Sv: För mycket hund för mig!
Du, jag kan inte ens räkna alla gånger jag har tänkt att Arwen kanske är för mycket för mig på fingrarna. Tio gånger om, typ. Jag har bara haft sävliga sällskapshundar innan, fortfarande med den där lilla "fuck you"-attityden men i ett betydligt mindre format vilket också gör det hela mer lätthanterligt. Nu har jag 25 kilo Fuck You i egen hög person.
Men jag vet också att det kan lugna ner sig. Inte imorgon, eller om ens en månad, kanske inte om ett halvår heller. Men sen finns det hopp. Om andra har lyckats, varför skulle då banne mig inte jag göra det? Det får kosta hur många kurser och privatlektioner det vill, det ska gå. Och när jag är där, med hennes första titel, då kommer jag kunna skratta, le och vara stolt över mitt jobb (eller komma i underfund med att det inte var värt det, vem vet).
Många är de gånger då jag funderat på om hon skulle må bättra hos någon annan. Om jag inte kan ge henne det hon behöver. Saker och ting har väl kanske inte riktigt gått som jag planerat, men hur ofta gör det det när det är djur med egna åsikter vi pratar om? Just nu är vi även inne i en period där jag inte riktigt kan ge henne det hon behöver, fysisk stimulans t ex. Visst går vi i skogen varje dag, men eftersom jag inte kan ha henne lös får hon ju aldrig till de där helt galna, urflippade boxerrycken som hon har i sig och så blir vardagen bara halvdan hela tiden. Men jag vet också att det är övergående, att det löser sig (till och med redan imorgon, då jag ska få tillgång till en lokal inhägnad träningsplan att släppa henne på framöver!).
Det blir inte riktigt som man tänkt sig alla gånger och jag förstår att du är smått chockad som fick en liten brukshund istället för den sällis du kanske hade önskat. Men många hundar är apjobbiga under "tonåren" innan de hittar sin "kategori" där de egentligen hör hemma. Jag trodde också på annat, att jag skulle få en medgörlig hund som älskade matte, att mysa med under långa skogsturer och kunna göra vad som helst med. Istället sitter jag nu med en hund i den värsta spökålder jag någonsin varit med om (seriöst, jag har börjat fundera om det är fel i skallen på henne), som jag inte kan ha lös för att hon skiter i matte, och husse har man ingen respekt för så hon får inte längre vara i sängen eller soffan (soffan ok, sängen har jag till och med gråtit över att hon inte får vara i då vi älskar att mysa tillsammans!). Men ok, då får det vara så. Och jodå, hon älskar matte, bara inte på samma sätt som jag kanske hade hoppats på.
Vad jag försöker säga är, ge inte upp. Inte än. Det händer så otroligt mycket i våra unghundars kroppar och hjärnor just nu, de kan helt enkelt inte rå för det. Är det så att vardagen blir för jobbig, kanske skulle du försöka hitta en avlastning i form av dagmatte som har hunden ett par gånger i veckan eller så? Att hon ger sig på gammelhunden är givetvis ett problem dock, det skulle jag försöka lösa snarast möjligt, hur däremot är svårt att säga.
Kom ihåg att jag finns ett PM bort om du vill utbyta tankar, känslor, raseri eller bara gråta över vilken liten skit du har! Vi är ju två om det.
