När jag varit ute och snurrat i världen något år, och insett att min plats inte fanns därute heller så bestämde jag mig för att fördriva ett år eller så på folkhögskola. Eftersom jag inte hade några fullständiga gymnasiebetyg på den här tiden kändes det som det optimala sättet att förhala det oundvikliga faktum att jag skulle behöva fixa detta för att få plugga "på riktigt". DÄR var vi inte än. Men eftersom jag alltid har gillat att skriva och det är det enda som lärare har creddat mig för under hela min skolgång så kändes det rimligt att jag skulle läsa en skrivarkurs på folkhögskola.
Först sökte jag till Nordiska, men kom inte in. När dom sen hörde av sig och sa att jag var antagen som reserv var jag så kränkt att jag inte ville gå där. Istället fick Sundbybergs folkhögskola nöjet att ha mig som student en termin, trots att övriga elever redan läst en termin. Jag kom så att säga som en joker när alla redan etablerat sina roller i klassen.
Första dagen såg jag en tjej på tunnelbanan. Jag såg henne därför att det var något speciellt med henne, och hon gick av på samma station som jag. Jag både hoppades och inte hoppades att hon skulle vara en av mina klasskamrater, så som man kan känna när man känner sig märkligt dragen till en fullkomlig främling. Hon gick såklart i min klass. I min klass gick dessutom en helt överjordiskt snygg kille visade det sig. Jag kände omedelbart att båda dom här personerna hade potential att stressa mig bortom all produktivitet och disciplin, men visade sig, mot alla odds, vara två störtsköna personligheter. Vi kan kalla dom för Madeleine och David.
Dom umgicks inte direkt med varandra privat, antagligen för att to much coolness liksom tar ut sig självt, men jag kände hur dom båda tog mig under sina graciösa vingar och det kunde handla om småsaker som att komma och möta vid tunnelbanan när jag inte visste vart jag skulle, eller låna ut en soffa att sova på efter en efterfest. Trots att jag fortfarande betedde mig som en strykrädd gatuhund i sociala sammanhang fortsatte dom båda att bjuda in mig. David räddade mig ridderligt från att bli indragen i en så kallad "ormgrop" genom att istället offra sig själv, alltså kasta sig själv på förövaren på ett skojigt sätt. Helt enkelt för att det inte skulle bli någon grej. Men jag mötte hans blick och jag såg att han såg paniken i min och det var helt enkelt jävligt fint gjort av honom.
Madeleine tog med mig på en efterfest med en gammal avdankad indieikon och diverse annat löst folk. När jag anslöt hade det nog pågått ett tag, och jag började (som man gör) slentriantåflörta med en alldeles för gammal man. Allting var att trycka på knappar för att se vad som händer, är det någon som stoppar mig? Nej såklart inte, när man förväntas vara vuxen och veta vad man vill. Hans lägenhet var så deprimerande. Jag ville därifrån redan när jag klivit över tröskeln. Behövde tack och lov inte ligga med honom för han tyckte inte vi skulle göra det "om vi ska träffas igen". Det skulle vi såklart inte men det lät väl bra att säga så.
Och just det ja! Jag hade ju faktiskt en kille när jag flyttade till Stockholm. Haha. Honom hade jag helt förträngt, för vi gjorde slut rätt snabbt därpå, men han kom faktiskt och hälsade på mig en gång. Han hade nån slags internaliserad skräck för att jag skulle bli kär i en av hans bästisar för det hade tydligen ett av hans ex blivit, men trots detta gick vi på middag med denna bästis och hans crew. Dom visade sig vara skådisar som jobbade på Dramaten och jag blev såklart starstruck när jag blev placerad mittemot "Nora" från Sanning eller konsekvens. Höll på att dö av skam när min kille sa att han också funderat på att bli skådis, och ville "ha lite tips" på hur man slår sig fram. Han var för övrigt musiker och hans musik bestod till stor del av att han kastade gafflar och annat krafs i sin diskho. Nu låter jag säkert som att jag föraktar denna stackars pojkvän, men han hade (såklart) också fina och bra sidor. Men liksom, social fingertoppskänsla var inte en av dom.
Lyckades strategiskt undvika poeten som tog min oskuld trots att vi hade kontakt till och från under detta halvår som jag bodde i huvudstaden. Men eftersom han var ett helt eget kapitel ska ni få en lite recap på vem han var, helt gratis;
"Rollen som hjärtekrossare hade nu gått till en ny förmåga. Han spelade med bra, du hade lärt dig av erfarenhet att sålla agnarna från vetet. Karisma och inlevelse var mycket viktigt, egna känslomässiga svårigheter gynnade dramaturgin. Du hade åkt till honom två gånger förut och den andra resan var förlösande för ditt självhat, han gjorde en strålande rollprestation där han inte enbart lyckades ta din oskuld och göra den upplevelsen till ett helt nytt och fräscht trauma, han hade också stampat hårt på dina tafatta försök att bekänna någon slags känslor för honom. I sann Thorsten Flinck-anda vägrade han dessutom att möta dig vid ankomst, för ”tunnelbanebiljett kostar pengar”.
Stockholm luktade annorlunda. Tunnelbanans underjordiska mekanism lämnade efter sig en tung, mättad sötma. Eftersom din värd, Thorsten Flinck, hade åkt på samhällstjänst efter en rattfylla där han kört rakt in i en förortsvilla, spenderade han nu dagarna med att oavlönat arbeta i en second hand-butik. Detta gav dig därmed oceaner av tid att tillbringa på egen hand, med att vandra runt på stadens gator eller stå i en hälsokostbutik i en halvtimme och glo på nutrilett-bars, för att sedan ändå lämna butiken tomhänt. Stärkt, inte av kalorier men av din egen beslutsamhet.
Ännu en tråkig konsekvens av Thorstens lilla förseelse i trafiken var att han numera tvingades lämna pissprov regelbundet och således var allt vindrickande helt uteslutet. I den etta i Sundbyberg som han delade med en kamrat spenderade ni kvällarna tillsammans, då han föreläste för dig om Martinus kosmologi. Du var inte helt säker på vad som pågick; Någon slags suggestiv frälsningsprocess alternativt brist på andra samtalsämnen, men du kände dig helt på det klara med att det inte fanns något som helst intresse för dig på det sätt som du hade hoppats. Tidigare visiter hade ni rumlat runt på Stockholms gator i gryningsljuset och, åtminstone stundvis, haft roligt ihop. Det hade funnits någon slags spänning, någon slags förhoppning. Något slags outtalat löfte. Det tillhörde vanligheterna att sova någon natt i en Djurgårdsvilla med kolonner i entrén, nästa i ett K-märkt litet hus precis intill Gröna Lund. Du hade läst ”Dvärgen” i det där huset och känt dig som en intellektuell, Thorsten hade läst någon annan klassiker och då och då hade ni kikat upp över varsin bokrygg, utbytt blickar och myst i känslan av att vara ung och fri i tanken.
Den här visiten följde inte alls samma välkända, beprövade dramaturgi och du kände dig uppgiven. Urholkad till och med, där du strök fram genom folkmassor som ett spöke utan mål och mening. Till sist blev känslan så överväldigande att du under en av dina promenader inte längre kunde motstå impulsen att smita in på Centralstationen och köpa en tågbiljett hem med nästa avgående tåg. Väskan med lite kläder som du lämnat kvar i lägenheten i Sumpan skulle din mamma få hämta åt dig på en av sina kommande Stockholmsresor."
Nej jösses vad långt detta blir, få pausa nu och packa ihop mig här på jobbet! Men det är roligt hur små detaljer kommer tillbaka när man sitter och skriver. Grejer jag helt glömt eller förträngt. Kom på en rolig grej som jag glömde få med i min sista dagbokspost om Henrik Berggren också, när jag betedde mig som en Beatlemaniac. Jag sa nåt i stil med "Jag har väntat på den här dagen hela mitt liv!" (ja, lolz på den) men då sa han den här klassiska "Jaha, så nu är du besviken förstår jag?" För mig var det, där och då, en helt absurd reaktion. HUR skulle jag kunna bli besviken? Han fanns ju liksom där helt levande och verklig och var snäll och pratade med mig.
Först sökte jag till Nordiska, men kom inte in. När dom sen hörde av sig och sa att jag var antagen som reserv var jag så kränkt att jag inte ville gå där. Istället fick Sundbybergs folkhögskola nöjet att ha mig som student en termin, trots att övriga elever redan läst en termin. Jag kom så att säga som en joker när alla redan etablerat sina roller i klassen.
Första dagen såg jag en tjej på tunnelbanan. Jag såg henne därför att det var något speciellt med henne, och hon gick av på samma station som jag. Jag både hoppades och inte hoppades att hon skulle vara en av mina klasskamrater, så som man kan känna när man känner sig märkligt dragen till en fullkomlig främling. Hon gick såklart i min klass. I min klass gick dessutom en helt överjordiskt snygg kille visade det sig. Jag kände omedelbart att båda dom här personerna hade potential att stressa mig bortom all produktivitet och disciplin, men visade sig, mot alla odds, vara två störtsköna personligheter. Vi kan kalla dom för Madeleine och David.
Dom umgicks inte direkt med varandra privat, antagligen för att to much coolness liksom tar ut sig självt, men jag kände hur dom båda tog mig under sina graciösa vingar och det kunde handla om småsaker som att komma och möta vid tunnelbanan när jag inte visste vart jag skulle, eller låna ut en soffa att sova på efter en efterfest. Trots att jag fortfarande betedde mig som en strykrädd gatuhund i sociala sammanhang fortsatte dom båda att bjuda in mig. David räddade mig ridderligt från att bli indragen i en så kallad "ormgrop" genom att istället offra sig själv, alltså kasta sig själv på förövaren på ett skojigt sätt. Helt enkelt för att det inte skulle bli någon grej. Men jag mötte hans blick och jag såg att han såg paniken i min och det var helt enkelt jävligt fint gjort av honom.
Madeleine tog med mig på en efterfest med en gammal avdankad indieikon och diverse annat löst folk. När jag anslöt hade det nog pågått ett tag, och jag började (som man gör) slentriantåflörta med en alldeles för gammal man. Allting var att trycka på knappar för att se vad som händer, är det någon som stoppar mig? Nej såklart inte, när man förväntas vara vuxen och veta vad man vill. Hans lägenhet var så deprimerande. Jag ville därifrån redan när jag klivit över tröskeln. Behövde tack och lov inte ligga med honom för han tyckte inte vi skulle göra det "om vi ska träffas igen". Det skulle vi såklart inte men det lät väl bra att säga så.
Och just det ja! Jag hade ju faktiskt en kille när jag flyttade till Stockholm. Haha. Honom hade jag helt förträngt, för vi gjorde slut rätt snabbt därpå, men han kom faktiskt och hälsade på mig en gång. Han hade nån slags internaliserad skräck för att jag skulle bli kär i en av hans bästisar för det hade tydligen ett av hans ex blivit, men trots detta gick vi på middag med denna bästis och hans crew. Dom visade sig vara skådisar som jobbade på Dramaten och jag blev såklart starstruck när jag blev placerad mittemot "Nora" från Sanning eller konsekvens. Höll på att dö av skam när min kille sa att han också funderat på att bli skådis, och ville "ha lite tips" på hur man slår sig fram. Han var för övrigt musiker och hans musik bestod till stor del av att han kastade gafflar och annat krafs i sin diskho. Nu låter jag säkert som att jag föraktar denna stackars pojkvän, men han hade (såklart) också fina och bra sidor. Men liksom, social fingertoppskänsla var inte en av dom.
Lyckades strategiskt undvika poeten som tog min oskuld trots att vi hade kontakt till och från under detta halvår som jag bodde i huvudstaden. Men eftersom han var ett helt eget kapitel ska ni få en lite recap på vem han var, helt gratis;
"Rollen som hjärtekrossare hade nu gått till en ny förmåga. Han spelade med bra, du hade lärt dig av erfarenhet att sålla agnarna från vetet. Karisma och inlevelse var mycket viktigt, egna känslomässiga svårigheter gynnade dramaturgin. Du hade åkt till honom två gånger förut och den andra resan var förlösande för ditt självhat, han gjorde en strålande rollprestation där han inte enbart lyckades ta din oskuld och göra den upplevelsen till ett helt nytt och fräscht trauma, han hade också stampat hårt på dina tafatta försök att bekänna någon slags känslor för honom. I sann Thorsten Flinck-anda vägrade han dessutom att möta dig vid ankomst, för ”tunnelbanebiljett kostar pengar”.
Stockholm luktade annorlunda. Tunnelbanans underjordiska mekanism lämnade efter sig en tung, mättad sötma. Eftersom din värd, Thorsten Flinck, hade åkt på samhällstjänst efter en rattfylla där han kört rakt in i en förortsvilla, spenderade han nu dagarna med att oavlönat arbeta i en second hand-butik. Detta gav dig därmed oceaner av tid att tillbringa på egen hand, med att vandra runt på stadens gator eller stå i en hälsokostbutik i en halvtimme och glo på nutrilett-bars, för att sedan ändå lämna butiken tomhänt. Stärkt, inte av kalorier men av din egen beslutsamhet.
Ännu en tråkig konsekvens av Thorstens lilla förseelse i trafiken var att han numera tvingades lämna pissprov regelbundet och således var allt vindrickande helt uteslutet. I den etta i Sundbyberg som han delade med en kamrat spenderade ni kvällarna tillsammans, då han föreläste för dig om Martinus kosmologi. Du var inte helt säker på vad som pågick; Någon slags suggestiv frälsningsprocess alternativt brist på andra samtalsämnen, men du kände dig helt på det klara med att det inte fanns något som helst intresse för dig på det sätt som du hade hoppats. Tidigare visiter hade ni rumlat runt på Stockholms gator i gryningsljuset och, åtminstone stundvis, haft roligt ihop. Det hade funnits någon slags spänning, någon slags förhoppning. Något slags outtalat löfte. Det tillhörde vanligheterna att sova någon natt i en Djurgårdsvilla med kolonner i entrén, nästa i ett K-märkt litet hus precis intill Gröna Lund. Du hade läst ”Dvärgen” i det där huset och känt dig som en intellektuell, Thorsten hade läst någon annan klassiker och då och då hade ni kikat upp över varsin bokrygg, utbytt blickar och myst i känslan av att vara ung och fri i tanken.
Den här visiten följde inte alls samma välkända, beprövade dramaturgi och du kände dig uppgiven. Urholkad till och med, där du strök fram genom folkmassor som ett spöke utan mål och mening. Till sist blev känslan så överväldigande att du under en av dina promenader inte längre kunde motstå impulsen att smita in på Centralstationen och köpa en tågbiljett hem med nästa avgående tåg. Väskan med lite kläder som du lämnat kvar i lägenheten i Sumpan skulle din mamma få hämta åt dig på en av sina kommande Stockholmsresor."
Nej jösses vad långt detta blir, få pausa nu och packa ihop mig här på jobbet! Men det är roligt hur små detaljer kommer tillbaka när man sitter och skriver. Grejer jag helt glömt eller förträngt. Kom på en rolig grej som jag glömde få med i min sista dagbokspost om Henrik Berggren också, när jag betedde mig som en Beatlemaniac. Jag sa nåt i stil med "Jag har väntat på den här dagen hela mitt liv!" (ja, lolz på den) men då sa han den här klassiska "Jaha, så nu är du besviken förstår jag?" För mig var det, där och då, en helt absurd reaktion. HUR skulle jag kunna bli besviken? Han fanns ju liksom där helt levande och verklig och var snäll och pratade med mig.
Senast ändrad:
