MJLee
Trådstartare
När Nikita dog var smärtan och sorgen outhärdlig och det kändes verkligen som livet var slut. Hon var inte bara min 'once in a lifetime' och livs stora kärlek utan ibland också skälet till att jag trots allt fungerat. Jag har aldrig gråtit så mycket som jag gjort nu. Saknaden och sorgen när jag automatiskt höll ut benet när jag öppnade ytterdörren för att förhindra en lurande katt, eller kollade om kattlådan som inte fanns längre behövde mockas, när jag gick förbi har varit som en kniv i bröstet. Jag är nog en av få kattägare som efter att jag fick brevet om att försäkringen avslutades och hennes livförsäkring skulle betalas ut ringde sitt försäkringsbolag och mer eller mindre tiggde att veterinären haft fel, fast det var för sent och grät. Hennes urna står ouppackad längst in i garderoben. Jag hämtade ut den sista dagen innan den skulle skickas tillbaka. Alla hennes saker lades i två stora svarta sopsäckar och när jag orkade skulle de slängas.
Det är möjligtvis inte lagligt (eller det är det inte), men det struntar jag fullkomligt i och har instruerat familjen att när jag dör ska jag kremeras och min och Nikitas aska ska blandas och strös ut.
Spontant ville jag aldrig mer ha en katt eller i alla fall sörja henne några år. Men en god vän som är uppfödare, mer eller mindre tvingade mig att börja leta. Eftersom det bara var jag och Nikita så har det varit så outhärdligt ensamt och sorgen och saknaden har växt och växt. Och kanske var det Ödet men jag ringde Nikitas uppfödare och berättade, och grät, om hennes liv med mig, och grät, och hur hon dog, och grät, och hur mycket jag älskat henne, och ja grät. Men lyckades också fråga om hon visste om någon som ville omplacera. Men det måste vara en brun burma hona som trivdes som ensamkatt. Uppfödaren sa att hon just sålt precis en sådan katt.
Men!!! Damen som köpte henne ringde uppfödaren efter två veckor och sa att hon inte kunde ha katten kvar av olika skäl. Och trots att jag grät varje gång jag pratat med uppfödaren i telefon så ringde hon mig och frågade om jag var intresserad. Uh? JA. Så i onsdags åkte jag till Stockholm, träffade henne, och igår var vi två som åkte hem.
Cool katt sov nästan hela tågresan.
Så låt mig få presentera... Megara, uppkallad efter en underskön prinsessa i antikens Grekland. En brun burma, två år gammal. Fd avelskatt.
Hon ser inte ut som Nikita och förutom att de båda hade/har ett sjujävla humör och är alfa ut i klospetsarna så är hon extremt sin egen. Jag gråter fortfarande varje dag och saknaden och sorgen kommer aldrig att försvinna. Men nu är min lägenhet ett hem igen. Och det finns en härskarinna att lydigt foga sig efter. Hon är knubbig så det blir blötmats diet men, vilket känns extremt underligt, så är hon ett matvrak.
Jag ler genom tårarna idag men får också avhålla mig från att ringa veterinären när Megara nös och pälsen är dammig - fet och mjällig päls är tecken på ohälsa. Och kanske inse att jag borde dammsuga och moppa golven mer ofta.
Tack alla fina för stöd och uppmuntran.
Det är möjligtvis inte lagligt (eller det är det inte), men det struntar jag fullkomligt i och har instruerat familjen att när jag dör ska jag kremeras och min och Nikitas aska ska blandas och strös ut.
Spontant ville jag aldrig mer ha en katt eller i alla fall sörja henne några år. Men en god vän som är uppfödare, mer eller mindre tvingade mig att börja leta. Eftersom det bara var jag och Nikita så har det varit så outhärdligt ensamt och sorgen och saknaden har växt och växt. Och kanske var det Ödet men jag ringde Nikitas uppfödare och berättade, och grät, om hennes liv med mig, och grät, och hur hon dog, och grät, och hur mycket jag älskat henne, och ja grät. Men lyckades också fråga om hon visste om någon som ville omplacera. Men det måste vara en brun burma hona som trivdes som ensamkatt. Uppfödaren sa att hon just sålt precis en sådan katt.
Men!!! Damen som köpte henne ringde uppfödaren efter två veckor och sa att hon inte kunde ha katten kvar av olika skäl. Och trots att jag grät varje gång jag pratat med uppfödaren i telefon så ringde hon mig och frågade om jag var intresserad. Uh? JA. Så i onsdags åkte jag till Stockholm, träffade henne, och igår var vi två som åkte hem.
Cool katt sov nästan hela tågresan.Så låt mig få presentera... Megara, uppkallad efter en underskön prinsessa i antikens Grekland. En brun burma, två år gammal. Fd avelskatt.
Hon ser inte ut som Nikita och förutom att de båda hade/har ett sjujävla humör
och är alfa ut i klospetsarna så är hon extremt sin egen. Jag gråter fortfarande varje dag och saknaden och sorgen kommer aldrig att försvinna. Men nu är min lägenhet ett hem igen. Och det finns en härskarinna att lydigt foga sig efter. Hon är knubbig så det blir blötmats diet men, vilket känns extremt underligt, så är hon ett matvrak. Jag ler genom tårarna idag men får också avhålla mig från att ringa veterinären när Megara nös och pälsen är dammig - fet och mjällig päls är tecken på ohälsa. Och kanske inse att jag borde dammsuga och moppa golven mer ofta.
Tack alla fina för stöd och uppmuntran.
kram på dig och ser fram emot mera poster framöver från dig och den nya primadonnan .
hoppas hon hjälper till att mildra sorgen efter Nikita och att ni får det bra tillsammans. Kram
