Jag hade en ponny på långtidsfoder. Ponnyn kom in i mitt liv när jag var tretton och hon femton, dock var det ponny nummer två och enda anledningen till att det blev foderponny och inte köp var att jag redan hade en egen, mindre, ponny som jag vägrade sälja.
I vilket fall så blev ponnyn kvar tills jag var 24 och hon 26, och då skildes våra vägar enbart för att hon dog. Ägarna hörde av sig ett par-tre gånger precis i början, och sen en gång när jag skulle fylla arton för att höra om jag ville fortsätta ha henne. När vi ringde och berättade att hon var dålig och att vi hade beslutat att ta bort henne hade de nästan glömt att de ägde henne. Dock kände mina föräldrar dem lite sen innan.
Nu ville du inte ha svar i stil med "min kompis har...", men det var just det min kompis hade, och när ägaren ville mjölka henne på 6000 kronor/månad över sommaren (
utöver allt det där som hästen kostar i vanliga fall, alltså en ren hyra) sa hon tack men nej tack och köpte en egen. Det blev billigare så. Hon fick alltså ha hästen gratis (som en foderhäst, hon betalade så klart allt vad hästen kostade men ingen hyra till ägaren) för september-maj, men skulle sen hosta upp 18 000 kronor + stallhyra, foder, plats på sommarbete, hovslagare, veterinär, tränare och allt annat som ska till för juni, juli och augusti. Om dottern inte är så gammal så är det himla trist om hon fäster sig vid hästen och sen har ni inte råd att ha kvar den över sommaren för att ni måste betala en hutlös summa i hyra. Då är nog en ren foderhäst att föredra.