Ha katten i sovrummet ihop med spädbarn?

Vogue

Trådstartare
Jag skulle vilja ha lite egna erfarenheter (och inte bara tyckande) om hur det fungerar?

Vår katt är som vårt barn och vi planerar inte att nedgradera honom till husdjur när vår bäbis kommer. Han sover vanligtvis i sängen med oss men kan också vara aktiv på natten genom att busa runt och hoppa på sänggaveln osv.
Det jag funderar på är hur han reagerar på en vagga, även om vi älskar honom så vill vi ju inte att han kväver bäbisen.

Han är en omplacering som bott med barn tidigare och han är väldigt vänlig med barn men mest så går han undan, han är ingen kelgris med nya människor och allra minst barn. Så att han skulle vara på mer än för att komma åt mig eller min sambo så att säga är inte sannolikt.

Vi sa att i värsta fall får min sambo sova i gästrummet med katten och jag med bäbisen i sovrummet, vi vill inte riskera att han känner sig utanför eller blir svartsjuk. :o:D

Det bästa vore ju givetvis om katten kan fortsätta sova vid sambons fötter :love: och bäbisen i sin vagga på min sida.
 
När min dotter var liten så reagerade katterna lite olika men ingen gjorde henne illa.
Två av katterna tyckte att barnsängen var samma sak som en kattsäng och la sig gärna där. De två andra ignorerade barnet totalt. Deras respektive förhållningssätt höll i sig ett tag innan de två ignorerande katterna accepterade barnet. (De blev dock aldrig så kärvänliga mot henne som de två förstnämnda katterna.)
 
När min dotter var liten så reagerade katterna lite olika men ingen gjorde henne illa.
Två av katterna tyckte att barnsängen var samma sak som en kattsäng och la sig gärna där. De två andra ignorerade barnet totalt. Deras respektive förhållningssätt höll i sig ett tag innan de två ignorerande katterna accepterade barnet. (De blev dock aldrig så kärvänliga mot henne som de två förstnämnda katterna.)


Det låter ju bra! Han får gärna sova i vaggan när den är tom, det är ju bara att ha en fin filt över lakanen så man slipper katthåren :)
Då får vi hoppas att han blir en sån som ignorerar barnet i sig och inte är intresserad av att dela vaggan :p
 
Vår ena katt som älskar våra barn var tvungen att sova nära från dag ett. Antingen vid mina fötter, på mig eller vid barnens fötter som hon gärna låg och slickade på :laugh:
Vaggan som var menad till bebis blev dock kattsäng och bebis sov med oss i sängen, då även om jag inte tror det skulle hänt något så var jag orolig att katten skulle bli för närgången.

Även nu (barnen 3 och 1 år) ska hon vara med vid alla nattningar och vill sova nära barnen. Och ibland hör man sonen prata för sig själv i sovrummet, går dit och kikar in och ser honom och katten i sängen och ”pratar” och leker med varandra :laugh::love: Hon är verkligen mitt ”barn” också :D
 
Mina katter har fått bara i sovrummet även när barnen var nykläckta. De flesta katterna har hållit avståndet då den där bebisen låter och rör sig konstigt. En av katterna gillade att ligga bredvid barnen och det var aldrig några problem, men mest låg de i bebisens säng när bebisen inte var där.
 
@Vogue: Mina morföräldrar hade en siames som inte var en lätt eller säker katt när jag föddes. När vi fick komma hem från BB bodde vi hos dem först eftersom renoveringarna på vårt hus inte var klara. En dag fick morfar nästan en hjärtattack för katten hade hoppat upp till mig i vagnen (de försökte givetvis hålla henne borta från mig). Inget hände, hon bara nosade på mig för att kolla vem jag var och sedan var det bra.

Så länge det är en vettig katt och man håller uppsikt tror jag inte det är något problem. Sedan ska katten givetvis alltid kunna gå undan men det gäller ju oavsett om det är barn eller vuxna det är frågan om...

Som barn lärde jag mig snabbt respektera djurs integritet. Storsnurran var en väldigt tydlig katt och hon sa till om man gjorde fel (eskalering från varning till en klosmäll men klorna kom aldrig först, dvs lyssnade man var det inget problem). Hon hade alltid koll på mig när jag var ute, en gång hade jag "försvunnit" (var nedanför stenmuren) men mamma hittade mig eftersom Storsnurran satt där och hade uppsikt över mig :love:
 
Vi har två katter, den ena har från början undvikt barnet och hellre gått ut om bebis skrikit. Den andra var väldigt nyfiken, gick fram och luktade på bebis, fortsatte sova vid våra fötter och har fostrat barnet otroligt fint. Om han nöp henne när han var 1-2 slog hon honom på handen med tass utan klor, gjorde inte ont men han blev rädd nog att inte göra om det.

När han var liten och skrek blev hon väldigt frustrerad på mig och pratade tydligt med mig om att "TA HAND OM DITT BARN, HAN ÄR LEDSEN!!". Och sover han borta nu men vi är hemma är hon orolig och går och letar efter honom. Är vi alla borta sover hon i hans säng. Det är fantastiskt att se :heart
 
Det blev ingen skillnad direkt när vi fick barn. Hon sov gärna i spjälsängen när barnet inte var där, annars i stora sängen vid våra fötter. Gjorde inget annorlunda för katten!
 
När han var liten och skrek blev hon väldigt frustrerad på mig och pratade tydligt med mig om att "TA HAND OM DITT BARN, HAN ÄR LEDSEN!!". Och sover han borta nu men vi är hemma är hon orolig och går och letar efter honom. Är vi alla borta sover hon i hans säng. Det är fantastiskt att se :heart

Jag har ju inga egna barn, men en gammal honkatt som är mycket barnkär (och var en fantastisk mamma när hon själv var i avel). Hon är helt på det klara med att människor är usla föräldrar som lämnar sin avkomma sovande bara sådär, och vi är inte i närheten av lika snabba att plocka upp ungen, den hinner ju börja skrika innan människoföräldrarna reagerar :rage:

Det är verkligen fantastiskt att se hur mycket de förstår och anpassar sig när det gäller barn. 😍

(Tyvärr är det inte helt ovanligt att korater blir stressade av barn, oftast för att barn faktiskt skriker under ganska många år av sin uppväxt och katten blir frustrerad när den inte kan göra något åt situationen.)
 
Så fint att höra alla svar, vi får hoppas att han helt enkelt nöjer sig med att fortsätta sova vid våra fötter, planerar inte att nedgradera honom till husdjur iaf ;):love:
 
Vi har två katter. De invigde snabbt både vagn, spjälsäng och babynest och verkade tycka att vi äntligen fattat...tills barnet kom. Honkatten blev jättestressad av skrikandet och stressade till sig kraftig UVI. Som tur är gick det att behandla med Metacam. Vi har inte haft problem sen dess.

Relationen mellan katterna och barnet funkar bra, trots att katterna var 15+ när barnet kom. De kan sova ihop i soffan eller vår säng, men katterna undviker spjälsängen efter det att vi sänkte botten. Jag är inte orolig för att katterna skulle skada barnet annat än om hon faktiskt förtjänat det.
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp