pyssla på med mitt underbara hem. Försöker att inte låtsas om mina åsikter. Jag umgås inte i kretsar som delar mina åsikter, så när jag andas nånting om vad jag egentligen tycker så tycker de att jag är dum i huvet. Så jag är tyst, men allting bara skär inombords.
Det här är inte min värld - jag hör inte hemma här.

 

[Wille]

Jag kan känna samma sak. Gick med i ett politiskt parti för att vara med och göra något. Men känner inte jag orkar så mycket som jag skulle vilja.

 

[skiesabove]

Jem Bendell har mycket klokt om hur man rör sig förbi insikt in i acceptans och sedan vidare. Det är en sorgeprocess, och en ganska avancerad sådan.

Jag och min sambo anser oss vara post-post-doom, om man nu ska använda sig av de kunskapsnischade nätungdomarnas etiketter .

Ja, det är fel.
Blir det bättre av att förneka det?
Blir det bättre av att vältra sig i sorgen?
Blir det bättre av att säga yolo?
Eller kan vi faktiskt göra något, först på mikronivå inuti oss själva, sen i vår lokala situation, och sen våga prata om det och sprida ringar på vattnet?

Folk kan få kalla det hopium om dom vill. Men jag står här redo för dom som klarar av att vada genom insiktsträsken . Det blir fler och fler.