Fattiga och rika

Är väl inte ute efter någon vass diskussion så jag prövar dagboksforumet.

Expressens Patrik Lundberg har skrivit en så fantastiskt fin text om något vi ibland diskuterar här, inte minst i spardiskussioner där en del hävdar att Alla kan spara NÅGOT. Texten är bland det bästa jag läst om klass - och samtidigt en hyllning till hans bortgångna arbetarmamma.

”Sent nittiotal. Min systers och mina kompisar fick förfoga över sina barnbidrag. Åka in till Kristianstad och handla på MQ. Vi fick stanna hemma. Ibland fick vi välja några plagg från Ellos postorderkatalog. Det hade vi råd med eftersom du aldrig åt lunch. Att folk åt jobblunch blev för mig en ny företeelse när jag äntrade det vuxna arbetslivet.”

Och han berättar att när han började plugga fick han ta ett blancolån för att köpa sin första dator. Hans studiekamrater klagade över att de var panka och sa att de inte ville ta av sina fondpengar.

Läs gärna.

https://www.expressen.se/kultur/qs/historien-om-mammas-lidande-bar-manga-namn/

 

[mandalaki]

Att inte ha en buffert, att inte kunna gå till tandläkaren, att behöva dra tänder då laga skulle var för dyrt. Att planera varje klädinköp månader i förväg och inse att nej, det blev inga nya jeans i år heller.
Att ha ont i bröstet av att inte kunna göra saker man mår bra av.
Att aldrig nånsin kunna uppfylla drömmen om körkort..
Listan kan göras lång

Men du kan ju i alla fall spara en hundralapp i månaden! Många bäckar små ...

(Obs IRONI)

 

[tuaphua]

@tuaphua Ja! Det är klart att det också måste fresta på. Ekonomisk otrygghet kanske tar hårdare rent fysiskt än vi visste.

+ @escodobe

I just det här fallet tog det psykiskt. Hon begick självmord till slut. Jag tror som sagt att hade man haft pengar hade man eventuellt dels kunnat unna sig något för att må bättre, få slippa ångest och psykiskt smärta, utanförskap och ensamhet kunnat mildras om man orkade och hade råd till socialt liv på annat sätt etc.
Och man hade kunnat få bättre vård, inte behöva låta bli att ta ut medicin eller äta skitmat när man redan är sänkt och kanske hade kunnat gynnas av en bättre kosthållning. Inte behöva storhandla och släpa hem tunga påsar kommunalt och lägga mer tid och ork än man har på ex laga mat som ex torkade linser som ska blötläggas i en evighet etc. Och gå runt och frysa för att man inte har råd med varmare kläder, ha dålig säng och må dåligt av det etc. Gå med tandvärk länge pga inga pengar till tandis.

Hon bodde hos mig under något/några år. Så jag såg ju på nära håll hur tufft det var. Jag va också långtidssjukskriven och mådde skit då. Men jag behövde inte oroa mig för att överleva ekonomiskt iom förälder som hade råd och ville hjälpa vid kris. Och jag behövde inte oroa mig över boende iom bostadsrätt utan lån. När jag blev utförsäkrad hade jag support både ekonomiskt och i from av en farsa som slogs åt mig.
Jag är övertygad om att det är vad som fick mig att orka ta mig igenom skiten. Jag var och är privilegerad.
Givetvis hjälpte jag min vän så hon slapp oroa sig över tak över huvudet och mat etc. Men hon ville ju klara sig själv som de flesta av oss.

@Sonic76
Jag beklagar din situation!

 

[Magiana]

Det är tufft att inte ha pengar. Jag har ju upplevt det med och det är en av mina stora rädslor att råka ut för.

När jag levde på sjukersättning och bostadstillägg, så gick det åtminstone runt. Det gjorde det inte när jag och dåvarande sambon hamnade på socialbidrag. Jag var helt sjukt stressad varje månad. Under den perioden gick mina 10 år gamla glasögon sönder och jag nekades bidrag till nya, trots att jag har ett gravt synfel och har svårt att se utan glasögon. Jag borde ha sparat till glasögon innan jag hamnade på soc, hette det, så jag fick skylla mig själv.

 

[escodobe]

+ @escodobe

I just det här fallet tog det psykiskt. Hon begick självmord till slut. Jag tror som sagt att hade man haft pengar hade man eventuellt dels kunnat unna sig något för att må bättre, få slippa ångest och psykiskt smärta, utanförskap och ensamhet kunnat mildras om man orkade och hade råd till socialt liv på annat sätt etc.
Och man hade kunnat få bättre vård, inte behöva låta bli att ta ut medicin eller äta skitmat när man redan är sänkt och kanske hade kunnat gynnas av en bättre kosthållning. Inte behöva storhandla och släpa hem tunga påsar kommunalt och lägga mer tid och ork än man har på ex laga mat som ex torkade linser som ska blötläggas i en evighet etc. Och gå runt och frysa för att man inte har råd med varmare kläder, ha dålig säng och må dåligt av det etc. Gå med tandvärk länge pga inga pengar till tandis.

Hon bodde hos mig under något/några år. Så jag såg ju på nära håll hur tufft det var. Jag va också långtidssjukskriven och mådde skit då. Men jag behövde inte oroa mig för att överleva ekonomiskt iom förälder som hade råd och ville hjälpa vid kris. Och jag behövde inte oroa mig över boende iom bostadsrätt utan lån. När jag blev utförsäkrad hade jag support både ekonomiskt och i from av en farsa som slogs åt mig.
Jag är övertygad om att det är vad som fick mig att orka ta mig igenom skiten. Jag var och är privilegerad.
Givetvis hjälpte jag min vän så hon slapp oroa sig över tak över huvudet och mat etc. Men hon ville ju klara sig själv som de flesta av oss.

@Sonic76
Jag beklagar din situation!

Jag håller helt med.

 

[mandalaki]

+ @escodobe

I just det här fallet tog det psykiskt. Hon begick självmord till slut. Jag tror som sagt att hade man haft pengar hade man eventuellt dels kunnat unna sig något för att må bättre, få slippa ångest och psykiskt smärta, utanförskap och ensamhet kunnat mildras om man orkade och hade råd till socialt liv på annat sätt etc.
Och man hade kunnat få bättre vård, inte behöva låta bli att ta ut medicin eller äta skitmat när man redan är sänkt och kanske hade kunnat gynnas av en bättre kosthållning. Inte behöva storhandla och släpa hem tunga påsar kommunalt och lägga mer tid och ork än man har på ex laga mat som ex torkade linser som ska blötläggas i en evighet etc. Och gå runt och frysa för att man inte har råd med varmare kläder, ha dålig säng och må dåligt av det etc. Gå med tandvärk länge pga inga pengar till tandis.

Hon bodde hos mig under något/några år. Så jag såg ju på nära håll hur tufft det var. Jag va också långtidssjukskriven och mådde skit då. Men jag behövde inte oroa mig för att överleva ekonomiskt iom förälder som hade råd och ville hjälpa vid kris. Och jag behövde inte oroa mig över boende iom bostadsrätt utan lån. När jag blev utförsäkrad hade jag support både ekonomiskt och i from av en farsa som slogs åt mig.
Jag är övertygad om att det är vad som fick mig att orka ta mig igenom skiten. Jag var och är privilegerad.
Givetvis hjälpte jag min vän så hon slapp oroa sig över tak över huvudet och mat etc. Men hon ville ju klara sig själv som de flesta av oss.

@Sonic76
Jag beklagar din situation!

Ja, pengar är inte allt säga det ju. Men när man inga har - då är de faktiskt allt.

Jag roade mig med att titta på vad max sjukersättning är. Knappt 19 000 brutto.

 

[TinyWiny]

Åh, den visste var den tog. Jag hoppas att mina barn inte tänker så. Att jag offrade mig för deras skull. Det vill jag inte att de ska tänka. De hade ingen skuld i att vi hade det fattigt och ska inte behöva tänka så. Jag vill att de ska tänka att jag gjorde det jag gjorde för att de är viktigast i mitt liv. Att det inte var ett offer för mig att ge dem istället för att ge mig för det var det inte. Det var självklart.

Förhoppningsvis tänker de inte så då vår situation förbättrades innan de blev tonåringar (jag hade hela 10000 in varje månad när yngsta fyllde 13 år) och även om det fortfarande var dåligt med pengar och de inte kunde få det många andra fick så gick det ändå runt. Jag gick till och med till tandläkaren en gång någonstans där för första gången sedan de föddes. Medvetna om att vi levde på inget är de såklart, de såg ju skillnaden hos vänner som hade det bättre ställt. Lustigt nog är det då och då de där "koka soppa på en spik" recepten som de efterfrågar för att de minns hur gott diverse rester kunde bli och jag hoppas att det är de minnena de bevarar. Inte hur fattigt det var och jag hoppas att de inte såg ångesten jag hade över ännu en borttappad mössa som behövde ersättas eller över ännu en insamling i skolan på "bara" 50 kr...

 

[Sonic76]

Åh, den visste var den tog. Jag hoppas att mina barn inte tänker så. Att jag offrade mig för deras skull. Det vill jag inte att de ska tänka. De hade ingen skuld i att vi hade det fattigt och ska inte behöva tänka så. Jag vill att de ska tänka att jag gjorde det jag gjorde för att de är viktigast i mitt liv. Att det inte var ett offer för mig att ge dem istället för att ge mig för det var det inte. Det var självklart.

Förhoppningsvis tänker de inte så då vår situation förbättrades innan de blev tonåringar (jag hade hela 10000 in varje månad när yngsta fyllde 13 år) och även om det fortfarande var dåligt med pengar och de inte kunde få det många andra fick så gick det ändå runt. Jag gick till och med till tandläkaren en gång någonstans där för första gången sedan de föddes. Medvetna om att vi levde på inget är de såklart, de såg ju skillnaden hos vänner som hade det bättre ställt. Lustigt nog är det då och då de där "koka soppa på en spik" recepten som de efterfrågar för att de minns hur gott diverse rester kunde bli och jag hoppas att det är de minnena de bevarar. Inte hur fattigt det var och jag hoppas att de inte såg ångesten jag hade över ännu en borttappad mössa som behövde ersättas eller över ännu en insamling i skolan på "bara" 50 kr...

Ja dessa insamlingar
Med fyra barn i skolan samtidigt kan det inte ha varit lätt för mamma.
Och skolresor och friluftsdagar mm

 

[MiaMia]

Ja, pengar är inte allt säga det ju. Men när man inga har - då är de faktiskt allt.

Jag roade mig med att titta på vad max sjukersättning är. Knappt 19 000 brutto.

Och då ska man betänka att det inte går att jämföra med att ha samma belopp som nettolön eftersom man betalar mer skatt. Kollar jag i min skattetabell så handlar det om ca 1500/mån.

 

[Sonic76]

Och då ska man betänka att det inte går att jämföra med att ha samma belopp som nettolön eftersom man betalar mer skatt. Kollar jag i min skattetabell så handlar det om ca 1500/mån.

Menar du att man betalar mer skatt på sjukpenning eller på lön?

 

[MM]

Ja, pengar är inte allt säga det ju. Men när man inga har - då är de faktiskt allt.

Jag roade mig med att titta på vad max sjukersättning är. Knappt 19 000 brutto.

19.000 brutto så hade jag varit rik. Jag har visserligen aldrig jobbat så värst mycket i livet men då pga min sjukdom så jag får inte speciellt mycket på min halva sjukersättning. Men det är skamligt vad lågt det är och sedan tänkt att man ska klara sig på det. Det är ren tur att jag kan vara parasit på min makes inkomst. Jag kan inte direkt välja bort min sjukdom..

Och för övrigt så beskriver han min barndom i ett nötskal. Det var extremt jobbigt att be mamma om 50 kr till klassresan en gång. Och tian till en glass en gång då klassen gjorde en utflykt gjorde jag mig inte ens besväret att fråga efter. Däremot så såg en äldre farbror som satt på en bänk utanför när alla barn sprang in och köpte glass att jag inte gjorde det, och gav mig en tia. Så jag fick en glass jag med

 

[MiaMia]

Menar du att man betalar mer skatt på sjukpenning eller på lön?

Inget jobbskatteavdrag=mer skatt att betala.
Det var sjukersättning som jag kollade på.

 

[Hyacinth]

Är väl inte ute efter någon vass diskussion så jag prövar dagboksforumet.

Expressens Patrik Lundberg har skrivit en så fantastiskt fin text om något vi ibland diskuterar här, inte minst i spardiskussioner där en del hävdar att Alla kan spara NÅGOT. Texten är bland det bästa jag läst om klass - och samtidigt en hyllning till hans bortgångna arbetarmamma.

”Sent nittiotal. Min systers och mina kompisar fick förfoga över sina barnbidrag. Åka in till Kristianstad och handla på MQ. Vi fick stanna hemma. Ibland fick vi välja några plagg från Ellos postorderkatalog. Det hade vi råd med eftersom du aldrig åt lunch. Att folk åt jobblunch blev för mig en ny företeelse när jag äntrade det vuxna arbetslivet.”

Och han berättar att när han började plugga fick han ta ett blancolån för att köpa sin första dator. Hans studiekamrater klagade över att de var panka och sa att de inte ville ta av sina fondpengar.

Läs gärna.

https://www.expressen.se/kultur/qs/historien-om-mammas-lidande-bar-manga-namn/

Helvete så välskrivet och sorgligt.

 

[MiaMia]

19.000 brutto så hade jag varit rik. Jag har visserligen aldrig jobbat så värst mycket i livet men då pga min sjukdom så jag får inte speciellt mycket på min halva sjukersättning. Men det är skamligt vad lågt det är och sedan tänkt att man ska klara sig på det. Det är ren tur att jag kan vara parasit på min makes inkomst. Jag kan inte direkt välja bort min sjukdom..

Och för övrigt så beskriver han min barndom i ett nötskal. Det var extremt jobbigt att be mamma om 50 kr till klassresan en gång. Och tian till en glass en gång då klassen gjorde en utflykt gjorde jag mig inte ens besväret att fråga efter. Däremot så såg en äldre farbror som satt på en bänk utanför när alla barn sprang in och köpte glass att jag inte gjorde det, och gav mig en tia. Så jag fick en glass jag med

Med tanke på hur reglerna för att beräkna beloppet ser ut är det nog få som får 19 000 (eller nära det). Mest fullfriska som skadas väldigt alvarligt i plötsliga olyckor, där frågaon om att komma tillbaka i arbete är död från början, skulle jag tro.
I praktiken blir det ersättningarna under arbetsträning, sjukskrivning etc. som blir underlaget det räknas på för många och 64% av det blir inte så mycket även om man når maxtaket på de ersättningarna. Ifall inte medfödda funktionsnedsättningar gör att det aldrig finns en inkomst att räkna på från början.

 

[Sonic76]

Jag får ut ca 12000 om jag är helt sjukskriven
9000 nu på 75%

 

[Raderad medlem 120709]

Ifall inte medfödda funktionsnedsättningar gör att det aldrig finns en inkomst att räkna på från början.

Jag tänkte just kommentera det - har man aldrig kommit ut i arbetslivet så har man i stort sett automatiskt nollat SGI. Jag fick ut strax under 7000/mån efter skatt när jag hade aktivitetsersättning, och eftersom jag fick avslag på ansökan om sjukersättning (blev tvingad att söka pga åldersbegränsningen på aktivitetsersättning) så har jag nu sjukpenning tills vidare. Det är knappt hälften av vad aktivitetsersättningen var...

Får jag till slut sjukersättning - det beror helt på när FK får ett ändrat regelverk så att de inte måste avslå massor av sökande - så räknar jag med att den inte lär vara mycket högre än aktivitetsersättningen. Tur i oturen att jag redan är van att leva på existensminimum, antar jag...

 

[Petruska]

Ja dessa insamlingar
Med fyra barn i skolan samtidigt kan det inte ha varit lätt för mamma.
Och skolresor och friluftsdagar mm

Fy fan. Det var när min typ bonusunge frågade mig om en sådan 50-lapp, som jag insåg hur svårt det var hos och för mamman.