Förändringens vindar?

För att försöka få ett grepp om situationen och var skon klämmer på mig med mitt förhållande, så har jag under 1½ månad nu skrivit analyserande ”dagboksanteckningar” varje dag om vad som stör mig i förhållandet. Vad är det jag är missnöjd med, hur känns det just nu, vad reagerar jag på, kan jag försöka se på det objektivt, hur mår jag idag, vad har hänt och sagts, osv. Det har varit väldigt skönt att få ösa ur mig av det som skaver! Jag har följt mina sinnesstämningssvängningar genom sorg och dysterhet, irritation och ilska, ånger och skam, lugn och jämnmod och förtvivlan och mörker. Då och då läser jag igenom allt jag skrivit och försöker göra nån slags metaanalys av läget. Vad är grundorsaken till att jag känner som jag gör? Kan jag läsa ut vilka irritationsmoment som är mer genuina orsaker, och vilka som bara är mer som symptom på lättretlighet, besvikelse och frustration?

Oavsett sinnesstämning så konstaterar jag varje dag att jag inte vill fortsätta leva såhär. Jag kan inte på något sätt se mig bara bita ihop och kämpa vidare och försöka låtsas som ingenting. Det måste till en förändring, det måste hända något. Det minst drastiska jag kan komma på är att vara särbo ett tag. Men inte heller det är särskilt okomplicerat, när jag funderar lite närmare på det...

Jag tänkte på det en kväll när jag var själv. Tomt, tyst och ensamt. Är det såhär det kommer att bli? Är det såhär jag vill ha det? Efter 15 års samboende... Hur kul kommer det att vara att sitta ensam och stirra på väggarna? Kommer det verkligen att göra nånting bättre?
Jag är så sällskaplig av mig och vill gärna bo ihop med någon jag gillar. Sitter jag ensam är risken stor att jag börjar se mig själv som värdelös och inte värd att älskas. Och eftersom jag är så gammal och skröpplig nu är jag ju faktiskt inte riktigt längre något att ha, och kommer förmodligen att få leva ensam resten av livet ut om jag tar det steget. Men TROTS allt det kan jag faktiskt inte på något sätt se mig leva kvar i ett förhållande som inte funkar. Det suger musten ur mig totalt, det är inget liv att ha det så.

Sedan började jag kolla runt lite för att få idéer om vart jag i så fall skulle ta vägen. Jag tänker mig en kortare period på några månader, men var skulle jag i så fall bo? Måste ju kunna fortsätta med jobb och fritidsaktiviteter. Kollar på bostäder uthyres, men jag söker ju bara något tillfälligt, så det känns inte rätt. Kollar på stuguthyrningar. Ser bilder på små stugor på typ 12 kvm med ett litet rum innehållandes en smal säng, ett litet köksbord och ett trinettkök, för en avgift på närmare halva min månadslön. Ska jag sitta där på kvällarna nu i vintermörkret och kylan? Och göra vaddå?

Känns inte ett dugg lockande faktiskt...

Och varifrån ska jag få pengar till det? Jag kommer ju fortfarande ha kvar alla utgifter jag har idag...

Men trots alla dessa tvivel så känns det inte som ett alternativ att sitta kvar i båten. Jag är ju bara irriterad hela tiden när jag är hemma. Jag har aldrig kul i mitt eget hem. Vad är det för liv??
Om jag är hemma nån kväll så har jag ingen motivation, ingen initiativförmåga, ingen lust att göra nånting. Jag orkar inte bry mig om mitt hem. Allting känns enbart stönigt jobbigt, och jag sitter bara i soffan och låter timmarna glida iväg medans jag flipprar med mobilen. Blä ett sånt trist liv!
Jag börjar förstå varför jag haft almanackan så full av aktiviteter hela tiden... Men nu har jag börjat sakna att ha ett hem att trivas i, och det blir extra tydligt att jag inte trivs hemma nu när jag verkligen har försökt att dra ner på aktiviteterna och vara hemma mer (och det är verkligen inte själva huset det är något fel på, för det är helt underbart).

Jag försöker fundera på om det skulle kunna gå att lösa på något annat sätt, utan att dra. Det är ändå så himla mycket som är värdefullt och som kan bli svårt att hantera om jag drar till ett annat boende – vår hund, vårt fantastiska paradishus, alla mina prylar och vanor, allt vi har byggt upp, alla år tillsammans... Men just nu kan jag inte se nån annan lösning.

Jag samlade mod till mig i flera dagar för att ta upp mina funderingar med min man. Tyckte att det var skitjobbigt, men insåg att jag måste säga något. Tillslut klämde jag fram: ”jag trivs inte i vårt förhållande och vill vara särbo ett tag”. Fick svaret ”jaha, vad tråkigt”. Sen var det inget mer med det. Så jag antar att mitt nästa steg nu är att försöka leta fram något tillfälligt boende.

Det är så förbannat jävla skitjobbigt! Jag är så ledsen, förtvivlad, rädd, sorgsen, dyster, och det känns förbannat jävla tungt och hopplöst. Varför blev det såhär? Var det så illa tvunget!?

Det känns som att jag står på kanten av en klippa. Jag kan inte vända tillbaks den väg jag kom ifrån, för den vägen är avskuren, där finns inget liv. Men om jag hoppar vet jag inte vart jag landar, om jag kommer överleva, hur sargad jag kommer att bli eller hur den nya marken ser ut... Ändå känns det inte som att jag har något val.
Det är fruktansvärt läskigt.

 

[Monstermom]

Hyr något riktigt, där du faktiskt vill bo. Spelar väl ingen roll om det kanske bara är tänkt för ett kortare tag, sånt vet man ju inte åt endera hållet. Flyttar du igen snart så blir någon annan som letar efter någon trevlig stans att bo glad att det blir ledigt.

 

[farin]

Jag känner så igen mig i mycket av det du skriver Att komma hem och känna att all energi och glädje som normalt finns hos mig bara är spårlöst borta. Sätter jag mig ner är det kört för den dagen/kvällen... irritationen över detaljer och småsaker äter upp mig, sambons låga energinivå golvar mig, allt för mycket känns fel! Samtidigt (nåja, inte just samtidigt, men andra dagar, andra situationer) kan vi ha så mycket gemensamt, glädje, kärlek, samhörighet, sådant jag verkligen värderar högt.

Vi har bestämt att bli särbo. I bästa fall gör det att vi kan fortsätta ha en relation där vi mår bra av varandra I sämsta fall separerar vi lite mer utdraget... men då förhoppningsvis utan att göra illa varandra på vägen, vilket vi skulle gjort om vi fortsätter som sambo.

Skillnaden hos oss är att vi pratat, och pratar, om det. Om min sambo svarat som din man gjorde hade det blivit ett tuffare, mer avståndstagande uppbrott
Kan ni prata mer med varandra? Kan ni hitta gemensamma önskemål om vad ni vill få ut av er relation? Prata om fördelar/nackdelar med att vara sambo/särbo?

Förstår att det känns tufft och osäkert om du ska var ensam i ert beslut. Eller ditt beslut då... Men stå på dig! Man ska få må bra hemma hos sig själv, känns glädje och lugn, få återhämtning och ladda energi! Jag hittade en del av min energi bara av att vi bestämde oss hittade lite till när jag köpte min lägenhet Nu längtar jag efter att få komma hem till mig själv

 

[cassiopeja]

Tack @Monstermom , det låter ju som en klok tanke! Jag hade nog kört fast lite i tanken att det måste vara "quick and dirty", men varför det egentligen?...

@farin - Tack så jättemycket för ditt inlägg!! Det var så skönt att det andades lite hopp - det gav mig styrka!

Det där med kommunikationen är svårt, och det är ju en av de största anledningarna till att jag känner att jag måste ha en förändring. Jag är tyvärr väldigt dålig på att prata om känslosamma problem - har aldrig övat på det tidigare i livet så vet inte riktigt hur man gör, utan har istället alltid kämpat stenhårt med att aldrig låtsas om några problem eller "visa mig svag" på något sätt, så nu när jag ska försöka prata om problemen så blir det lite tilt i skallen kan man väl säga... Men jag har berättat om mina svårigheter för min man och sagt att jag behöver hjälp med att prata, men problemet är att han har ännu svårare för att prata om känslor och problem, så därifrån får jag ingen hjälp... När jag efter mycket om och men har tagit mig över alla mina trösklar och väldigt obekväm till mods försöker ta upp problemen till diskussion, så får jag antingen minimal respons eller bara ett oförstående tillbaka (eller någon annan försvarsmekanism). Och med en sån respons så fixar jag inte att driva diskussionen vidare, utan då tystnar jag och går över i "doer"-läget där jag känner mig mer hemma och försöker hitta en praktisk lösning istället (som att fundera på att flytta). Det är så himla synd att det är så, men utan att han sträcker ut en hand så fixar jag inte att reda ut förhållandet.

 

[Sar]

Tack @Monstermom , det låter ju som en klok tanke! Jag hade nog kört fast lite i tanken att det måste vara "quick and dirty", men varför det egentligen?...

@farin - Tack så jättemycket för ditt inlägg!! Det var så skönt att det andades lite hopp - det gav mig styrka!

Det där med kommunikationen är svårt, och det är ju en av de största anledningarna till att jag känner att jag måste ha en förändring. Jag är tyvärr väldigt dålig på att prata om känslosamma problem - har aldrig övat på det tidigare i livet så vet inte riktigt hur man gör, utan har istället alltid kämpat stenhårt med att aldrig låtsas om några problem eller "visa mig svag" på något sätt, så nu när jag ska försöka prata om problemen så blir det lite tilt i skallen kan man väl säga... Men jag har berättat om mina svårigheter för min man och sagt att jag behöver hjälp med att prata, men problemet är att han har ännu svårare för att prata om känslor och problem, så därifrån får jag ingen hjälp... När jag efter mycket om och men har tagit mig över alla mina trösklar och väldigt obekväm till mods försöker ta upp problemen till diskussion, så får jag antingen minimal respons eller bara ett oförstående tillbaka (eller någon annan försvarsmekanism). Och med en sån respons så fixar jag inte att driva diskussionen vidare, utan då tystnar jag och går över i "doer"-läget där jag känner mig mer hemma och försöker hitta en praktisk lösning istället (som att fundera på att flytta). Det är så himla synd att det är så, men utan att han sträcker ut en hand så fixar jag inte att reda ut förhållandet.

Har ni provat parterapi?

 

[Magiana]

Tack @Monstermom , det låter ju som en klok tanke! Jag hade nog kört fast lite i tanken att det måste vara "quick and dirty", men varför det egentligen?...

@farin - Tack så jättemycket för ditt inlägg!! Det var så skönt att det andades lite hopp - det gav mig styrka!

Det där med kommunikationen är svårt, och det är ju en av de största anledningarna till att jag känner att jag måste ha en förändring. Jag är tyvärr väldigt dålig på att prata om känslosamma problem - har aldrig övat på det tidigare i livet så vet inte riktigt hur man gör, utan har istället alltid kämpat stenhårt med att aldrig låtsas om några problem eller "visa mig svag" på något sätt, så nu när jag ska försöka prata om problemen så blir det lite tilt i skallen kan man väl säga... Men jag har berättat om mina svårigheter för min man och sagt att jag behöver hjälp med att prata, men problemet är att han har ännu svårare för att prata om känslor och problem, så därifrån får jag ingen hjälp... När jag efter mycket om och men har tagit mig över alla mina trösklar och väldigt obekväm till mods försöker ta upp problemen till diskussion, så får jag antingen minimal respons eller bara ett oförstående tillbaka (eller någon annan försvarsmekanism). Och med en sån respons så fixar jag inte att driva diskussionen vidare, utan då tystnar jag och går över i "doer"-läget där jag känner mig mer hemma och försöker hitta en praktisk lösning istället (som att fundera på att flytta). Det är så himla synd att det är så, men utan att han sträcker ut en hand så fixar jag inte att reda ut förhållandet.

Men måste ni lösa det på tu man hand då? Kan ni inte ta hjälp utifrån? Är han nöjd med relationen? Struntar han helt i om du flyttar? I stället för att leta nytt boende kanske du ska leta upp en parterapeut?

Kommunikation är verkligen jättesvårt. Det kan ta tid innan man kommer fram till var skon klämmer. Och även om/när man kommer på det, så är det inte säkert att man vet hur man ska lösa det. Det är något jag själv upptäckt nyligen, men i mitt fall kan jag bara vänta och se om det löser sig (vilket det kanske aldrig gör). Någon quick fix finns inte.

 

[cassiopeja]

Men för parterapi behöver man väl vara TVÅ som tycker att det finns ett problem?.... Jag kan ju inte gärna släpa dit honom i handfängsel.

 

[Magiana]

Men för parterapi behöver man väl vara TVÅ som tycker att det finns ett problem?.... Jag kan ju inte gärna släpa dit honom i handfängsel.

Så klart. Om han inte tycker det är ett problem att du går, så finns ju inget att diskutera tyvärr.

 

[sorbifolia]

Känner igen mig, var sambo/gift i 12 år tills jag för ett halvt års tid sedan vågade prata med maken om att vårat förhållande inte var bra för någon av oss. Men lustigt att din man inte verkar vilja prata med dig om detta. Eller kanske han vill men inte vet hur? Du kanske skulle fråga honom hur han känner och tänker om förhållandet?

Om han inte är interesserad av att ändra på något så tror jag tyvärr att det är kört. Terapi låter som ett minimum för att ni ska kunna fungera ihop.

Lycka till vidare oavsett!

 

[Hyacinth]

Men för parterapi behöver man väl vara TVÅ som tycker att det finns ett problem?.... Jag kan ju inte gärna släpa dit honom i handfängsel.

Jag frågade ett ex om han Han tyckte vi hade ett bra förhållande. Han svarade rask Ja och såg helt oförstående ut.
Jag började direkt packa mina saker, så långt som vi stod från varandra i frågan fanns liksom ingen möjlighet att vända skutan kände jag.

Det jag krisar över i din text är att du säger: det här funkar inte.

Han säger ”Nähä”.

Jaha? Ingen vilja att fråga varför, om ni ska försöka med terapi, att han VILL något.
Jag ser det som att jag är hellre med mig själv än ensam i en relation, det äter nämligen upp mig.

 

[farin]

Tack @Monstermom , det låter ju som en klok tanke! Jag hade nog kört fast lite i tanken att det måste vara "quick and dirty", men varför det egentligen?...

@farin - Tack så jättemycket för ditt inlägg!! Det var så skönt att det andades lite hopp - det gav mig styrka!

Det där med kommunikationen är svårt, och det är ju en av de största anledningarna till att jag känner att jag måste ha en förändring. Jag är tyvärr väldigt dålig på att prata om känslosamma problem - har aldrig övat på det tidigare i livet så vet inte riktigt hur man gör, utan har istället alltid kämpat stenhårt med att aldrig låtsas om några problem eller "visa mig svag" på något sätt, så nu när jag ska försöka prata om problemen så blir det lite tilt i skallen kan man väl säga... Men jag har berättat om mina svårigheter för min man och sagt att jag behöver hjälp med att prata, men problemet är att han har ännu svårare för att prata om känslor och problem, så därifrån får jag ingen hjälp... När jag efter mycket om och men har tagit mig över alla mina trösklar och väldigt obekväm till mods försöker ta upp problemen till diskussion, så får jag antingen minimal respons eller bara ett oförstående tillbaka (eller någon annan försvarsmekanism). Och med en sån respons så fixar jag inte att driva diskussionen vidare, utan då tystnar jag och går över i "doer"-läget där jag känner mig mer hemma och försöker hitta en praktisk lösning istället (som att fundera på att flytta). Det är så himla synd att det är så, men utan att han sträcker ut en hand så fixar jag inte att reda ut förhållandet.

Nej, du kan inte ensam driva er kommunikation. Inte ens om du hade haft lätt för att prata om känslor själv. Att alltid vara katalysatorn, startmotorn och drivmedlet bränner slut på energin. I värsta fall förbränns även känslorna, när energin är slut som bränsle. Eller så är det ditt eget välmående som blir förbrukat. Och det är det inte värt!

Jag tänker att du kan ha nytta av en parterapeut, även om din man väljer att inte följa med. Du kanske kan få hjälp att sätta ord på dina känslor, att formulera dina behov och önskemål kring en (er?) relation. Nog så viktigt för att du ska veta vad du vill att ditt (ert?) nästa steg ska bli. För din egen skull

 

[cassiopeja]

Tack underbara människor för era kommentarer!

Nej, du kan inte ensam driva er kommunikation. Inte ens om du hade haft lätt för att prata om känslor själv. Att alltid vara katalysatorn, startmotorn och drivmedlet bränner slut på energin. I värsta fall förbränns även känslorna, när energin är slut som bränsle. Eller så är det ditt eget välmående som blir förbrukat. Och det är det inte värt!

Där sätter du verkligen fingret precis på en av de saker jag upplever som problem!

Jag har nog haft lite fel och dessvärre misstolkat min man en aning, för hans tystnad har nog snarare varit en försvarsmekanism och jätteförnekelse. För jag tyckte att jag behövde prata mer om mitt husletande och tog upp ämnet igår, men det var tydligen mer infekterat än ett varböldssår visade det sig trots allt... Han vill Till. Varje. Pris. att allt ska vara som vanligt och att vi bara ska fortsätta tuffa på. Och jag känner mig så fruktansvärt hemsk, för jag vill verkligen inte vara någon bödel eller såra eller krossa någon annan människa, men det finns inte nån chans att jag kan fortsätta. Inte en chans! Det känns som att det nu har slagits in en fet kil i den spricka i mitt hjärta som började lite tveksamt för ett tag sen, oklart när... Men eftersom det tydligen är jätteinfekterat trots allt kanske det finns en öppning för parterapi, och det kanske är värt att ge det en chans. Trots att jag helst vill flytta nu eller igår och har jävligt svårt att se mig sitta kvar i den massiva olyckligheten ett par månader till....