Funderingar om mitt jobb

Nu har jag jobbat på mitt jobb i två månader. Frågan är om jag har lärt mig så mycket som jag borde ha gjort eller för lite? Jag vet faktiskt inte. Jag har inte hört annat än att det går bra helt enkelt, men känner själv en väldig stress i att inte vara helt och totalt insatt i allt, att inte göra allt, såsom de andra, som man gör efter något år på sin tjänst, kunna allt osv. Det är sådan jag är som person, vill så mycket, vill kunna och vill vara inne i min roll, egentligen redan från början.

Jag trivs jättebra på mitt jobb och med de jag jobbar med. Är glad över att gå dit, vill inte alltid gå hem och kan även riktigt längta till att jobba igen. Göra det jag är bra på och det jag trivs med. Den här känslan infinner sig mer och mer ju mer jag känner mig trygg med att jag kan mina arbetsuppgifter. Ju mindre jag behöver fråga om hjälp med något, utan klarar det själv, kopplar det i skallen, förstår hur det hänger i hop. Det är kul att "se" att saker liksom löser sig sådär, att från början har jag bara gjort vissa saker för att jag skulle, och nu mer och mer kan jag förstå varför jag ska göra på det ena eller andra sättet, kan koppla ihop det och få ett sammanhang. Älskar sådan klarhet!

Jag älskar mitt yrke som medicinsk sekreterare. Tycker att det är både roligt och varierande. Just nu inte så varierande dock, men var sak har sin tid. Jag har tidigare, alltid, jobbat på vårdcentral och kan verkligen hur det fungerar på en sådan i Skåne. Skulle någon väcka mig mitt i natten och ställa frågor om något om yrket med inriktning vårdcentral i Skåne så kan jag svara som rinnande vatten mitt i min sömn. Nu jobbar jag på sjukhus inom slutenvården i en helt annan region med helt annat journalsystem, väcker någon mig mitt i natten och frågar något är jag rädd att jag just nu förvirrat bara skulle säga "Va?", så stor skillnad är det verkligen.

Jag filosoferar ibland lite när jag går ut med spionen, medan han sniffar gräs och träd tänker jag på allt mellan himmel och gjord och plötsligt en dag slog det mig att jag numera inte skriver remisser speciellt ofta alls, det saknar jag faktiskt. På en vårdcentral skriver man mängder sådana varje dag, både röntgenremisser, till specialistmottagningar och till samtalsterapimottagningar. Jag har alltid tyckt det är kul att skriva remiss och sedan ha koll på att svar kommer, se till att svar kommer, om det inte kommer så är det mitt jobb att kräva svar inom viss tid, var mitt jobb. Remisshantering har alltid legat mig varmt om hjärtat faktiskt, så att patienter inte hamnar i kläm.

Något jag också kommit på under mina spionpromenader är att jag ju kunde så mycket tidigare, som jag inte kan nu. Saker som var så självklara i mitt yrkesliv på något vis, som jag gjorde utan att fundera så mycket över att det var kunskap. Men nu, som ny, när jag inte kan det så märks det att kunskapen saknas. När jag jobbade i Skåne visste jag var jag skulle skicka olika remisser. Sa läkaren (vilket de inte skulle, men många gjorde ändå av lättja) att "skicka till någon ortoped/urolog/gynekolog/osv" så kunde jag välja dels utifrån var patienten bodde förstås, men också utifrån väntetider. Jag visste hur det såg ut på olika ställen. Jag visste de olika ställena dessutom. Jag kunde adressen till och med till många ställen- både gynekologer och samtalsterapeuter/psykologmottagningar och andra. Här är jag som ett frågetecken när jag väl får äran att skriva en remiss, "och så ska jag skicka en remiss till patientens vårdcentral" säger läkaren.... eh, ja, vad står bokstäverna för där det står att patienten är listad.... Eller när någon ska till boende/behandlingshem och de säger namnet och jag inte riktigt hänger med, inte jättelätt att googla alltid om man inte riktigt hör ordentligt. Detta är verkligen kunskap som fattas som jag aldrig har reflekterat över att jag ens har haft (i Skåne då). Det här är en jobbig insikt förstås, jag som vill kunna och som vill komma in i mitt jobb. Men jag kan inte riktigt plugga in det här utan det får ta den tid det tar förstås. Det är en naturlig process helt enkelt, som jag gissar att alla upplever och går igenom på något vis. Inte desto mindre jobbig tycker jag.

Nu jobbar jag som sagt inom slutenvården, det skrivs inte lika mycket remisser där utan där är det inskrivningar, daganteckningar, slutanteckningar osv och så ska de diagnoskodas på ett sätt man inte gör i primärvården så även där är en helt ny värld för mig, något jag dock tycker är nördigt intressant. Nu bestämde jag och en kollega att jag ska vara med på morgonmötet på en avdelning och så småningom också boka in besök där, vilket jag också ser fram emot att sätta tänderna i. Alla steg för att bli "hel", "riktig" sekreterare längtar jag efter.

Det är inte bara guld att ha ett nytt jobb med andra ord, helt ärligt lite slitigt också med tanke på allt man inser att man inte kan men som man borde kunna som alla andra kan redan... Eller borde kunna, det är ju fel, för man borde ju inte kunna det förrän man inte "är ny längre", men det är en jobbig känsla.

Måndag i dag. Ny vecka och jag kände lite frustration på jobbet i dag över just att vara ny och att ses som ny, och där i begränsas. Tålamod är kanske inte min starka sida när det gäller att inte döma mig själv för hårt.

 

[Enya]

Nu har strax fyra månader gått sedan jag började på mitt jobb. Jag trivs verkligen och är så glad över att gå till jobbet varje dag. Har haft problem med migrän och huvudvärk för att botoxen inte tog och så förkyld för ovanlighetens skull, men jag fick botox två veckor tidigare samt höjde Candesartan som jag får som profylax mot huvudvärk (har inte högt blodtryck så blir lite yrslig ibland istället), och det verkar fungera som förut nu igen. Känns skönt, har varit så enormt slitigt med huvudvärk och migrän ständigt och för korta helger för återhämtning, fyllda med huvudvärk och migrän de också. Nu vet jag i alla fall att botox fungerar för mig. Nu har jag det som tidigare, huvudvärk av yttre orsaker och inte så ofta längre.

Kul är det på jobbet också, börjar känna mig mer hemma och kunna mer också, vilket så klart känns kul, väntar på att lära mig mer förstås, men tycker det jag gör har placerats bra i skallen också. Jag har bara 4 timmar per dag att arbeta på så det tar ju längre tid än andra att lära sig på och det stör mig enormt, vill ju kunna mer än jag kan, men jag kan inte rusa in i saker heller för då kan jag inget till slut. Jag gillar att vara kunnig nämligen, inte bara att man gör saker lite halvdant som vissa personer gör, har stött på det under mina år som sekreterare. Det är en tråkig inställning. Nu i veckan har jag löst saker och det gör mig alltid lika glad när jag lyckas, jag lär mig samtidigt och andra lär sig av mig, himla kul när det blir kunskap av det!

Ser fram emot höst och vinter och mer kunskaper. Vet inte riktigt hur jag ska lägga upp det, vi är lite få så det har varit lite svårt att få ordentlig introduktion, men det tar sig gissar jag. Med tanke på min huvudvärk och migrän har det nog inte varit helt fel, så här i efterhand, med lite långsammare introduktion.

I år längtar jag efter julen lite grann också, det är mysigt med ljus och allt, så tänker faktiskt pynta och göra fint, trots att jag är ensam. Vill börja redan, men det är ju fortfarande oktober, får vänta en hel månad, får sitta på fingrarna! Funderar redan på var julgranen ska stå och vilka julgardiner jag ska ha osv. Får se om dottern kommer hit några dagar. Inget är klart ännu och hon är... ja, jobbig i och med att hon inte kan besluta sig riktigt. Säger ja och samtidigt "ska tänka på det". Hon vill ju jobba också så tycker ju att det krockar. Gissar att det inget blir. Jobbigt med tonåringar.

Har haft ett bedömningssamtal med psykologen på vc, om traumaterapi. Hon rekommenderade EMDR tex och så satte jag upp på väntelista till en annan psykolog där som sysslar med det. Vad är det för fel med vanlig terapi?! Nåväl, nu är jag på en väntelista i alla fall. Hon föreslog dansterapi, och det blev nej direkt, jag är inte mycket för vare sig dans eller meditation så det skulle inte fungera... Vill bara komma igång- och få det överstökat så att jag kan lägga det bakom mig. Den dörren som öppnades kan stängas igen, färdigjobbat med innehållet. Och sluta med Citalopram förstås. Men det får nog vänta över vintern och mörkret