Jag kom att läsa en bok om en man som råkat ut för en olycka och fått en ryggmärgsskada (”Smällen” av Kent Revedal). Boken var saklig och beskrev detaljerat ur ett praktiskt perspektiv hur livet ter sig direkt efter en sån händelse. Det var intressant att läsa. Det mest intressanta var att boken även tilltalade mig på ett insiktsplan.
Jag blev berörd, började tänka till, och såg vissa saker i mitt eget liv ur ett annat perspektiv.
Mycket av mitt liv idag kretsar kring det som slagit undan benen på min hälsa.
2007 fick jag mina första symptom på stressrelaterad ohälsa. Jag fattade absolut inte alls vad det var. Stress? – Jag stressade ju inte!... (oh nej....)
2008 hade jag inget val utan blev tvungen att börja se mitt liv med andra ögon. Jag var rejält dålig, ”stresskraschade”, och fråntogs i många delar den föreställning om mitt liv som jag dittills haft – för jag fungerade inte längre.
Jag började fundera över hälsa (vilket jag inte gjort tidigare), och började försöka komma till insikt om vad hälsa egentligen var för något och vad det byggde på. Mina kunskaper i ämnet var väldigt skrala och någon hjälp från sjukvården fick jag inte. Så jag började läsa på på egen hand.
2009 blev min man sjuk, vi flyttade, och jag försökte bara bita ihop för att överleva och rådda runt vardagen.
2010 mådde min man äntligen bättre och kunde bli en större hjälp i vårt gemensamma liv igen. Jag sa upp mig från jobbet utan att veta var jag skulle ta vägen, men jag orkade inte med min arbetssituation längre. Startade eget inom samma yrke, i brist på annat.
2011 var ett tungt år. Jag hade i slutet av 2010 råkat hamna som underkonsult på ett projekt som jag i mitt sköra tillstånd absolut inte klarade av. Jag blev ”kanonmat” i någon för mig okänd konflikt inom det företag där jag var inhyrd. Det gjorde att jag sköts i sank totalt och överhuvudtaget inte längre klarade av att arbeta med dom arbetsuppgifter jag tidigare haft – det blev rent av fysiskt omöjligt.
Jag stod i stort sett utan inkomst och den enda lösning jag kunde se var att chansa på att söka jobb inom något helt annat yrke, för att se om jag kanske skulle klara av att jobba med något annat. I ett halvår fick jag bara nej på dom hundratals ansökningar jag skickade ut. Jag var totalt sänkt både psykiskt och fysiskt, stresskadad, visste inte om jag skulle klara av att arbeta, visste inte var jag skulle ta vägen, ekonomin knakade och jag riskerade att hamna hos kronofogden och bli av med mitt hus (och det skulle nog även ha blivit dödsstöten för mitt förhållande).
Man kan säga att mitt liv hade varit bättre.
Hösten 2011 fick jag ett lågbetalt vikariat. Det var som om jag tillsist hade lyckats bli uppspolad på en strand från ett skeppsvrak efter ett haveri i en storm. Jag kände mig totalt slagen, låg bara och försökte hämta andan. Men jag var vid liv. Och jag klarade faktiskt jobbet, och började sakta bygga upp mig själv igen.
2012 fick jag så den fasta tjänst jag har idag. Jag har blivit ljusår bättre, klarar i stort sett av ett normalt liv. Men några hälsoproblem biter sig fortfarande kvar efter min stresskrasch.
Jag orkar inte så mycket. Min energi är kraftigt begränsad. När vi går ut med hunden orkar jag inte gå i samma tempo som min man. Jag rör mig långsamt, känner mig helt slut och groggy. Ibland orkar jag inte ta någon promenad alls. Att träna, jogga eller göra någon annan motionsaktivitet är bara att glömma. Och om det är någon särskild aktivitet i livet (fest, en dag på stan, utflykter, marknader, träffar eller nåt sånt), så kan jag bli sänkt för flera dagar efteråt. Ibland är jag alldeles snurrig och yr.
Även hjärnan är ”trött”. Om jag måste koncentrera mig hårt eller tänka på mycket nytt eller har många saker på gång samtidigt, så blir det rejäla luckor i tankeverksamheten, tankarna går trögt och många tankar bara faller bort.
Jag har ont i kroppen. Ibland när jag vaknar måste jag stretcha i 5-10 minuter för att överhuvudtaget kunna ställa mig upp ur sängen. Jag rör mig lite konstigt ibland, har svårt att gå i trappor och resa mig upp från stolar och så för det gör så ont, framförallt i rygg, ländrygg och knän, men även andra leder och axlar/nacke. Nåt fel är det tex på armbågarna, särskilt höger, för med den armen kan jag knappt lyfta något. Och vänster knä är uppsvullet, ibland syns inte knäskålen alls för det är så runt. Och det gör ont i kroppen i stort sett varje dag.
Jag har svårt att sova. Kroppen är i obalans. Speedad på natten och jättetrött på dagen. Vilket gör att jag måste tänka specifikt på att försöka förbereda varje natt så att jag ger min kropp förutsättning att sova ordentligt. Det är inte ovanligt att jag bara får 3-4 timmars sömn varje natt, och så har det varit i något eller några år nu. Men jag har faktiskt sovit bättre dom sista månaderna, så jag har hopp om att det ska bli bättre!...
Hormonerna är i obalans. Jag får ibland massvis med finnar, ibland svettas jag illa, kroppen svullnar upp kraftigt i perioder, jag kan inte ha ringar eller tajta armband för just händerna svullnar rejält varje dag. Sen är mina slemhinnor i stort sett helt paj – torra och svidande såriga.
Jag har hela tiden levt i väntan och tron att jag ska bli frisk – ”som förr” – igen. Slippa smärtan, slippa orkeslösheten, få bättre sömn, hud och slemhinnor. Jag har liksom gått och väntat på det, och provat nästan allt som går att prova i tillskotts- och behandlingsväg för att se vilken av dom som likt ett mirakel ska göra mig bra igen. Ända sedan 2008 har jag väntat på att det ska ske. Förutom alla tillskott och behandlingar har jag bytt jobb, bytt yrke, jag har flyttat, förändrat min fritid, förändrat mig själv, gått kurser i personlig utveckling – jag har gjort allt jag kan komma på!
Visst har jag blivit enormt mycket bättre, om jag jämför med när jag mådde som sämst. Då klarade jag inte en normal vardag. Men jag kan inte låta bli att störa mig på orkeslösheten, smärtan och dom andra problemen. Jag vill inte ha dom i mitt liv.
Men för att återgå till boken jag läste, så kändes det som den gav mig perspektiv på mitt liv. Jag vet att det är ganska töntigt att tänka så, men i jämförelse så är det faktiskt väldigt mycket som funkar i mitt liv. Bara det att jag KAN gå, även om det går långsamt och orsakar att jag blir groggy. Jag tänkte på det på hundpromenaden idag. Jag KAN faktiskt gå. Och då kände jag en väldig tacksamhet.
Och det var där insikten kom in, som blev en insikt över att jag faktiskt skulle kunna tänka på ett annat sätt när det gäller mitt mående. Istället för att lite smått irriterat gå och vänta på ”när blir jag bättre? varför blir jag inte bättre snart?” och gräma mig över min situation, så skulle jag kunna utgå från där jag är just nu. Just nu mår jag såhär, och min kropp fungerar såhär. Och då får jag anpassa min vardag efter det. Och kanske framförallt landa i någon slags acceptans över att jag faktiskt mår som jag mår. Jag behöver inte sluta leta efter mirakelmedel som ska göra mig frisk. Men jag kan definitivt känna en större acceptans än vad jag gör idag över var jag befinner mig JUST NU.
Och det tror jag faktiskt skulle kunna vara väldigt skönt.
Jag blev berörd, började tänka till, och såg vissa saker i mitt eget liv ur ett annat perspektiv.
Mycket av mitt liv idag kretsar kring det som slagit undan benen på min hälsa.
2007 fick jag mina första symptom på stressrelaterad ohälsa. Jag fattade absolut inte alls vad det var. Stress? – Jag stressade ju inte!... (oh nej....)
2008 hade jag inget val utan blev tvungen att börja se mitt liv med andra ögon. Jag var rejält dålig, ”stresskraschade”, och fråntogs i många delar den föreställning om mitt liv som jag dittills haft – för jag fungerade inte längre.
Jag började fundera över hälsa (vilket jag inte gjort tidigare), och började försöka komma till insikt om vad hälsa egentligen var för något och vad det byggde på. Mina kunskaper i ämnet var väldigt skrala och någon hjälp från sjukvården fick jag inte. Så jag började läsa på på egen hand.
2009 blev min man sjuk, vi flyttade, och jag försökte bara bita ihop för att överleva och rådda runt vardagen.
2010 mådde min man äntligen bättre och kunde bli en större hjälp i vårt gemensamma liv igen. Jag sa upp mig från jobbet utan att veta var jag skulle ta vägen, men jag orkade inte med min arbetssituation längre. Startade eget inom samma yrke, i brist på annat.
2011 var ett tungt år. Jag hade i slutet av 2010 råkat hamna som underkonsult på ett projekt som jag i mitt sköra tillstånd absolut inte klarade av. Jag blev ”kanonmat” i någon för mig okänd konflikt inom det företag där jag var inhyrd. Det gjorde att jag sköts i sank totalt och överhuvudtaget inte längre klarade av att arbeta med dom arbetsuppgifter jag tidigare haft – det blev rent av fysiskt omöjligt.
Jag stod i stort sett utan inkomst och den enda lösning jag kunde se var att chansa på att söka jobb inom något helt annat yrke, för att se om jag kanske skulle klara av att jobba med något annat. I ett halvår fick jag bara nej på dom hundratals ansökningar jag skickade ut. Jag var totalt sänkt både psykiskt och fysiskt, stresskadad, visste inte om jag skulle klara av att arbeta, visste inte var jag skulle ta vägen, ekonomin knakade och jag riskerade att hamna hos kronofogden och bli av med mitt hus (och det skulle nog även ha blivit dödsstöten för mitt förhållande).
Man kan säga att mitt liv hade varit bättre.
Hösten 2011 fick jag ett lågbetalt vikariat. Det var som om jag tillsist hade lyckats bli uppspolad på en strand från ett skeppsvrak efter ett haveri i en storm. Jag kände mig totalt slagen, låg bara och försökte hämta andan. Men jag var vid liv. Och jag klarade faktiskt jobbet, och började sakta bygga upp mig själv igen.
2012 fick jag så den fasta tjänst jag har idag. Jag har blivit ljusår bättre, klarar i stort sett av ett normalt liv. Men några hälsoproblem biter sig fortfarande kvar efter min stresskrasch.
Jag orkar inte så mycket. Min energi är kraftigt begränsad. När vi går ut med hunden orkar jag inte gå i samma tempo som min man. Jag rör mig långsamt, känner mig helt slut och groggy. Ibland orkar jag inte ta någon promenad alls. Att träna, jogga eller göra någon annan motionsaktivitet är bara att glömma. Och om det är någon särskild aktivitet i livet (fest, en dag på stan, utflykter, marknader, träffar eller nåt sånt), så kan jag bli sänkt för flera dagar efteråt. Ibland är jag alldeles snurrig och yr.
Även hjärnan är ”trött”. Om jag måste koncentrera mig hårt eller tänka på mycket nytt eller har många saker på gång samtidigt, så blir det rejäla luckor i tankeverksamheten, tankarna går trögt och många tankar bara faller bort.
Jag har ont i kroppen. Ibland när jag vaknar måste jag stretcha i 5-10 minuter för att överhuvudtaget kunna ställa mig upp ur sängen. Jag rör mig lite konstigt ibland, har svårt att gå i trappor och resa mig upp från stolar och så för det gör så ont, framförallt i rygg, ländrygg och knän, men även andra leder och axlar/nacke. Nåt fel är det tex på armbågarna, särskilt höger, för med den armen kan jag knappt lyfta något. Och vänster knä är uppsvullet, ibland syns inte knäskålen alls för det är så runt. Och det gör ont i kroppen i stort sett varje dag.
Jag har svårt att sova. Kroppen är i obalans. Speedad på natten och jättetrött på dagen. Vilket gör att jag måste tänka specifikt på att försöka förbereda varje natt så att jag ger min kropp förutsättning att sova ordentligt. Det är inte ovanligt att jag bara får 3-4 timmars sömn varje natt, och så har det varit i något eller några år nu. Men jag har faktiskt sovit bättre dom sista månaderna, så jag har hopp om att det ska bli bättre!...
Hormonerna är i obalans. Jag får ibland massvis med finnar, ibland svettas jag illa, kroppen svullnar upp kraftigt i perioder, jag kan inte ha ringar eller tajta armband för just händerna svullnar rejält varje dag. Sen är mina slemhinnor i stort sett helt paj – torra och svidande såriga.
Jag har hela tiden levt i väntan och tron att jag ska bli frisk – ”som förr” – igen. Slippa smärtan, slippa orkeslösheten, få bättre sömn, hud och slemhinnor. Jag har liksom gått och väntat på det, och provat nästan allt som går att prova i tillskotts- och behandlingsväg för att se vilken av dom som likt ett mirakel ska göra mig bra igen. Ända sedan 2008 har jag väntat på att det ska ske. Förutom alla tillskott och behandlingar har jag bytt jobb, bytt yrke, jag har flyttat, förändrat min fritid, förändrat mig själv, gått kurser i personlig utveckling – jag har gjort allt jag kan komma på!
Visst har jag blivit enormt mycket bättre, om jag jämför med när jag mådde som sämst. Då klarade jag inte en normal vardag. Men jag kan inte låta bli att störa mig på orkeslösheten, smärtan och dom andra problemen. Jag vill inte ha dom i mitt liv.
Men för att återgå till boken jag läste, så kändes det som den gav mig perspektiv på mitt liv. Jag vet att det är ganska töntigt att tänka så, men i jämförelse så är det faktiskt väldigt mycket som funkar i mitt liv. Bara det att jag KAN gå, även om det går långsamt och orsakar att jag blir groggy. Jag tänkte på det på hundpromenaden idag. Jag KAN faktiskt gå. Och då kände jag en väldig tacksamhet.
Och det var där insikten kom in, som blev en insikt över att jag faktiskt skulle kunna tänka på ett annat sätt när det gäller mitt mående. Istället för att lite smått irriterat gå och vänta på ”när blir jag bättre? varför blir jag inte bättre snart?” och gräma mig över min situation, så skulle jag kunna utgå från där jag är just nu. Just nu mår jag såhär, och min kropp fungerar såhär. Och då får jag anpassa min vardag efter det. Och kanske framförallt landa i någon slags acceptans över att jag faktiskt mår som jag mår. Jag behöver inte sluta leta efter mirakelmedel som ska göra mig frisk. Men jag kan definitivt känna en större acceptans än vad jag gör idag över var jag befinner mig JUST NU.
Och det tror jag faktiskt skulle kunna vara väldigt skönt.
