Sv: försvunnen/stulen nov 2005
Förstår precis hur du känner! Min ena hund (Liten taxblandis) blev för 4 år sedan påkörd av en vespa och försvann! Jag var hysterisk och grät oavbrutet, han är min "bebis" och har gått igenom så mycket under sitt liv i form av skador & operationer.
Jag var ute och letade & ropade, ringde till och med "spådam" som hade försvunna djur som sin specialitet. Hon sa att han var allvarligt skadad och ligger gömd under en gran och det finns vatten i närheten (Och i den skogen fanns det en rinnande bäck) och han var dessutom "arg" på mig för han kände sig ensam ute i skogen
Det fick mig att börja stortjuta! Dagen efter hade jag gått till min mamma med mina andra hundar för vi skulle ut för att leta igen. Då hör vi de andra hundarna pipa & gnälla på balkongen, vi tittar ner och där står Bebis
Då har han tagit sig de 2 km från olycksplatsen hem till min mamma med ett brutet ben och kroppen full av sår & brännskador. Jag ville till djursjukhuset omedelbart, varken jag eller mamma hade tillgång till bil just då, men smådjurssjukhuset kom i djurambulansen, han lades upp på båren och fick åka ambulans.
Han fick vård för sina skador och smärtstillande utskrivet. Det smärtstillande fick han utblandat med sin favoritmat - Makaroner & sås! I dag är han helt återställd, men ljudet av mopeder skrämmer honom fortfarande! Kan skriva att jag hade mina hundar kopplade och stog vid kanten, då jag hörde på håll att en moped kom, men denne varken körde åt sidan eller bromsade, han kunde kört på oss allihop, men det var Bebis som stog längst ut som fick ta smällen, han hade hellre fått köra på mig än min lilla hund.
Tycker fruktansvärt synd om dig och verkligen hoppas att din hund kommer till rätta! //Linda
