Fundering över omplaceringsmattar/hussar...

[lady_vip]

Ofta då man träffar en hund med dåligt beteende så är det "jo, men han är ju en omplacering"...

Mhm...

Eftersom jag själv antagligen ska få hem en halvvuxen hund, sk omplacering så har jag börjat fundera mer över detta nu.
Hundarna omplaceras ju oftast av en orsak, och det är faktiskt rätt sällan som anledingen döljs, oftast så är nya ägarna fullt medvetna om vad det är för hund som kommer och tror sig klara det alldeles utmärkt. Men som sagt, många månader, år senare så kommer ursäkten "han gör så för att de förra ägarna tillät det", eller "de förra ägarna slog honom, det är därför han jagar bollar"...

Kanske inte riktigt, men inte så himmelens långt i från. Varför ta sig an en hund som man inte kan bryta ett svårt beteende på...? Kanske kan man inte bryta beteendet, det kan ju vara så inprogrammerat i hunden så att det inte går, varför då inte säga "jag har inte kommit på hur man löser det, än".

Har ett lysande exempel på en hund av samma ras som min Loka. När denna tjejen fick reda på att jag skulle ha en sådan hund blev det bråttom och hon tog en hund av samma ras. Bara det att det var över året och hade fullt med olater. Och vad än hunden gör "det är de förra ägarna", i stället för att "vi passar inte ihop".

Nu blev det dravel som vanligt, men hur ofta, ni som har omplacering, skyller ni på förra ägaren?? Och vad har ni gjort för att ändra på situationen??
De som vågar erkänna att de inte gjort så mycket åt det, varför inte??

Och sist, varför tog ni hunden??

Ni som inte har omplacering, känner ni igen snacket??

Nu är ju inte alla som har tagit en omplacerad hund så som jag beskriver, men det känns så vanligt att skylla på allt annat, speciellt i denna djungeln.


//E- som säkert kommer bli "nä, det är för att de förra ägarna lärde honom det..."

 

[Excellent]

Sv: Fundering över omplaceringsmattar/hussar...

Ofta då man träffar en hund med dåligt beteende så är det "jo, men han är ju en omplacering"...

Kan ju vara en "enkel utväg" för det får ofta tyst på folk som undrat över varför hunden gör si och så?Man slipper diskussioner och "goda råd" och kan promenera vidare....?

Hundarna omplaceras ju oftast av en orsak, och det är faktiskt rätt sällan som anledingen döljs, oftast så är nya ägarna fullt medvetna om vad det är för hund som kommer och tror sig klara det alldeles utmärkt. Men som sagt, många månader, år senare så kommer ursäkten "han gör så för att de förra ägarna tillät det", eller "de förra ägarna slog honom, det är därför han jagar bollar"...

I ett par månader har man väl "rätt" att skylla på gamla olater, vissa saker kan ju vara svårare än andra att få bort. Det kan ju också vara mycket problem så att man tar ett i taget och jobbar med. Fast det blir ju lite skrattretande när folk säger det år ut och år in.... Speciellt om man märker att de inte själva försöker göra något åt saken!

Kanske inte riktigt, men inte så himmelens långt i från. Varför ta sig an en hund som man inte kan bryta ett svårt beteende på...? Kanske kan man inte bryta beteendet, det kan ju vara så inprogrammerat i hunden så att det inte går, varför då inte säga "jag har inte kommit på hur man löser det, än".

För att då får man följdfrågor som man inte orkar stå och diskutera i en kvart? Speciellt inte med ngn granne som aldrig haft hund i hela sitt liv? Eller för att man skäms? Eller så ser man det kanske inte ens som ett problem som man måste ta i tu med?

Nu blev det dravel som vanligt, men hur ofta, ni som har omplacering, skyller ni på förra ägaren?? Och vad har ni gjort för att ändra på situationen??

Jag brukar inte nämna att min hund är omplacering om det inte kommer upp "naturligt". Fast jag gjorde det några gånger i början för att förklara varför han var mer vild än tam (om han hade stört någon). Men han blev ganska skötsam på kort tid, så det var nog inte så många gånger som jag behövde "skylla" på det.

Jag fick en hund som var tokig i folk och inte kunde gå i koppel. När man gick en promenad med honom kunde han kasta sig hejdlöst fram till någon vilt främmande människa som bara skulle passera och i det närmaste knocka ut deras tänder i ren glädje. Klart folk såg sura/rädda ut, men sade man då att det var en omplacering så var det aldrig några sura miner. Då hade alla "full förståelse".

De som vågar erkänna att de inte gjort så mycket åt det, varför inte??

Och sist, varför tog ni hunden??

Vet inte om styckena hör ihop? Jag gjorde i alla fall något åt det och jag tog honom för att jag trodde han skulle passa mig (vilket han gjorde).

Ni som inte har omplacering, känner ni igen snacket??

Nu är ju inte alla som har tagit en omplacerad hund så som jag beskriver, men det känns så vanligt att skylla på allt annat, speciellt i denna djungeln.

Jag har en omplacering och en som inte är det och visst känner jag igen snacket! Det händer att jag säger: "Jaha? Det är min också...." när jag stöter på någon med en hund som gör utfall och ägarna säger att han gör så för att han är en omplacering.... :smirk:

 

[Poxz]

Sv: Fundering över omplaceringsmattar/hussar...

Jag tror aldrig att vi ursäktade oss faktiskt.

Vår hund var inte olydig, men sönderstressad och kuvad. Vi fick bl.a. lära honom leka, för det vågade han nästan inte. Men han fick aldrig göra hyss bara för att han var en omplacering eller "var van" att göra på ett visst sätt, i vårt hus gällde våra regler och dem lärde han sig snabbt.

Vi tog hunden istället för en bekant som blev tillfrågad men inte kunde. För att vi ville ha hund. Och som sagt, han var ju inte olydig och bråkig så han var ingen problemhund.

 

[GaurdianAngel]

Sv: Fundering över omplaceringsmattar/hussar...

Har inte tagit någon omplacering, men visst känner man igen ursäkterna. :smirk:

Men det kommer även liknande ursäkter från de som har haft hunden hela livet också. Senast igår fick jag höra från en schäferägare jag möte att hans hunds beteende berodde på att det var en långhårsschäfer. Ägaren förklarade för mig, när han såg mina korthåriga schäfrar som uppförde sig vid mötet, att de långhåriga skiljer sig ifrån och mognar mycket senare än de vanliga schäfrarna. Det var därför hans hund slet och drog i kopplet och ville hälsa.

Bara så ni vet!

 

[martha]

Sv: Fundering över omplaceringsmattar/hussar...

Fast det kanske kan vara därför också....en del hundar har mycket med sig i bagaget när dom blir omplacerade...jag har haft många såna hundar..min tik som jag har nu har jag haft i 13 år och hon är fortfarande strykrädd och rädd för höga ljud.....men hon är lydig och absolut ingen problemhud, ,em vissa saker sitter hårt på dom..däremot skulle jag inte skylla på att var omplaceringar hur länge somhelst, men det tar ju trots allt ett tag att få ur felaktiga beteenden från en del hundar..sen beror det på hur dom fått dom och hur mycket hunden "ältar" i gamla oförätter...

 

[Jadzia]

Sv: Fundering över omplaceringsmattar/hussar...

Jag använder inte uttrycket som en ursäkt utan mer som en förklaring. Att Evita är en omplacering kan i vissa fall förklara hennes beteende och varför vi tränar som vi gör, men det rättfärdigar inga olater. Jag brukar oftast köra omplaceringsrepliken då jag diskuterar vardaglig träning och uppfostran med folk som inte känner mig så väl. I 99 fall av hundra kommer det minst en fråga om varför jag inte tränade det eller det när hon var valp och då är ju förklaringen att hon är just en omplacering. Hon fanns inte hos mig då hon var 10 veckor.

Nu har jag tränat bort de flesta av Evitas tokigheter, men en sak har jag inte brytt mig om. Hon skäller och lever om i bilen om någon går förbi, men det stör inte mig så mycket och jag har ingen lust att lägga energi på det. Det finns så mycket annat som är viktigare att ägna sig åt. Om hon bara hade skällt i bilen och övrigt fungerat perfekt från början så visst, då hade jag nog gjort något åt det. Nu täcker jag över buren istället om jag vet att det blir mycket spring runt bilen.

Varför jag tog Evita?
Tja, det vet jag knappt själv. Hon bara damp ner en dag och blev kvar. Jag skulle egentligen inte ha en halvknäpp rottis, men hon stal mitt hjärta och jag visste att hon inte var ett hopplöst fall.

 

[ako]

Sv: Fundering över omplaceringsmattar/hussar...

Har ju en omplaceringshund - min o sambons första hund- sen i februari (En Sp Sp, 4 år) som omplacerades p g a skiljsmässa, just för att husse verkligen brydde sig om hunden och INTE ville att den skulle få vara ensam så mkt som det blev när han blev ensam med den. M a o definitivt ingen strulhund, utan glad o trygg på alla sätt.

Jag skyller aldrig på f d ägarna, och egentligen behöver jag inget att skylla på, för hunden är jättetrevlig. Han har nog snarare blivit lite bortskämd här, kan nog vissa tycka, eftersom han faktiskt får sova i vår säng, vilket han väluppfostrat inte drömde om när han kom hit.

DET ENDA som förvånat mig lite med de gamla ägarna var att han alltid hade hunden lös och sa att det funkade. Han funkar bra lös för oss också OM DET INTE KOMMER EN HARE, för då blir hans jaktlust för stark o han struntar i inkallning. Jag frågade f d husse hur han gjort med det, och om han överhuvudtaget hade de problemen, och han svarade att det hänt honom också, men att hunden ju kom tillbaka sen (sen=efter att ha jagat hare i flera minuter). M a o: han såg inte det som jag ser som ett problem, som något problem. Detta är också det enda jag kan säga om den f d ägaren. Han är jättetrevlig och månade verkligen om att hunden skulle hamna rätt, och vi är SÅ nöjda med vår vovve. Harproblemet försöker vi lösa genom inkallningsträning på lång lina.

 

[lady_vip]

Sv: Fundering över omplaceringsmattar/hussar...

Hehe, weimaraner är en likadan hundras, alla möjliga ursäkter, bara för att folk tror att de köpte en prydnadshund som visade sig vara en jakthund...

//E

 

[lady_vip]

Sv: Fundering över omplaceringsmattar/hussar...

Visst har de saker i bagaget, det har ju många 8-veckorsvalpar också. Vår labbe var strykrädd när hon kom till oss som liten valp och det har min pappa levt på hela hennes liv, det är därför hon inte är vettig

En sån sak är ju svårt att ta bort hos en äldre hund, men man får ju det i de flesta fall att fungera. Det som irriterar mig är dessa hundägare som tar en hund som de inte klarar av. Har ett lysande exempel på en kvinna på klubben som tog en omplacering, en schäferhane. Han hade levt sitt liv hos olika missbrukare och uppfödaren lyckades hitta honom och ta tillbaka honom. Denna hund är fullständigt opålitlig, han är så förstörd att han inte går att ha bland folk. Det beror ju på hans liv, men varför ta en sån hund öht...? Han bet senast en instruktör när han skulle kolla hans tänder (eftersom matte bönade och bad, han hade ju blivit så "bra").
Så nu är detliv på klubben eftersom hon anser att alla lösa hundar MÅSTE kopplas, oavsett om man har koll eller ej. Och det förstår ju vi alla, det är av den enkla anledningen att hon har noll koll på sin hund, "för han är en omplacering"...

Sen träffar man underbara hundar som är så goa och frågar snällt varifrån de kommer "nja, henne fick jag när hon var ett och ett halvt, vet i tusan var hon har varit innan".

//E

 

[martha]

Sv: Fundering över omplaceringsmattar/hussar...

Min tik ÄR världens snällaste och helt underbar, men hon klarar inte av att "göra fel" förstår hon inte så blir hon livrädd....men jag ältar inte i histiorien för det anser jag vara att gå baklänges, jag tycker inte synd om henne för det är att inte låta henne gå framåt...men dessa beteenden har hon i allafall...jag har också haft en ompl som var aggressiv, men det var han bara för att han var så osäker och inget självförtroende hade och han visste aldrig vad som skulle hända...efter nåt år så blev även han som en hund skall vara....han ältade inte i det förgångna..skillnaden är nog att mina hundar är alltid lösa och kan hitta sig själva mot hundar som kanske lever i stan och är kopplade och blir utsatta för mera provokationer..mina kan välja att gå undan mera och därmed känner dom sig inte trängda.

 

[raven_82]

Sv: Fundering över omplaceringsmattar/hussar...

jag har en omplaceringshund. (troligtvis blivit slagen, bott i en hundgård i 4 års tid utan direkt omsorg).
och han har börjat blivit "hund" igen...jag har jobbat på det å nu e han en hur go hund som hellst...han e fortfarande lite reserverad mot nya människor vilket jag bara tycker e bra, han e inte aggresiv på nått viss bara han får ta kontakt när han känner att han e mogen för det så går det bra.
sedan har han lite svårt att slappna av i bland, men men i det stora hela e han en helt fungerande hund nu

 

[Ivy]

Sv: Fundering över omplaceringsmattar/hussar...

Har haft två omplaceringshundar, flattar. Den första var helt underbar i alla lägen och bytte familj endast pga av de hade flera hundar och när han blev flockledare mådde han inte bra av det, när han kom som ensam hund var allt frid och fröjd. Den andra hunden är visserligen jättefin och trevlig också, men han kommer från ett par som splittrades och det märks att man inte lagt ner lika mkt omsorg och uppfostran där. Trots idoga träning och kurser är han fortfarande svår att hålla under kontroll då det är andra hundar i näreheten. :smirk:

Det är på gott och ont man tar en omplaceringshund, man slipper det, för många, jobbiga valpstadiet men får i genäld inte prägla sin hund själv. Det ska tilläggas att många seriösa uppfödare tar tillbaks hundar som inte fungerat hos valpköparen och omplacerar dem själva, vet inte varför det känns tryggare men det gör det. Kanske för att de just har hundens bästa för sina ögon och att det är viktigt för dem att de placeras rätt.

 

[Bubbla]

Sv: Fundering över omplaceringsmattar/hussar...

Hmm...jag har två hundar. En omplacering och en som vi haft sen hon var valp. Folk som inte vet vilken som är vilken brukar tro att det är omplaceringshunden som är den som vi haft sen valptiden...

Vi tog en omplaceringshund för att vi blev tvungna att ta bort den andra hunden vi hade, vår tik blev själv och trivdes inte med det, vi ville inte ha en valp.

Jag skyller aldrig på att det är en omplaceringshund, har oftast ingen anledning heller. Även om han har en hel del i bagaget och en del av det har jag inte kunskapen eller engagemanget att åtgärda. De flesta problemen måste också ha varit värre för den förre ägaren, han skäller nämligen mycket (de bodde i lägenhet, vi på landet) och gillar inte de flesta andra hundar (jag tror att han är mycket osäker) och så drar han i kopplet. Alla dessa saker har blivit bättre sen han kom till oss, men det är egentligen inget vi har lagt ner någon energi på.

Det enda jag kan känna att jag skulle kunna skylla på de förra ägarna är just hans osäkerhet. Vår egen hund (som iofs är en helt annan ras) är mycket självsäker och gillar allt och alla. Och just osäkerheten upplever jag som om att det är svårt att få bort i grund, han har ju som sagt blivit bättre men den sitter nog ganska djupt, men han var också 6 år när vi tog över honom (är nu 7) vilket kanske är äldre än vad de flesta hundar är när man omplacerar dem.

Nu har vi ju inte heller några större ambitioner med någon av våra hundar så det kanske inverkar. Ju större krav desto mer kanske man känner att man behöver skylla på något om det inte funkar?

 

[Mia_R]

Sv: Fundering över omplaceringsmattar/hussar...

Tja, vad ska man svara? "vår" första omplacering kom från hundstallet och hade haft ett bra liv innan och var problemfri under hela sitt liv sånär som på att hon hade svårt för andra hundar, men det berodde inte på fd hundägare utan på alla idioter som låter sina kräk springa vind för våg och hoppa på andra hundar. Hon blev biten flera gånger av okända hundar, även med ägarna närvarande som inte gjorde något åt att ta rätt på sina monster. Värsta var väl när hon fick sys med 14 stygn.

Lillknas är också en omplacering men hade väldigt mycket med sig i bagaget. Vad en hund förvärvar under sin uppväxt kan sitta som berg och vi har fortfarande en del problem med henne trots flera kurser på brukshundsklubben och hjälp av instruktörer. Hon var inte rumsren när hon kom, strykrädd och reagerar fortfarande om man har papper i handen och viftar. Fd rymmare och rätt gapig på andra hundar, men det blir bättre och bättre och vi jobbar hela tiden på det. Hon gick ett utmärkt MH och fick väldigt mycket lovord från figgarna, dagens bästa hund! Hon hade bott på gård, fått stryk när hon gjorde fel och var inte socialiserad utan lämnades tillbaka till uppfödaren när hon stal grannens höns. Det var ändå folk som hade hund sedan tidigare som var hennes första ägare! Vi älskar henne med alla hennes "fel och brister" och hon blir hela tiden bättre och bättre. Det vi tycker är mest synd är att vi inte hade henne redan som valp för det är en kalashund!

Nu har vi skaffat en valp istället för ytterligare en omplacering när vår gamling dog, men vad vi har letat efter en bra valp! Det slutade med att vi hamnade i Finland för att hitta vad som stämde med våra krav och tidsmässigt, alternativt var det uppfödare i Norge som skulle fått äran. Den här gången kan vi bara skylla på oss själva om något går snett.

 

[Fraggel_Tess]

Sv: Fundering över omplaceringsmattar/hussar...

Jag har ingen omplacering men har bekanta som har och jag känner igen dom där ursäkterna. Jag tycker det är bra att människor väljer att ta en omplaceringshund men i vissa fall tycker jag att vissa organisationer/föreningar som sysslar med omplacering skulle
vara lite noggrannare i valet av blivande ägare. Har sett en del hundar hamna totalt fel vilket slutat med avlivning

 

[Luff]

Sv: Fundering över omplaceringsmattar/hussar...

Min "omplacering" var en omplacering, jag fick honom när han pga diskbråck vid 6 års ålder inte kunde tävla längre. Han kom till sitt förra hem från ett alkoholisthem och hade lite olater kvar trots många år i ett mycket gott hem.

Han stal mat om han var ensam hemma (sockerskålar från spisfläkten) och var extremt pinn o stentokig. Det kunde vi leva med.
Dessutom sades han inte tåla berusade personer vilket var helfel, det upptäckte vi på en nyårsfest när han tagit sig ut ur det rum han var instängd. Folk får vara hur fulla som helst om dom matar hund m köttbullar.
Han var "katthatare" också - mina dåvarande 8 katter hade inga problem med att äta i samma matskål, hunden backade förskräckt.

Hans fd ägare var mycket noga med att påtala hans olater som om dom var någon form av merit för hunden.

Däremot var han helt obildbar när det gällde ickejagarådjur och det kunde man väl knappast skylla alkolisterna för.

 

[tuaphua]

Sv: Fundering över omplaceringsmattar/hussar...

Min ena gamling var omplacering. Hon ver otroligt rädd och nervös när vi fick henne. Och fötter var hon fobiskt rädd för.
Hon blev med tiden bättre och bättre. Men vid hon var lättstressad och kunde bli orolig av att gamla mönster bröts. Det var viktigt för henne att ha koll på allting och att saker var som de brukade. När hon stressade och blev nervös började hon vandra fram och tillbaks, fram och tillbaks och se mkt olycklig ut. Men ju mer vi jobbade med det desto bättre blev hon på att hantera förändringar. Till slut försvann det nästan helt, kom bara fram vid mycket speciella tillfällen.

Men hon har aldrig varit olydig värre än andra hundar. Och jag skulle aldrig dra upp hennes historia i försvar mot att hon gjorde något hon inte borde. Hon var mkt lydig och trevlig ända tills hon blev senil vid 17-18 års ålder. Då kunde hon ibland vandra iväg på egna äventyr för att hon glömde av sig. Men det är ett privilegium som medföljer så hög ålder, att matten bara skrattar och går och hämtar den förvånade gamla damen.

 

[Qodrofenia]

Sv: Fundering över omplaceringsmattar/hussar...

Nu blev det dravel som vanligt, men hur ofta, ni som har omplacering, skyller ni på förra ägaren??

NEJ!Men jag påpekar ofta att det nog inte gått så bra för min hund om den varit kvar där.Det kanske är samma sak?

Och vad har ni gjort för att ändra på situationen??

Väldigt mycket..Har fått jobba med allt när det gäller vår hund..Hadde otroligt mycket olater när hon kom..Dessa är borta nu.. men hon lägger sig till med nya mest hela tiden.. det beror ju inte på förra ägaren utan snarare på mig och den bastarden hon är..Hon kom till oss när hon var 15 veckor.. nu är hon 2 år.

De som vågar erkänna att de inte gjort så mycket åt det, varför inte??

vissa av de olater hon hadde stannade länge.. mycket pga att hon är så känsling och man måste gå långsamt fram för att hon ska förstå och känna sig trygg.Igentligen skulle man kunna säga att hela hunden var en enda stor olat Detta har fått andra hundägare att titta lite snett på oss i bland Jag är väldigt villig att ekänna att jag i bland gått bet..jag brukar ofta tala om att jag har problem med vissa saker med min hund när jag möter andra hundägare..Någon kanske har bättre idér än jag har för att få bukt på ev problem..Jag är hellre rak och berättar hur det är.. i stället för att skylla på någon annan..Hunden är ju mitt ansvar nu..

Och sist, varför tog ni hunden??

Har haft omplaceringar förut (4 st) Och ja jag kan säga att jag led med hunden..Och av den anledningen tog jag mig ann hunden..Jag var helt enkelt blödig..Hon var inget jag sökte..Hon var rättare sagt allt jag inte ville ha Under resans gång har jag ångrat mig femtioelva gånger..för hon är svår.. mycket svår..I bland gör hon mig galen.
Nu älskar jag henne otroligt mycket.. och nu hon är allt jag vill ha..(underbara hund)

Ni som inte har omplacering, känner ni igen snacket??

Även om jag har omplacering så vill jag svara på detta.. för jag känner igen snacket ändå...Och jag ifråga sätter det..

 

[Trissa]

Sv: Fundering över omplaceringsmattar/hussar...

*lånar knapp*

Men vad räknas då som en omplacering? Är det en åldersgräns, flera ägare, dålig behandling, eller en kombination av alltihop. Jag planerar ny hund, och hoppas på en unghund direkt från uppfödaren. Tekniskt sett borde det ju vara en omplacering, eller?

 

[Vaccan]

Sv: Fundering över omplaceringsmattar/hussar...

Det är svårt att bryta negativa mönster och rätta till det som är fel om man själv inte har alla verktyg till hands.
Jag har inte haft någon omplacering själv (men min syster har).
Jag har däremot en katt som blivit sparkad, slagen och skriken åt.
Han var livrädd för okända människor förut, men nu efter ett par år så har det lugnat ned sej.
Han blev livrädd förut när man var det minsta högljudd, pratade man högt i telefon eller något blev han jätteledsen och tog åt sej, nu bryr han sej inte det minsta -han är trygg här.
Fadern i den familjen var en suput som gjort honom Livrädd för karlar, det var han som stod för det mesta av skrikandet, slagen och sparkarna.
Och den rädslan har jag inte fått bort....
Mest för att jag bor själv, hade det bott en man här hade han tvingats vänja sej vid män men nu träffar han bara dem som hälsar på.

Jag kan tänka mej att det är likadant för de med omplaceringshundar, beroende på vilka problem de har.. har man kanske inte alltid förmåga att lösa dem själv.