Aa förstår. För flera månader sedan i år så var jag väldigt nere, hade fått mycket påtryckningar angående den jag är och vad jag väljer att göra från mina föräldrar och det tärde på mig. Fick någon form av panikattack en kväll också när jag inte ens kunde vara ifred i mitt rum (var väldigt ledsen så in i själen och fick inte något personal space eller frid). Men i samband med detta så hade mitt förhållande tagit slut rätt nyligen och (jag har lärt mig skitmycket sedan dess) jag var väldigt krossad av detta. Orkade inte träffa mina vänner och frågade ständigt vad meningen var med livet, att jag inte tyckte något var roligt längre. Och om det inte fanns något jag tyckte om att göra, varför skulle jag då fortsätta livet? Hoppades ibland att någon annan kunde få min kropp, någon som var bättre än mig m.m. Men det var många tankar som for runt.... Och det som tog mig ur detta var just att träffa min kompis som jag kände mig tryggast med. En vän jag kunde vara mig själv med, en vän jag kunde vara avslappnad med och babbla på eller bara vara tyst. Inga krav, ingen ansträngning. Och efter vår lilla promenad så kände jag mig genast bättre. Det var ju självklart en längre väg att gå, men jag kände att det var ett steg i rätt riktning. Och det här gav mig en sådan livskraft att jag inte visste vad jag skulle göra av den; för mig var nyckeln att träffa andra vänner. En del av mitt liv som jag hade försummat i och med mitt förhållande. Jag hade innan dess inte heller känt något stort behov av att umgås med vänner på fritiden för det räckte gott och väl att spela lite onlinespel för att uppfylla min "kvot" av socialisering. (när jag pluggade samtidigt).
Jag lyssnade på podcasts om personlig utveckling och försökte utmana mig själv och bygga en inre styrka, en egen röst, mitt 'jag' och njuta av dagarna i den mån jag önskade. Och det gick bra. Men inget är en dans på rosor och genom motgångar så växer vi och blir starkare. Men motgångar är tuffa!
Och genom livet så lär vi oss. Jag har blivit väldigt informationshungrig och känner att jag kan utvecklas på många plan, t.ex. genom att delta i någon form av vandring, prova volleyboll (jag är jättedålig på det och är rädd för bollar men tror det kanske kan vara kul om man kommer över rädslan). Och vill komma över min rädsla för att åka nerför skidbackar. Jag tänker träna på att tala inför grupp så jag kanske kan göra det utan att bli så nervös att jag skrattar eller få känslan att jag kommer börja gråta om jag säger ett ord till (så blev det när jag redovisade sist i skolan, hade förberett mig väldigt dåligt inför det.) Och så kanske försöka umgås mer med vänner igen, för har tappat det lite nu den senaste tiden på grund av att jag har haft så mycket skola... Jag vill prova nya recept som är mer åt det veganska hållet. Börja träna och ta hand om min kropps hållbarhet... - Jag har mycket att jobba på helt enkelt! Och utöver detta behöver jag arbeta med min självkänsla och mitt självförtroende.
Försöka ändra mina tankar från "jag kan inte", "jag är så dålig" till "jag kan om jag tränar tillräckligt", "jag är jättebra precis som jag är!". Ungefär.
Vet inte om min text kan hjälpa dig något, den är ytterst personlig men hoppas att den kanske kan ge någon idé eller inspiration. Och tycker det är bra att du är medveten om vad du skulle behöva / klarar av. Då vet du vad du har att jobba med!
Har du någon väninna av något slag inom räckhåll? Annars tror jag endå väldigt starkt på att den gruppen kan vara något för dig, alla är väldigt positivt och vänligt lagda där.
Var bor du ungefär? (om du vill berätta)
