alice
Trådstartare
Nu går jag iof händelserna lite i förväg, men jag behöver försöka lugna min oro. Sambon och jag har två helt fantastiska katter som är vårat allt här i livet. De är syskon och har bott hos oss sen de var 12 veckor gamla. Vi bor på landet och givetvis är kissarna utekatter. De är dock väldigt sociala av sig och är gärna med oss och busar när vi är ute. Vi märker att de gillar att vi är ute med dom på tomten och inne så är de mer än gärna där vi är. Varje kväll, men något enstaka undantag, kommer de in för mat, gos och mys i soffan och för att sova hos oss.
Nu planerar sambon och jag att flytta långt bort, till Gotland. Jag är så sjukt orolig för hur vi ska göra med kissarna för att flytten ska bli så behaglig som möjligt för dom. Själva resan oroar jag mig inte så mycket över. Visst, de kommer inte att njuta av att åka bil och båt instängda i varsin bur, men de överlever. Det jag oroar mig för är hur de ska reagera när vi kommer fram. Hur i hela friden ska jag kunna släppa ut dom på nya stället utan att oroa ihjäl mig över att de ska försöka ta sig tillbaka till gamla hemmet och försvinna? Vi har planerat att hålla dom inne första månaden (eller är det för kort tid?) och sen låta dom gå ut om dom vill. Ska man de första veckorna gå ut med dom i koppel innan man släpper dom "vind för våg"?
Om våra planer går i lås flyttar vi under nästa år och då är kissarna 2,5-3 år gamla så de är rätt unga än så länge. Det som oroar mig är alla dessa historier om katter som försökt ta sig tillbaka till sitt gamla hus. Min största fasa är att kissarna försvinner bort och aldrig kommer hem igen (båda är dock öronmärkta och finns registrerade)! Då kommer jag ALDRIG att förlåta mig själv för att vi flyttade. MEN, även om det inte blir Gotland så kommer vi inom något år att "växa" ur det här huset eftersom nästa familjemedlem är på väg och behöva flytta ändå. Så samma oro kommer att finnas då! Suck!
Hur har ni gjort när ni flyttat med utekatter och lyckats? Hur lyder "framgångsreceptet"? Lugna mig!!!
//Alice
Nu planerar sambon och jag att flytta långt bort, till Gotland. Jag är så sjukt orolig för hur vi ska göra med kissarna för att flytten ska bli så behaglig som möjligt för dom. Själva resan oroar jag mig inte så mycket över. Visst, de kommer inte att njuta av att åka bil och båt instängda i varsin bur, men de överlever. Det jag oroar mig för är hur de ska reagera när vi kommer fram. Hur i hela friden ska jag kunna släppa ut dom på nya stället utan att oroa ihjäl mig över att de ska försöka ta sig tillbaka till gamla hemmet och försvinna? Vi har planerat att hålla dom inne första månaden (eller är det för kort tid?) och sen låta dom gå ut om dom vill. Ska man de första veckorna gå ut med dom i koppel innan man släpper dom "vind för våg"?
Om våra planer går i lås flyttar vi under nästa år och då är kissarna 2,5-3 år gamla så de är rätt unga än så länge. Det som oroar mig är alla dessa historier om katter som försökt ta sig tillbaka till sitt gamla hus. Min största fasa är att kissarna försvinner bort och aldrig kommer hem igen (båda är dock öronmärkta och finns registrerade)! Då kommer jag ALDRIG att förlåta mig själv för att vi flyttade. MEN, även om det inte blir Gotland så kommer vi inom något år att "växa" ur det här huset eftersom nästa familjemedlem är på väg och behöva flytta ändå. Så samma oro kommer att finnas då! Suck!
Hur har ni gjort när ni flyttat med utekatter och lyckats? Hur lyder "framgångsreceptet"? Lugna mig!!!
//Alice