Alexandra_W
Trådstartare
Ibland är hästarna underbart tydliga i sitt språk och talar med besked om när deras människor är ouppfostrade och puckade och helt enkelt inte riktigt hästiga
Åb på kliniken idag.
Började fint med att försova mig, var dock bara en aning sen när jag skulle lasta. Och lugn, tyckte jag. Kele VÄGRAR gå in (!?!) i släpet. Hon som normalt är det mest lättlastade som finns. Gick upp på rampen, stannade till och kastade sig. vafan? På't igen, hon går in med huvudet i släpet och kastar sig. Vad i h*lvete??? Jag tog tre djupa andetag, började om och hon stannar på rampen, jag satte press och hon kastade sig ut. DÄR insåg jag dock vad det var som hände, och att det INTE var hästens fel ALLS. Utan MITT och bara mitt.. Det som hände första gången var att Kele snällt knallad epå, och beslöt sig att ta sin treskundersfunderare över läget i världen. Hon gör så ibland och det händer inte mer än att hon går på sekunden senare, eller att jag ber henne gå på direkt och hon gör det. Observera frasen jag BER i meningen. Idag så bad jag inte, utan hon knallade på, tar sin tresekundersfunderande och stressad matte sa åt henne att 'men gå på nu!'. Kele, som ju är sto, konstaterade med all rätt att 'dra åt helvete, jag ställer gärna upp för dig om DU ställer upp för mig'. Andra gången räknade jag med bråk och beordrade hela vägen och Kele reagerade med att tycka 'nej!'. Tredje gången gick hon till exakt samma ställe som första gången och stannade och kollade vad JAG tänkte göra. Jag beordarde henne att gå på och hon sa 'glöm det'
Så, vi gjorde om det, Kele stannar på rampen och verkligen kollar vad jag tänkte göra, jag bad henne gå på och hon gick på och stod där. Det kan tyckas konstigt med be kontra beorda, och skillnaden är egentligen enbart MIN INSTÄLLNING. Men Kele gav mig en rejäl känga ang hur man egentligen ska bete sig och hon hade ALL rätt att göra det. Lyssnar inte jag på henne så kan jag inte kräva hon lyssnar på mig heller!
Åb på kliniken idag.
Började fint med att försova mig, var dock bara en aning sen när jag skulle lasta. Och lugn, tyckte jag. Kele VÄGRAR gå in (!?!) i släpet. Hon som normalt är det mest lättlastade som finns. Gick upp på rampen, stannade till och kastade sig. vafan? På't igen, hon går in med huvudet i släpet och kastar sig. Vad i h*lvete??? Jag tog tre djupa andetag, började om och hon stannar på rampen, jag satte press och hon kastade sig ut. DÄR insåg jag dock vad det var som hände, och att det INTE var hästens fel ALLS. Utan MITT och bara mitt.. Det som hände första gången var att Kele snällt knallad epå, och beslöt sig att ta sin treskundersfunderare över läget i världen. Hon gör så ibland och det händer inte mer än att hon går på sekunden senare, eller att jag ber henne gå på direkt och hon gör det. Observera frasen jag BER i meningen. Idag så bad jag inte, utan hon knallade på, tar sin tresekundersfunderande och stressad matte sa åt henne att 'men gå på nu!'. Kele, som ju är sto, konstaterade med all rätt att 'dra åt helvete, jag ställer gärna upp för dig om DU ställer upp för mig'. Andra gången räknade jag med bråk och beordrade hela vägen och Kele reagerade med att tycka 'nej!'. Tredje gången gick hon till exakt samma ställe som första gången och stannade och kollade vad JAG tänkte göra. Jag beordarde henne att gå på och hon sa 'glöm det'
Så, vi gjorde om det, Kele stannar på rampen och verkligen kollar vad jag tänkte göra, jag bad henne gå på och hon gick på och stod där. Det kan tyckas konstigt med be kontra beorda, och skillnaden är egentligen enbart MIN INSTÄLLNING. Men Kele gav mig en rejäl känga ang hur man egentligen ska bete sig och hon hade ALL rätt att göra det. Lyssnar inte jag på henne så kan jag inte kräva hon lyssnar på mig heller!