- Svar: 2
- Visningar: 1 275
Jag kämpar på med att skola om mig från ekonomiskt vidlyftig till kostnadsmedveten. Det är verkligen nyttigt och välbehövligt! Och jag känner att det är även känns skönt för att det är mer i samklang med mina värderingar att konsumera så lite som möjligt. Jag har ju turen att ha ett sparkonto jag kan ta av medans jag håller på och ställer om mig. Samtidigt vill jag inte bränna för mycket av mina sparade pengar som ”läropengar”, så jag är verkligen motiverad att dra åt svångremmen. Det går sakta, men steg för steg håller jag på att lära om mitt tänk helt och hållet kring pengar och konsumtion. Försöker hela tiden hitta nya sätt att minska mina kostnader på.
Jag har haft svårt (eller rättare sagt inte lyckats överhuvudtaget) med att leva upp till min budget, och det har gjort mig lite bekymrad och missnöjd. Men nu satte jag mig och letade och hittade uppgifter om att Konsumentverket nu beräknar den rena matkostnaden för en person till ca 3500 kr per månad. Sen läste jag också att det kan bli mer om man är ensamstående eller har specialkost. Så om man är ensamstående med specialkost (som jag) ser det väl lite extra mörkt ut… Men! – det förklarar varför jag har haft så svårt att klara mig på totalt 2000-3000 kr per månad!
Och då har jag alltså inte bara räknat med mat utan även parkeringsavgifter, jobbinsamlingar, födelsedagspresenter, förbrukningsvaror som toapapper, bindor, diskmedel, etc, umgänge, nöjen (kläder skriver jag inte ens för det köper jag inga!) och saker som man behöver köpa till hemmet/trädgården – som jag hade tänkt skulle rymmas i de 2000 kronorna per månad…
Känner mig faktiskt lite lättad ändå. Det här innebär nog att jag inte är lika hopplös som jag trodde.
Lite dumt av mig kanske att börja med att sätta ett mål som är rätt omöjligt att uppnå, men som jag mindes det så skulle man ju kunna klara sig på 2000 kronor per månad. Missade kanske att den siffran var från 90-talet eller nåt…. 
Men även om jag ser på mig själv med lite mer förlåtande ögon så vill jag ändå gärna försöka fortsätta att jobba på att närma mig att klara mig på i alla fall 3000 kr/mån. Jag tror fortfarande att jag har en del förbättringspotential kvar att utveckla i mitt ekonomiska tänkande!
Jag brukar skapa en årsbudget där jag lägger in förväntade kostnader för hela året och sedan delar jag upp dem per månad, så att jag lägger undan samma summa varje månad till återkommande räkningar. Sen reviderar jag helst inte den budgeten förrän vid nästa årsskifte. För det här året så var det svårt att veta vilka siffror jag skulle lägga in i budgeten (framförallt för räntor, el och bensin), så för säkerhets skull tog jag i lite. Hittills har det inneburit att jag har lagt undan mycket mer till räkningskontot än vad den faktiska kostnaden har varit. Dessutom har jag kollat upp min bolåneamortering, som jag tyckte kändes rätt hög. När jag har räknat på saken så inser jag att banken har lagt mig på en amortering som ligger flera tusen kronor högre i månaden än amorteringskravet. Jag som trodde att de la mig på det minsta som krävdes, men så verkar alltså inte ha varit fallet… Och amortering ska ju räknas som sparande, och det som blir över av räkningskontot i slutet av året brukar jag flytta över till sparkontot – så om prisutvecklingen inte blir så jättevåldsam så kan det i slutändan bli så att jag totalt sett har ”tvångssparat” uppåt 100 000 kr det här året när det är slut!....
Samtidigt som jag har vänt ut och in på mig för att försöka leva så snålt jag bara kan! Lite knasigt faktiskt! Fast hur i hela världen ska man kunna veta, när det nu ser ut som det gör… 
Om räntorna sticker iväg senare i år kanske mitt räkningskonto äts upp.
Ibland är det svårt att veta hur jag ska prioritera när det gäller att vara ekonomisk. På jobbet har vi fruktkorgar. De kommer varje måndag, och den frukt som är kvar då sen förra veckan kastas. Vi har blivit uppmuntrade att ta frukt innan den kastas om vi ser att det finns kvar, och det är ju såklart bra! Dessutom har jag inte råd att unna mig att köpa lika mycket frukt som jag skulle vilja, så jag är jätteglad över att kunna få ta en frukt på jobbet. Åtminstone av bananerna, för de är de enda som är ekologiska… All annan frukt i korgen är besprutad.
Här blir det jättesvårt för mig. Jag vill jättegärna ha frukt, och vi uppmuntras att äta upp den frukt som är kvar för att minska svinnet – men jag äter ju normalt sett inte icke-ekologisk frukt, då brukar jag hellre låta bli eftersom jag har haft så stora hälsoproblem och varit överkänslig mot allt möjligt och inte velat belasta kroppen med extra gifter när nu min avgiftning funkat sådär. Men nu när min kropp verkar må bättre, och det är GRATIS frukt (för mig), och dessutom en god insats, så blir det svårt. Jättesvårt. Jag vet inte riktigt hur jag ska agera. Jag har faktiskt tagit lite besprutad frukt ibland. Men jag vet inte riktigt om det känns rätt.
Suck.
En annan sak jag upptäckte var när jag kom in på samtal om födelsedag med en kollega och hon sa att hon blivit ombedd att skriva en önskelista men tyckte att det var jättesvårt, för allt hon ville ha köpte hon sig ju själv så det fanns inget hon önskade sig. Och jag kom ihåg exakt hur det var. Men nu när jag inte längre tillåter mig att köpa det jag vill ha utan istället skriver upp det i en önskelista, så har jag plötsligt fått en jättelång önskelista över saker jag skulle vilja ha, saker som jag längtar efter och som jag skulle bli överlycklig över att få. Och då kände jag plötsligt att jag tycker att det finns ett riktigt stort värde i att få önska och längta! Jag har inte känt det på länge eftersom jag alltid bara köpt allt jag velat ha (och lite till). Men på något märkligt sätt känns det faktiskt bättre att få längta efter saker – som att det blir mer värdefullt då.
Jag har faktiskt tidigare inte riktigt förstått poängen med att ge varandra presenter vid jul och födelsedagar. Alla har ju redan allt och det blir bara en stress över att hitta på minst meningslösa och mest imponerande presenten – som mottagaren ändå bara kastar bort sekunden efter den fått den. Men nu när jag får längta efter saker så inser jag plötsligt vilken enorm kraft det kan finnas i en gåva. Tänk om någon skulle komma och ge mig ett äppelträd, en handledsvärmare från min favorithantverkare, en tvålpump i retromodell, en japansåg, en domkraft, eller nåt annat som står på min önskelista – vad oändligt GLAD och tacksam jag skulle bli då!!!
Jag skulle verkligen bli helt överlycklig! Och jag insåg att jag inte känt det på länge, utan mest varit blasé över prylar och gåvor. Och bara den tacksamhetskänslan och ”värdefullhetskänslan” känns faktiskt väldigt bra.
OK, jag vet att jag jollrar den lyckligt lottades lovsång. För den som verkligen sitter i skiten ekonomiskt funkar det inte såhär – det fattar jag. Men det här är min story. Det här är prinsessan som försöker dra i handbromsen och skola om sig. Försöker lära sig leva utan överkonsumtion. Försöker bli medveten och sparsam.
För att jag VILL.
Jag har haft svårt (eller rättare sagt inte lyckats överhuvudtaget) med att leva upp till min budget, och det har gjort mig lite bekymrad och missnöjd. Men nu satte jag mig och letade och hittade uppgifter om att Konsumentverket nu beräknar den rena matkostnaden för en person till ca 3500 kr per månad. Sen läste jag också att det kan bli mer om man är ensamstående eller har specialkost. Så om man är ensamstående med specialkost (som jag) ser det väl lite extra mörkt ut… Men! – det förklarar varför jag har haft så svårt att klara mig på totalt 2000-3000 kr per månad!
Och då har jag alltså inte bara räknat med mat utan även parkeringsavgifter, jobbinsamlingar, födelsedagspresenter, förbrukningsvaror som toapapper, bindor, diskmedel, etc, umgänge, nöjen (kläder skriver jag inte ens för det köper jag inga!) och saker som man behöver köpa till hemmet/trädgården – som jag hade tänkt skulle rymmas i de 2000 kronorna per månad…Känner mig faktiskt lite lättad ändå. Det här innebär nog att jag inte är lika hopplös som jag trodde.
Lite dumt av mig kanske att börja med att sätta ett mål som är rätt omöjligt att uppnå, men som jag mindes det så skulle man ju kunna klara sig på 2000 kronor per månad. Missade kanske att den siffran var från 90-talet eller nåt…. Men även om jag ser på mig själv med lite mer förlåtande ögon så vill jag ändå gärna försöka fortsätta att jobba på att närma mig att klara mig på i alla fall 3000 kr/mån. Jag tror fortfarande att jag har en del förbättringspotential kvar att utveckla i mitt ekonomiska tänkande!
Jag brukar skapa en årsbudget där jag lägger in förväntade kostnader för hela året och sedan delar jag upp dem per månad, så att jag lägger undan samma summa varje månad till återkommande räkningar. Sen reviderar jag helst inte den budgeten förrän vid nästa årsskifte. För det här året så var det svårt att veta vilka siffror jag skulle lägga in i budgeten (framförallt för räntor, el och bensin), så för säkerhets skull tog jag i lite. Hittills har det inneburit att jag har lagt undan mycket mer till räkningskontot än vad den faktiska kostnaden har varit. Dessutom har jag kollat upp min bolåneamortering, som jag tyckte kändes rätt hög. När jag har räknat på saken så inser jag att banken har lagt mig på en amortering som ligger flera tusen kronor högre i månaden än amorteringskravet. Jag som trodde att de la mig på det minsta som krävdes, men så verkar alltså inte ha varit fallet… Och amortering ska ju räknas som sparande, och det som blir över av räkningskontot i slutet av året brukar jag flytta över till sparkontot – så om prisutvecklingen inte blir så jättevåldsam så kan det i slutändan bli så att jag totalt sett har ”tvångssparat” uppåt 100 000 kr det här året när det är slut!....
Samtidigt som jag har vänt ut och in på mig för att försöka leva så snålt jag bara kan! Lite knasigt faktiskt! Fast hur i hela världen ska man kunna veta, när det nu ser ut som det gör… Om räntorna sticker iväg senare i år kanske mitt räkningskonto äts upp.Ibland är det svårt att veta hur jag ska prioritera när det gäller att vara ekonomisk. På jobbet har vi fruktkorgar. De kommer varje måndag, och den frukt som är kvar då sen förra veckan kastas. Vi har blivit uppmuntrade att ta frukt innan den kastas om vi ser att det finns kvar, och det är ju såklart bra! Dessutom har jag inte råd att unna mig att köpa lika mycket frukt som jag skulle vilja, så jag är jätteglad över att kunna få ta en frukt på jobbet. Åtminstone av bananerna, för de är de enda som är ekologiska… All annan frukt i korgen är besprutad.
Här blir det jättesvårt för mig. Jag vill jättegärna ha frukt, och vi uppmuntras att äta upp den frukt som är kvar för att minska svinnet – men jag äter ju normalt sett inte icke-ekologisk frukt, då brukar jag hellre låta bli eftersom jag har haft så stora hälsoproblem och varit överkänslig mot allt möjligt och inte velat belasta kroppen med extra gifter när nu min avgiftning funkat sådär. Men nu när min kropp verkar må bättre, och det är GRATIS frukt (för mig), och dessutom en god insats, så blir det svårt. Jättesvårt. Jag vet inte riktigt hur jag ska agera. Jag har faktiskt tagit lite besprutad frukt ibland. Men jag vet inte riktigt om det känns rätt.
Suck.
En annan sak jag upptäckte var när jag kom in på samtal om födelsedag med en kollega och hon sa att hon blivit ombedd att skriva en önskelista men tyckte att det var jättesvårt, för allt hon ville ha köpte hon sig ju själv så det fanns inget hon önskade sig. Och jag kom ihåg exakt hur det var. Men nu när jag inte längre tillåter mig att köpa det jag vill ha utan istället skriver upp det i en önskelista, så har jag plötsligt fått en jättelång önskelista över saker jag skulle vilja ha, saker som jag längtar efter och som jag skulle bli överlycklig över att få. Och då kände jag plötsligt att jag tycker att det finns ett riktigt stort värde i att få önska och längta! Jag har inte känt det på länge eftersom jag alltid bara köpt allt jag velat ha (och lite till). Men på något märkligt sätt känns det faktiskt bättre att få längta efter saker – som att det blir mer värdefullt då.
Jag har faktiskt tidigare inte riktigt förstått poängen med att ge varandra presenter vid jul och födelsedagar. Alla har ju redan allt och det blir bara en stress över att hitta på minst meningslösa och mest imponerande presenten – som mottagaren ändå bara kastar bort sekunden efter den fått den. Men nu när jag får längta efter saker så inser jag plötsligt vilken enorm kraft det kan finnas i en gåva. Tänk om någon skulle komma och ge mig ett äppelträd, en handledsvärmare från min favorithantverkare, en tvålpump i retromodell, en japansåg, en domkraft, eller nåt annat som står på min önskelista – vad oändligt GLAD och tacksam jag skulle bli då!!!
Jag skulle verkligen bli helt överlycklig! Och jag insåg att jag inte känt det på länge, utan mest varit blasé över prylar och gåvor. Och bara den tacksamhetskänslan och ”värdefullhetskänslan” känns faktiskt väldigt bra.OK, jag vet att jag jollrar den lyckligt lottades lovsång. För den som verkligen sitter i skiten ekonomiskt funkar det inte såhär – det fattar jag. Men det här är min story. Det här är prinsessan som försöker dra i handbromsen och skola om sig. Försöker lära sig leva utan överkonsumtion. Försöker bli medveten och sparsam.
För att jag VILL.
