Efter att ha talat med ett antal markägare börjar jag få en glimt av världen ur deras ögon och inser att det vore så enkelt att lösa många problem med väldigt enkla medel, om man bara tog lite intiativ. Enligt min mening saknas 2 saker i hästvärlden och det är 1) kunskap och 2) en mötesplats där det är naturligt och enkelt att nå varandra hästfolk och markägare imellan.
Det absolut viktigaste vi har som hästägare idag tycker jag är allemansrätten. Det är otrolig förmån som inte finns i alla länder, att kunna rida fritt i vårt land. För att inte tala om att det är en förutsättning för djurens välmående. Om vi inte hade rätten att rida i skog och mark så skulle det troligtvis leda till att många hästar reds endast på ridbanor.
Jag tror att många glömmer att all mark i Sverige ägs av någon, och det är mer sällan kommunen än en privatperson. En privatperson som äger skog brukar också ofta marken på ett eller annat sätt.
Man fokuserar gärna på åker- och ängsmark och att man inte får rida på odlad mark, och tar för givet att i skogen får man rida, såvida det inte är uppenbart att man är mitt i ett nyplantage. Det är väldigt dåligt informerat kring detta, både från stallägare till sina hyresgäster och från ridskolorna där majoriteten av Sveriges framtida hästägare får sin grundutbildning.
Jag har haft häst i många år men insåg inte att en häst kan skapa ekonomiska förluster för en skogsbrukare om man inte rider med sunt förnufft. Vilket leder mig till nästa punkt som just är sunt förnufft. Utan kunskaper om naturen, hur ska vi egentligen kunna utöva sunt förnufft? Jag hade ingen aning om vad rotröta var, hur eller varför känslig mark är känslig eller om ett kalhygge likväl kanske kan vara ett nyplantage med små, små skogsplantor.
Iom den dåliga kunskapen hos ryttare, som samtidigt har allemansrätten i ryggen, skadar vi relationen till Sveriges markägare ständigt. Vi förstår inte varann. Hästfolk får markägare att öva prickskytt på lerduvor för att kunna försvara sina skogar från dessa utnyttjande, nonchalanta försövare, medan den allmänna synen på markägare bland hästfolk är att de är gormande, traktorkörande hästskjutare..
Nånstans har vi redan förlorat allemansrätten som ryttare, för vi saknar kunskap om hur man använder den till häst.
- - -
Hur ska man få folk att förstå att vi ska vara tackamma för att vi har förmånen att använda någon annan människas ägor för vår fritid?
Jag anser att det nånstans ligger i stallägarnas ansvar att se till att de ryttare som rider på annans mark och håller till på ens gård, om det så bara är en själv, vet och förstår vad som gäller just där och får information från markägarna själva. Mao. att stallägaren tar kontakt med markägare vars skogar och vägar man rider i regelbunder och ber dem tala om hur de känner inför ridning på deras marker. Vad man ska tänka på, vilka områden som är känsliga, om det är något som ryttarna ska känna till eller tänka på, om det finns marker som man ska undvika helt... Och samtidigt visa markägarna tacksamhet för att de ställer upp - även om vi har allemansrätten i ryggen! Tacka för ett gott sammarbete om inte annat.
Många markägare känner sig utnyttjade och nonchalerade. Som om marker som de köpt och brukar är allmänt gods att hantera hur som helst. Bara vi hästfolk kan ändra på det och vi skulle ju bara vinna på det.
Ni som har stall - engagerar ni er för att behålla en god realtion till markägarna i grannskapet och ser ni till att informera och undervisa era eventuella hyresgäster? Tycker ni att hästfolk verkar besitta de kunskaper man behöver för att rida på allemansrätten i skog och mark?
Det absolut viktigaste vi har som hästägare idag tycker jag är allemansrätten. Det är otrolig förmån som inte finns i alla länder, att kunna rida fritt i vårt land. För att inte tala om att det är en förutsättning för djurens välmående. Om vi inte hade rätten att rida i skog och mark så skulle det troligtvis leda till att många hästar reds endast på ridbanor.
Jag tror att många glömmer att all mark i Sverige ägs av någon, och det är mer sällan kommunen än en privatperson. En privatperson som äger skog brukar också ofta marken på ett eller annat sätt.
Man fokuserar gärna på åker- och ängsmark och att man inte får rida på odlad mark, och tar för givet att i skogen får man rida, såvida det inte är uppenbart att man är mitt i ett nyplantage. Det är väldigt dåligt informerat kring detta, både från stallägare till sina hyresgäster och från ridskolorna där majoriteten av Sveriges framtida hästägare får sin grundutbildning.
Jag har haft häst i många år men insåg inte att en häst kan skapa ekonomiska förluster för en skogsbrukare om man inte rider med sunt förnufft. Vilket leder mig till nästa punkt som just är sunt förnufft. Utan kunskaper om naturen, hur ska vi egentligen kunna utöva sunt förnufft? Jag hade ingen aning om vad rotröta var, hur eller varför känslig mark är känslig eller om ett kalhygge likväl kanske kan vara ett nyplantage med små, små skogsplantor.
Iom den dåliga kunskapen hos ryttare, som samtidigt har allemansrätten i ryggen, skadar vi relationen till Sveriges markägare ständigt. Vi förstår inte varann. Hästfolk får markägare att öva prickskytt på lerduvor för att kunna försvara sina skogar från dessa utnyttjande, nonchalanta försövare, medan den allmänna synen på markägare bland hästfolk är att de är gormande, traktorkörande hästskjutare..
Nånstans har vi redan förlorat allemansrätten som ryttare, för vi saknar kunskap om hur man använder den till häst.
- - -
Hur ska man få folk att förstå att vi ska vara tackamma för att vi har förmånen att använda någon annan människas ägor för vår fritid?
Jag anser att det nånstans ligger i stallägarnas ansvar att se till att de ryttare som rider på annans mark och håller till på ens gård, om det så bara är en själv, vet och förstår vad som gäller just där och får information från markägarna själva. Mao. att stallägaren tar kontakt med markägare vars skogar och vägar man rider i regelbunder och ber dem tala om hur de känner inför ridning på deras marker. Vad man ska tänka på, vilka områden som är känsliga, om det är något som ryttarna ska känna till eller tänka på, om det finns marker som man ska undvika helt... Och samtidigt visa markägarna tacksamhet för att de ställer upp - även om vi har allemansrätten i ryggen! Tacka för ett gott sammarbete om inte annat.
Många markägare känner sig utnyttjade och nonchalerade. Som om marker som de köpt och brukar är allmänt gods att hantera hur som helst. Bara vi hästfolk kan ändra på det och vi skulle ju bara vinna på det.
Ni som har stall - engagerar ni er för att behålla en god realtion till markägarna i grannskapet och ser ni till att informera och undervisa era eventuella hyresgäster? Tycker ni att hästfolk verkar besitta de kunskaper man behöver för att rida på allemansrätten i skog och mark?
