Du har nog rätt!
Jag skulle inte kunna tänka mig ett liv utan hund.
Inte heller ett liv utan att göra saker själv. Inte allt, man kommer få ge avkall på olika saker, men att ändå kunna välja ATT göra saker, ensam liksom.
Jag förstår att jag träffat "fel" människor kanske. Eller jag inser ju det när jag såg hennes videor och blev så förvånad över att hon inte verkade tycka att livet generellt suger och sitter inne och inte gör något alls.
Folk är folk. Du blir inte magiskt en pigg och glad person för att du kan se, och du blir inte en negativ och ledsen person för att du inte kan se.
Jag har respekt för sorgeprocessen när ett sinne blir sämre, men det är en annan sak och kopplat till individen det drabbar. Inte till själva gruppen synskadade eller döva.
Nu umgås jag med utbildade människor, som arbetar, tränar och tävlar, skaffar barn, och tja... sånt där. Så blinda människor runt mig skiljer sig inte från seende på nåt uppenbart sätt i liv och aktivitet. Utöver då att det är jobbigt med otillgängliga platser och fördomsfulla människor. Du får ju mer att slåss emot, så blir det. Men desto viktigare då att ha ett nätverk att få stöd ifrån.