Sv: framåtvänd bilbarnstol?
JAG bestämmer.
Att jag vill ha mitt barn MED mig när jag åker och inte ensam hemma..... att låta henne åka o skrika o gråta o vråla alt. komma lös i bilen är nog en större säkerhetsrisk då hennes mor/far inte tillnärmelsevis är lika goda bilförare under sådana omständigheter.
Jag är inte den som ger upp vid första motgång - tvärtom.
Men det är ju lätt att ondgöra sig över andras bristande ansvarstagande, i situationer som de aldrig kan ha varit i närheten av.
Jag har spänt fast henne med "våld" o försökt få henne sluta vråla.
Jag har talat om för henne snällt o bestämt.
Jag har satt henne på gruset hemma och satt mig i bilen o kört iväg några meter för att visa henne att jag menar allvar. Det hjälpte inte.... och kändes väldigt överdrivet att behöva göra så...
Jag har blivit rejält arg o tillrättavisat.
Hon slutade inte heller att gråta/skrika/vråla efter fem minuter utan hon vrålade tills hon kom loss helt enkelt, om det så tog en timme......
Men oftast var hon lös på ett litet kick och då var det bara att börja om.
I regel är det de som "vet" hur saker o ting ska gå till - de har ingen erfarenhet av annat än "normal"fallet. Som en bekant som fick en sladdis. Hon berättade innan han var född hur hon åkte till stan med storasyskonen själv när de var små och det var inga problem. Hon provade kläder o shoppade o de följde henne snällt så hon kunde göra sitt.
Jag drog mig för att ta med mitt (stora) barn som stack iväg hur som helst, hittade på och "ställde till". Hon fnös o tyckte att jag var knäpp för att jag ville ha sällskap med mig/barnvakt. Nu har hon fått en son - som är "besvärlig". NU vill HON ha barnvakt.
Mitt andra barn (hon som inte vill åka "rätt") skulle jag utan problem kunna ha med på
klädprovning o heldag i stan. Barn är OLIKA.
Insikten om att det kanske kan vara på andra sätt än det man erfarit själv kan behövas för många.
Jag är medveten om att det är en säkerhetsrisk.
JAG bestämmer.
Att jag vill ha mitt barn MED mig när jag åker och inte ensam hemma..... att låta henne åka o skrika o gråta o vråla alt. komma lös i bilen är nog en större säkerhetsrisk då hennes mor/far inte tillnärmelsevis är lika goda bilförare under sådana omständigheter.
Jag är inte den som ger upp vid första motgång - tvärtom.
Men det är ju lätt att ondgöra sig över andras bristande ansvarstagande, i situationer som de aldrig kan ha varit i närheten av.
Jag har spänt fast henne med "våld" o försökt få henne sluta vråla.
Jag har talat om för henne snällt o bestämt.
Jag har satt henne på gruset hemma och satt mig i bilen o kört iväg några meter för att visa henne att jag menar allvar. Det hjälpte inte.... och kändes väldigt överdrivet att behöva göra så...
Jag har blivit rejält arg o tillrättavisat.
Hon slutade inte heller att gråta/skrika/vråla efter fem minuter utan hon vrålade tills hon kom loss helt enkelt, om det så tog en timme......
Men oftast var hon lös på ett litet kick och då var det bara att börja om.
I regel är det de som "vet" hur saker o ting ska gå till - de har ingen erfarenhet av annat än "normal"fallet. Som en bekant som fick en sladdis. Hon berättade innan han var född hur hon åkte till stan med storasyskonen själv när de var små och det var inga problem. Hon provade kläder o shoppade o de följde henne snällt så hon kunde göra sitt.
Jag drog mig för att ta med mitt (stora) barn som stack iväg hur som helst, hittade på och "ställde till". Hon fnös o tyckte att jag var knäpp för att jag ville ha sällskap med mig/barnvakt. Nu har hon fått en son - som är "besvärlig". NU vill HON ha barnvakt.
Mitt andra barn (hon som inte vill åka "rätt") skulle jag utan problem kunna ha med på
klädprovning o heldag i stan. Barn är OLIKA.
Insikten om att det kanske kan vara på andra sätt än det man erfarit själv kan behövas för många.
Jag är medveten om att det är en säkerhetsrisk.