Tänkte att jag skriver ett inlägg till här. Sist handlade det om min förvirring inför framtiden, om att inte våga ta klivet och påbörja något helt nytt, trots att det är exakt just det jag måste göra för att inte gå under.
Idag har jag anmält mig till en helgkurs som min dressyrtränare föreslog att jag skulle gå. Det är lite som akupressur, vi kommer få lära oss ett par enkla handgrepp för muskelavslappning. Lite som akupressur.
Kände att jag behövde gå emot mig själv lite, jag är spontant så anti allt som är lite alternativt. Tänkte att jag går första kursen, så får jag se vad jag känner efteråt.
En av mina roomies är humanosteopat och vi har pratat mycket om mig på sistone, bland annat om hens egen utbildning och fortbildning. Man får ta det för vad det är, ta med sig det man tycker är viktigt, relevant och användbart, och lämna det man tycker är hittepå-och-blajblaj därhän. Och det låter riktigt. Så. Jag har researchat allsköns utbildningar till hästfysio, och nu har jag nog hittat en som faktiskt är vettig. Det är samma här som i Sverige, hästfysioterapeut (eller osteopat, eller liknande) är ingen skyddad yrkestitel, utan vem som helst kan utan utbildning kalla sig för, och verka som dito. Det vill jag ju inte, jag vill lära mig. Massor!
Utbildningen jag har hittat är den äldsta i sitt slag i Tyskland, utan att gå in på detaljer verkar den seriösare än de andra jag hittat. Jag ger det ytterligare lite tid, låta det sjunka in.
Och så ska jag se om jag inte kan dra ner på antalet timmar på jobbet till 25 i veckan. Gör i dagsläget 30, men det är så djävla tråkigt. Min chef dog kort innan jul, och sedan dess är det verkligen pest. En ny chef anställdes, skulle inarbetas denna veckan, men hen sade upp sig innan hen ens hann börja på riktigt. För stressigt. Förstår jag mycket väl, jag hade inte heller gjort det. Så nu fortsätter det nog såhär ett tag, i limbo liksom. Fy vad jag saknar min chef. Ständigt dyker småsaker upp som jag vill berätta för, dela med hen. Men det går inte. 50 år.
Helst vill jag säga upp mig, helst redan igår, men får klura ut det här med utbildningen först.
Idag har jag anmält mig till en helgkurs som min dressyrtränare föreslog att jag skulle gå. Det är lite som akupressur, vi kommer få lära oss ett par enkla handgrepp för muskelavslappning. Lite som akupressur.
Kände att jag behövde gå emot mig själv lite, jag är spontant så anti allt som är lite alternativt. Tänkte att jag går första kursen, så får jag se vad jag känner efteråt.
En av mina roomies är humanosteopat och vi har pratat mycket om mig på sistone, bland annat om hens egen utbildning och fortbildning. Man får ta det för vad det är, ta med sig det man tycker är viktigt, relevant och användbart, och lämna det man tycker är hittepå-och-blajblaj därhän. Och det låter riktigt. Så. Jag har researchat allsköns utbildningar till hästfysio, och nu har jag nog hittat en som faktiskt är vettig. Det är samma här som i Sverige, hästfysioterapeut (eller osteopat, eller liknande) är ingen skyddad yrkestitel, utan vem som helst kan utan utbildning kalla sig för, och verka som dito. Det vill jag ju inte, jag vill lära mig. Massor!
Utbildningen jag har hittat är den äldsta i sitt slag i Tyskland, utan att gå in på detaljer verkar den seriösare än de andra jag hittat. Jag ger det ytterligare lite tid, låta det sjunka in.
Och så ska jag se om jag inte kan dra ner på antalet timmar på jobbet till 25 i veckan. Gör i dagsläget 30, men det är så djävla tråkigt. Min chef dog kort innan jul, och sedan dess är det verkligen pest. En ny chef anställdes, skulle inarbetas denna veckan, men hen sade upp sig innan hen ens hann börja på riktigt. För stressigt. Förstår jag mycket väl, jag hade inte heller gjort det. Så nu fortsätter det nog såhär ett tag, i limbo liksom. Fy vad jag saknar min chef. Ständigt dyker småsaker upp som jag vill berätta för, dela med hen. Men det går inte. 50 år.
Helst vill jag säga upp mig, helst redan igår, men får klura ut det här med utbildningen först.
