Extra-päron

[anni0301]

Det pratas mycket om ensamstående mammor men sällan om ensamstående pappor - visst det är kanske inte lika vanligt men minst lika jobbigt. det pratas om hur duktiga dessa ensamstående mammor är och de ska verkligen ha eloge för att de är så otroligt starka å duktiga men de ensamma papporna då? vem hyllar dem?

Likaså extraföräldrarna. Jag är extramamma åt min sambos tvillingar och uppfostrar/engagerar mig i dem nästan mer än deras pappa ibland (vi har dem varannan vecka) För mig är det en självklarhet, jag älskar dem. Men jag har inga rättigheter! Om Nicke går å dör om sex år så flyttar ju barnen hem till sin mamma på heltid och jag glöms bort. Ok. egostiskt tänkt kanske men jag känner ju att barnen älskar mig lika mkt tillbaka så jag tror att de skulle sakna mig oxå ...
Ni andra extraföräldrar - blir ni firade på morsdag/farsdag? (inte jag) Ok, det är ju inte sååå viktigt att bli firad i den meningen - men att få lite extra UPPMÄRKSAMHET betyder så himlans mycket i vardagens slit! om man kan fira mors/farsdag - varför även inte fira bonusföräldrarnas dag som engagerar sig MINST lika mkt i barnen - just för att visa lite uppskattning och tacksamhet. alla behöver vi känna oss uppskattade och jag tycker att bonusföräldrarna glöms bort lite trots deras stora engagemang.

En dag när jag kom hem efter jobbet mötte min älskling mig med en stor, röd ros. "För det är du värd - jag älskar dig så mycket" viskade han i mitt öra. Det betydde så otroligt mkt! den rosen var så fylld av kärlek, värme, omtanke och tacksamhet. Den är värd så ofattbart mycket för mig!

vad säger ni om saken?

 

[Inte_Ung]

Sv: Extra-päron

Fast jag är övertygad om att min sambo och mitt ex skulle ha någon sorts gemensam vårdnad om alla barnen om jag dog.

 

[mino]

Sv: Extra-päron

Det enkla alternativet och en konkret lösning på ett problem är väl helt enkelt att säga till att du vill införa plastmammas dag etc i er familj. Ibland är det så enkelt att det räcker med att säga vad man vill.
Ett mer komplicerat problem är kanske vad dina känslor står för, gör du kanske för mycket för din plastfamilj? Det är alltid ett litet martyrvarningstecken när man tycker sig förtjänt av större tacksamhet, det tyder på att man uppfattar det som att man uppoffrat sig och borde få "betalt" för det. Gör du mycket mer än vad du tycker är roligt? Går det att ändra på?
Det där med ett ev dödsfall är också förmodligen enkelt åtgärdat, din sambo kan säkert skriva nån sorts sista vilja att du ska finnas i barnens liv även om han skulle gå bort.

Egentligen är väl det viktiga att du förklarar för din familj hur du känner det, de lär ju inte kunna gissa sig till att du har de här tankarna.

 

[anni0301]

Sv: Extra-päron

neeeej.. det var inte så jag menade... jag är ingen martyr och vill inte alls ha betalt för det jag gjort. Och vad jag gör i familjen har jag avgjort själv. Barnen är för små för att förstå något men jag och sambon pratar om allt inkl. detta. Men vi båda är "duktiga" på att visa uppskattning (som detta med rosen) vi ger varandra små kärleksförklaringar och visar uppskattning ofta. Det gör vardagen mycket roligare! Men det finns många som INTE har det så.
Missförstå mig rätt! Jag menade mer som en rolig grej för alla i familjen. Är morsdag och farsdag till för att "betala" dem för att de blivit föräldrar?? Nej. det är en dag när familjen samlas och man myser och ger uppmärksamhet till nån man tycker om och som alltid ställer upp. Varför ska inte dessa extraföräldrar få den uppskattningen? Oxå som jag skrev att det är ju inte FIRANDET som är viktigt utan att visa lite extra omtanke om dessa människor. Det jag syftade på var att många glöms bort. Att det är så vanligt med bonusföräldrar men att det pratas sällan om dem och vilket jobb de egentligen gör. Man pratar och "tycker synd om" ensamstående mammor men inte om ensamstående pappor eller bonusföräldrar som kanske inte ens släpps in i familjen pga den svåra balansgången.
Min sambos barn känns som mina egna barn. Min familj är mitt allt! barnen är 6 år gamla och var 4 när i träffades och de är som barn är - öppna och kärleksfulla så jag har aldrig haft några problem, men jag har vänner som kommit in i familjer med äldre barn/tonåringar och de har det inte lika lätt...

Men jag tycker överlag att många är dåliga på att visa sin uppskattning och tacksamhet. Det är många som sliter utan ett minsta tack. När jag lagat mat kommer alltid min sambo fram och kysser mig och säger "tack så mkt för maten älskling". Vi har varit tillsammans ett tag men fortfarande betyder de orden så mycket, han har alltid varit sån och det har fått mig att inse hur otacksamma många är. Innan jag träffade honom tyckte jag det var pisstråkigt att laga mat, nu är det roligt igen för jag vet att han blir så glad! och vad är roligare än att göra sin käresta glad?