Ett liv i exil från stall

[AVB]

Jag hade just gett upp hästeriet helt. Jag bor i innerstan sedan flera år, har inte varit i stall regelbundet på evigheter, har fullt upp med annat. Mina försök att hitta tillbaka till hästarna i vuxen ålder har alltid misslyckats, för att jag varje gång insett att jag inte har tid eller lust med den livsstilen längre. När min pensionerade ponny (som mest skötts av andra de senaste åren) till slut gick bort i höstas borde det verkligen varit sista spiken i kistan. Och strax därpå blev jag dessutom gravid - och graviditet är ju anledning att sälja en häst, inte köpa en ny!

Men likväl sitter jag här nu, har drömt om hästar varje natt i flera veckor, plötsligt börjat kolla på ridsport på Svt play igen, börjat följa ryttare på instagram, söker på favorithingstar på annonssidor och tittar på filmer med unghästar. T o m börjat logga in här igen. Jag saknar stallmiljön, friheten, lukterna, att trimma i ridhus, att frysa, bära, att vara ensam i skogen på en häst, åka till mässor och köpa dyra lädersaker, allt. Framförallt kanske närheten till en häst. Kan verkligen börja gråta av att tänka på det. Att den där världen antagligen inte kommer vara tillgänglig för mig på evigheter igen. Att jag måste prioritera bäbisar och familj, företag och karriär, att en häst antagligen inte kommer vara en ekonomiskt vettig investering för mig de närmaste 10-15 åren iallafall.

Det kanske är en helt normal gravidnoja, att tänka på vad man kan "förlora" genom att få ett barn, men det känns ändå som att hästar ofta funkar såhär för folk, att om man väl blev biten nångång i förskolan så är det kört sen? Att man alltid kommer tillbaka? Alltid saknar det litegrann? Alltid får lite ont i hjärtat av att höra polishästklapper på gatorna (min enda interaktion med hästar just nu ) Hur gör ni andra som är i hästexil?

 

[LadyCovergirl]

Jag har egentligen aldrig varit utan hästarna men min spontana reaktion är att fråga om du har funderat på att bli medryttare. Kanske är det inget som skulle passa dig men det känns som ett rimligt alternativ för dig.

 

[AVB]

Jag har egentligen aldrig varit utan hästarna men min spontana reaktion är att fråga om du har funderat på att bli medryttare. Kanske är det inget som skulle passa dig men det känns som ett rimligt alternativ för dig.

Funderat på!! Också funderat på att åka på helgkurser, åka och rida privat på skolhäst, eller liknande. Tror det vore kul, och kan nog ta udden av det värsta begäret, men saknar nog egentligen allra mest att ÄGA en häst, den frihetskänslan och det bandet, att träna och utvecklas ihop...

 

[LadyCovergirl]

Funderat på!! Också funderat på att åka på helgkurser, åka och rida privat på skolhäst, eller liknande. Tror det vore kul, och kan nog ta udden av det värsta begäret, men saknar nog egentligen allra mest att ÄGA en häst, den frihetskänslan och det bandet, att träna och utvecklas ihop...

Visst förstår jag vad du menar. Jag skulle ha svårt att vara "bara" medryttare. Tänker ändå att i ditt fall är det kanske bättre än att vara helt utan hästar

 

[tara]

Jag hade just gett upp hästeriet helt. Jag bor i innerstan sedan flera år, har inte varit i stall regelbundet på evigheter, har fullt upp med annat. Mina försök att hitta tillbaka till hästarna i vuxen ålder har alltid misslyckats, för att jag varje gång insett att jag inte har tid eller lust med den livsstilen längre. När min pensionerade ponny (som mest skötts av andra de senaste åren) till slut gick bort i höstas borde det verkligen varit sista spiken i kistan. Och strax därpå blev jag dessutom gravid - och graviditet är ju anledning att sälja en häst, inte köpa en ny!

Men likväl sitter jag här nu, har drömt om hästar varje natt i flera veckor, plötsligt börjat kolla på ridsport på Svt play igen, börjat följa ryttare på instagram, söker på favorithingstar på annonssidor och tittar på filmer med unghästar. T o m börjat logga in här igen. Jag saknar stallmiljön, friheten, lukterna, att trimma i ridhus, att frysa, bära, att vara ensam i skogen på en häst, åka till mässor och köpa dyra lädersaker, allt. Framförallt kanske närheten till en häst. Kan verkligen börja gråta av att tänka på det. Att den där världen antagligen inte kommer vara tillgänglig för mig på evigheter igen. Att jag måste prioritera bäbisar och familj, företag och karriär, att en häst antagligen inte kommer vara en ekonomiskt vettig investering för mig de närmaste 10-15 åren iallafall.

Det kanske är en helt normal gravidnoja, att tänka på vad man kan "förlora" genom att få ett barn, men det känns ändå som att hästar ofta funkar såhär för folk, att om man väl blev biten nångång i förskolan så är det kört sen? Att man alltid kommer tillbaka? Alltid saknar det litegrann? Alltid får lite ont i hjärtat av att höra polishästklapper på gatorna (min enda interaktion med hästar just nu ) Hur gör ni andra som är i hästexil?

Japp gravidnoja, tror jag. Gå till ridhuset och myslitegrann. Kolla in när tävlingar är eller andra aktiviteter. Hjälp till i cafeterian. Ridning är väl inte huvudsaken med hästar det är väl deras Goa lukt och härliga mule och godisbuffande. Hästar är aldrig en ekonomisk vettig investering, släpp det. Till på köpet är det strukturellt bestämt av samhället i Sverige genom Skatteverket, hästar är en hobby i Sverige. I andra EU länder är hästar ett lantbruksdjur, om du bor i ett annat land då kan du räkna på dem.

 

[Forest Autumn]

Jag hade just gett upp hästeriet helt. Jag bor i innerstan sedan flera år, har inte varit i stall regelbundet på evigheter, har fullt upp med annat. Mina försök att hitta tillbaka till hästarna i vuxen ålder har alltid misslyckats, för att jag varje gång insett att jag inte har tid eller lust med den livsstilen längre. När min pensionerade ponny (som mest skötts av andra de senaste åren) till slut gick bort i höstas borde det verkligen varit sista spiken i kistan. Och strax därpå blev jag dessutom gravid - och graviditet är ju anledning att sälja en häst, inte köpa en ny!

Men likväl sitter jag här nu, har drömt om hästar varje natt i flera veckor, plötsligt börjat kolla på ridsport på Svt play igen, börjat följa ryttare på instagram, söker på favorithingstar på annonssidor och tittar på filmer med unghästar. T o m börjat logga in här igen. Jag saknar stallmiljön, friheten, lukterna, att trimma i ridhus, att frysa, bära, att vara ensam i skogen på en häst, åka till mässor och köpa dyra lädersaker, allt. Framförallt kanske närheten till en häst. Kan verkligen börja gråta av att tänka på det. Att den där världen antagligen inte kommer vara tillgänglig för mig på evigheter igen. Att jag måste prioritera bäbisar och familj, företag och karriär, att en häst antagligen inte kommer vara en ekonomiskt vettig investering för mig de närmaste 10-15 åren iallafall.

Det kanske är en helt normal gravidnoja, att tänka på vad man kan "förlora" genom att få ett barn, men det känns ändå som att hästar ofta funkar såhär för folk, att om man väl blev biten nångång i förskolan så är det kört sen? Att man alltid kommer tillbaka? Alltid saknar det litegrann? Alltid får lite ont i hjärtat av att höra polishästklapper på gatorna (min enda interaktion med hästar just nu ) Hur gör ni andra som är i hästexil?

Det kan nog vara som du oroar dig för en ny period med barn i livet.
Jag kan trösta dig med att jag har lyckats leva 13 år av mitt liv hästexil. Det var på den tiden när det inte fanns internet. Min enda kontakt med hästar under de åren var söndagsannonserna i tidningen om hästar till salu. Mitt liv var fullt av studier, familj och jobb. Men jag tänkte ofta på hästar och funderade många gånger på att börja rida igen men det blev aldrig av. Exilen upphörde en dag för ca 25 år sedan när en ridskola startade i byn där vi bodde och barnen ville börja rida.

 

[Vogue]

Jag hade just gett upp hästeriet helt. Jag bor i innerstan sedan flera år, har inte varit i stall regelbundet på evigheter, har fullt upp med annat. Mina försök att hitta tillbaka till hästarna i vuxen ålder har alltid misslyckats, för att jag varje gång insett att jag inte har tid eller lust med den livsstilen längre. När min pensionerade ponny (som mest skötts av andra de senaste åren) till slut gick bort i höstas borde det verkligen varit sista spiken i kistan. Och strax därpå blev jag dessutom gravid - och graviditet är ju anledning att sälja en häst, inte köpa en ny!

Men likväl sitter jag här nu, har drömt om hästar varje natt i flera veckor, plötsligt börjat kolla på ridsport på Svt play igen, börjat följa ryttare på instagram, söker på favorithingstar på annonssidor och tittar på filmer med unghästar. T o m börjat logga in här igen. Jag saknar stallmiljön, friheten, lukterna, att trimma i ridhus, att frysa, bära, att vara ensam i skogen på en häst, åka till mässor och köpa dyra lädersaker, allt. Framförallt kanske närheten till en häst. Kan verkligen börja gråta av att tänka på det. Att den där världen antagligen inte kommer vara tillgänglig för mig på evigheter igen. Att jag måste prioritera bäbisar och familj, företag och karriär, att en häst antagligen inte kommer vara en ekonomiskt vettig investering för mig de närmaste 10-15 åren iallafall.

Det kanske är en helt normal gravidnoja, att tänka på vad man kan "förlora" genom att få ett barn, men det känns ändå som att hästar ofta funkar såhär för folk, att om man väl blev biten nångång i förskolan så är det kört sen? Att man alltid kommer tillbaka? Alltid saknar det litegrann? Alltid får lite ont i hjärtat av att höra polishästklapper på gatorna (min enda interaktion med hästar just nu ) Hur gör ni andra som är i hästexil?

Jag fick ta bort min häst 2014 efter en lång och känslofylld sjukdomsresa och efter det (än idag) är det svårt för mig att ta till mig hästarna, kan tom må illa i ett stall för att längtan och det krossade hjärtat gör sig så påmint.

Men självklart saknar jag precis det du skriver innerst inne och jag har bestämt att när jag har träffat mannen i mitt liv och vi har möjlighet att skaffa gård och ha djur hemma, DÅ ska jag ha häst igen!

 

[Billy]

Jag hade just gett upp hästeriet helt. Jag bor i innerstan sedan flera år, har inte varit i stall regelbundet på evigheter, har fullt upp med annat. Mina försök att hitta tillbaka till hästarna i vuxen ålder har alltid misslyckats, för att jag varje gång insett att jag inte har tid eller lust med den livsstilen längre. När min pensionerade ponny (som mest skötts av andra de senaste åren) till slut gick bort i höstas borde det verkligen varit sista spiken i kistan. Och strax därpå blev jag dessutom gravid - och graviditet är ju anledning att sälja en häst, inte köpa en ny!

Men likväl sitter jag här nu, har drömt om hästar varje natt i flera veckor, plötsligt börjat kolla på ridsport på Svt play igen, börjat följa ryttare på instagram, söker på favorithingstar på annonssidor och tittar på filmer med unghästar. T o m börjat logga in här igen. Jag saknar stallmiljön, friheten, lukterna, att trimma i ridhus, att frysa, bära, att vara ensam i skogen på en häst, åka till mässor och köpa dyra lädersaker, allt. Framförallt kanske närheten till en häst. Kan verkligen börja gråta av att tänka på det. Att den där världen antagligen inte kommer vara tillgänglig för mig på evigheter igen. Att jag måste prioritera bäbisar och familj, företag och karriär, att en häst antagligen inte kommer vara en ekonomiskt vettig investering för mig de närmaste 10-15 åren iallafall.

Det kanske är en helt normal gravidnoja, att tänka på vad man kan "förlora" genom att få ett barn, men det känns ändå som att hästar ofta funkar såhär för folk, att om man väl blev biten nångång i förskolan så är det kört sen? Att man alltid kommer tillbaka? Alltid saknar det litegrann? Alltid får lite ont i hjärtat av att höra polishästklapper på gatorna (min enda interaktion med hästar just nu ) Hur gör ni andra som är i hästexil?

För mig låter det som att rida på ridskola en gång i veckan sen när barnet är fött, är en utmärkt egentid, för det behövs. Visst det är långt ifrån att ha en egen häst men man måste se verkligheten. Just i den perioden med små barn o s v är det svårt att pressa in en häst utan att det blir mest ett stressmoment.
Jag är så att säga ute på andra sidan av det, mina barn är vuxna, och nu återupptagit min ridning och köpt en häst. Jag har både tid och råd på ett helt annat sätt och det är jättekul. Så se det som att livet har olika faser.

 

[Bluefish]

Förstår dig, jag sålde min häst när jag blev gravid (det enda vettiga att göra i min sits).Halvvägs in i grav råkade jag köpa en ny.. Hästlängtan har inte gått över för mig trots att barnet funnits ett par månader. Jag tror medryttare kan vara vettigt ändå, det är ju inte samma sak, det är det inte. Men jag har sett flera fina (företrädesvis om man betalar en slant, men långt ifrån vad det kostar att äga en) där man får i stort sett fria tyglar sina dagar. Annars kanske ridskola? Ett pass i veckan för instruktör är inte fy skam!

 

[McFlurry]

Funderat på!! Också funderat på att åka på helgkurser, åka och rida privat på skolhäst, eller liknande. Tror det vore kul, och kan nog ta udden av det värsta begäret, men saknar nog egentligen allra mest att ÄGA en häst, den frihetskänslan och det bandet, att träna och utvecklas ihop...

Att ha frihetskänsla, få ett band till hästen, träna och utvecklas ihop är ju saker du absolut får även som medryttare Gäller att hitta en ägare som söker mer än någon som rastar hästen i skogen. Men jag har fått rida för tränare med alla mina medryttarhästar, tävlat med en men hade garanterat fått det med de andra också om jag velat men jag har inget tävlingsintresse.

 

[AVB]

Japp gravidnoja, tror jag. Gå till ridhuset och myslitegrann. Kolla in när tävlingar är eller andra aktiviteter. Hjälp till i cafeterian. Ridning är väl inte huvudsaken med hästar det är väl deras Goa lukt och härliga mule och godisbuffande. Hästar är aldrig en ekonomisk vettig investering, släpp det. Till på köpet är det strukturellt bestämt av samhället i Sverige genom Skatteverket, hästar är en hobby i Sverige. I andra EU länder är hästar ett lantbruksdjur, om du bor i ett annat land då kan du räkna på dem.

Ja, det är nog rätt mycket gravdnoja. Inatt drömde jag att folk sa att jag inte fick komma på en fest för att jag var gravid, haha.

Men jo, ekonomiskt vettigt kan det väl vara, men inte på det sätt att det betalar sig i pengar, utan i andra värden förstås. Har egentligen råd nu, men skulle inte kunna leva på det sätt jag vill samtidigt om jag hade häst nu, och stressen skulle sabba njutningen lite för mig. Ekonomi handlar ju inte bara om pengar, s a s.

 

[Petronilla]

Jag hade just gett upp hästeriet helt. Jag bor i innerstan sedan flera år, har inte varit i stall regelbundet på evigheter, har fullt upp med annat. Mina försök att hitta tillbaka till hästarna i vuxen ålder har alltid misslyckats, för att jag varje gång insett att jag inte har tid eller lust med den livsstilen längre. När min pensionerade ponny (som mest skötts av andra de senaste åren) till slut gick bort i höstas borde det verkligen varit sista spiken i kistan. Och strax därpå blev jag dessutom gravid - och graviditet är ju anledning att sälja en häst, inte köpa en ny!

Men likväl sitter jag här nu, har drömt om hästar varje natt i flera veckor, plötsligt börjat kolla på ridsport på Svt play igen, börjat följa ryttare på instagram, söker på favorithingstar på annonssidor och tittar på filmer med unghästar. T o m börjat logga in här igen. Jag saknar stallmiljön, friheten, lukterna, att trimma i ridhus, att frysa, bära, att vara ensam i skogen på en häst, åka till mässor och köpa dyra lädersaker, allt. Framförallt kanske närheten till en häst. Kan verkligen börja gråta av att tänka på det. Att den där världen antagligen inte kommer vara tillgänglig för mig på evigheter igen. Att jag måste prioritera bäbisar och familj, företag och karriär, att en häst antagligen inte kommer vara en ekonomiskt vettig investering för mig de närmaste 10-15 åren iallafall.

Det kanske är en helt normal gravidnoja, att tänka på vad man kan "förlora" genom att få ett barn, men det känns ändå som att hästar ofta funkar såhär för folk, att om man väl blev biten nångång i förskolan så är det kört sen? Att man alltid kommer tillbaka? Alltid saknar det litegrann? Alltid får lite ont i hjärtat av att höra polishästklapper på gatorna (min enda interaktion med hästar just nu ) Hur gör ni andra som är i hästexil?

Tips från Coachen.... Vänta nu om du inte har någon häst. Min förstfödde är väldigt pälsdjursallergisk och svullnar upp av hästallergener.... Försökte vara medryttare nu när lillesyrran ville börja med hästar. Men det har skitit sig och nu får det ligga på vänt tills han har flyttat hemifrån, då kanske jag tar upp intresset igen.

 

[AVB]

Tips från Coachen.... Vänta nu om du inte har någon häst. Min förstfödde är väldigt pälsdjursallergisk och svullnar upp av hästallergener.... Försökte vara medryttare nu när lillesyrran ville börja med hästar. Men det har skitit sig och nu får det ligga på vänt tills han har flyttat hemifrån, då kanske jag tar upp intresset igen.

Tråden handlar ju om att INTE kunna skaffa häst nu eller på många år, så nä, det är nog ingen risk

 

[_Zacke_]

Finns väl många som har både häst och barn och får det att fungera. Jag har inget barn än men inom närmaste framtiden och det finns inte på kartan att sälja hästen, han är ju en del av min familj! Däremot kommer jag nog inte ha lika mycket tid att träna. Men sen har jag väl kanske andra förutsättningar, stall på gården och en skogsmullehäst som inte kräver så mycket.

 

[Petronilla]

Tips från Coachen.... Vänta nu om du inte har någon häst. Min förstfödde är väldigt pälsdjursallergisk och svullnar upp av hästallergener.... Försökte vara medryttare nu när lillesyrran ville börja med hästar. Men det har skitit sig och nu får det ligga på vänt tills han har flyttat hemifrån, då kanske jag tar upp intresset igen.

Tråden handlar ju om att INTE kunna skaffa häst nu eller på många år, så nä, det är nog ingen risk

Om det var hur man överlever i hästexil så är det skitsvårt. Jag saknar hästarna varje dag. Jag hänger på Buke för att få lite grann och ibland åker jag på turridning när suget blir för stort.

 

[Snurrfian]

@AVB Jag har inte något riktigt bra svar på hur man överlever men på något sätt gör man det... Jag försökte under en period när barnen var små att vara medryttare, jag bestämde i stort sett fritt när jag ville komma och gjorde vad jag ville men det blev bara frustration. Jag ville mer, men stressade i stort sett hela tiden och inget blev bra.
Nu är barnen större och har istället egna intressen som tar mycket av familjens tid och ork, mitt andningshål är hunden just nu.
Men man kan åka på tävlingar, hänga på buke, prata häst med vänner och ändå hänga med i hästvärlden även om man inte är aktiv själv. Jag har försök åka på både Stockholm horse show och Göteborg även om jag inte har lyckats alla år.
Men jag har lovat mig själv att när barnen är självgående så ska jag skaffa mig en egen häst igen!

 

[AVB]

Finns väl många som har både häst och barn och får det att fungera. Jag har inget barn än men inom närmaste framtiden och det finns inte på kartan att sälja hästen, han är ju en del av min familj! Däremot kommer jag nog inte ha lika mycket tid att träna. Men sen har jag väl kanske andra förutsättningar, stall på gården och en skogsmullehäst som inte kräver så mycket.

ja såklart, och min man och jag har planer på att sälja vårt lantställe, köpa en tomt, rita ett hus, bygga det, flytta från stan... men allting är på väldigt lång sikt! just nu bor vi jättefint precis mitt emot ett dagis och en bra lågstadieskola, med gångavstånd till allt (vi har inte ens körkort..!), osv. så det skulle vara en jätteomställning. tror vi kommer göra den, men kanske om 10 år

till dess, exil som sagt