om man inte drar upp vojlock/pad/underlägg i tunneln, så eliminerar man den effekt som tunneln har, nämligen att se till att hästen inte får tryck mot tornutskotten och muskelfästena. När tyngd kommer i sadeln kommer tyget eller skinnet att sträckas över precis den del av ryggen sadeln ska skydda. Detta innebär att det endast finns ett läge då pad är användbart, och det är om sadeln är något för vid (förutsatt att den har bred kanal även bakåt i sadeln).
Angående brösta eller förbygel så tycker inte alltid att man kan säga att sadeln bara ska sitta av sig själv. En häst med mycket ryggverksamhet har ju en ryggprofil som ändrar sig OTROLIGT mycket genom språnget, så en sadel som passar denna häst i alla andra lägen kanske inte gör det under språngets första halva, då ryggen rundas. Eftersom det sitter en bom inne i sadeln som inte medger några formförändringar, och stoppningen i bossorna endast kan absorbera en liten formförändring, så anser jag att det kan vara befogat med någon form av hjälp att hålla fast sadeln i det kritiska momentet. Detta för också med sig det goda att man inte behöver ha en FÖR SMAL sadel för att den ska ligga kvar (en för smal sadel halkar nästan aldrig bakåt. Den rider framåt över hästens manke, och gör hästen illa i landningen...)
Angående valet mellan brösta och förbygel har jag ingen direkt åsikt. Har läst/hört att förbygeln skulle hålla ned framänden av sadeln, men har ingen egen erfarenhet själv. På galoppörer, som ofta är så cylinderformade att sadeln lätt kasar bakåt har man ofta brösta, och det fungerar bra!