Icfafn
Trådstartare
Hej!
Den här frågan har säkert varit uppe på tapeten många gånger men eftersom jag inte hittade en tråd som riktigt relaterar till min situation och jag känner att jag är i behov av lite vägledning från andra mer kunniga så tänkte jag att det var bäst att skapa ännu en tråd.
Det är så att vi i familjen planerar för en ny liten valp, vi har blivit lovade en från en kombination som nog skulle passa oss som handen i handsken och som även föds i en perfekt tid med tanke på semester och liknande. Det ända som vi funderar lite på är hur våran äldre tik, en labbe, kommer ta det och undrar därför hur ni skulle styra upp det hela för att det skulle bli bäst för alla parter?
Tiken är en omplacering som kom direkt till oss från kenneln när hon var 1,5 år då hon var lite för osäker i mentaliteten för att avlas på. Vi märkte det på lite olika sätt, typ att hon bara hängde efter mig vart jag än gick i någon månad hur djupt hon än sov, att hon hade svårt att lägga sig ner utan att man var där och lugnade henne och att hon liksom "frös fast" i hundmötena. Hon gick ut i diket (och hellre längre) och bara stod där tills den andra hunden hade passerat. Detta var nu 7 år sen och under denna tid har vi arbetat mycket med hennes självförtroende (att hon ska lyckas i mindre utmaningar vi ger henne, etc) och genom det arbetet så har vi sett att hon har gått från att morra per automatik när en annan hund råkar ta ett steg för nära till att hon faktiskt känns relativt självsäker och har inga problem med att vara lös kring andra hundar. Däremot så är hon, och jag säger det här med all kärlek i världen, ganska tråkig. Hon kommer in i alla hälsningar med hög svansföring och om hunden är för "otrevlig" (hoppig, gnällande) enligt henne så morrar hon pyttelite och den andra hunden slutar då oftast genast sen så är det inga problem. Hon gillar heller inte när andra hundar skäller, hoppar på människor, springer på henne bakifrån eller skojbits överdrivet mycket i händerna, då säger hon till med ett skall (alltid ett) och då slutar dem. Vi har aldrig upplevt att andra hundar är särskilt rädda för henne, utan tvärtom dem brukar ofta var väldigt intresserade, samt att vi har frågat ägarna till dessa hundar och dem har heller aldrig upplevt att deras hund blir låga/stressade/rädda så vi hoppas att så är fallet. Dem andra hundarna har dock tydligt väldigt mycket respekt för henne. Hon har aldrig bitit någon eller skällt mer än en gång, men hon kan göra ett litet utfall mot dem om hon är en liten distans ifrån. Dem professionella hundtränarna vi har stött på säger att hon är en super flockhund då hon uppfostrar på ett bra sätt, men självklart så är det inte hennes jobb att uppfostra världen och det är lite smått pinsamt när hon håller på. Man kan räkna gångerna hon lekt med andra hundar på en och halv hand (då lekte hon dock väldigt aktivt) men däremot så hade hon ett litet gäng av tikar i samma ålder och äldre som hon gillade att gå på lite halvhjärtade äventyr med. Hon stötte relativt nyligen på en väldigt liten valp (typ 10 veckor) och det skötte hon faktiskt med förvånansvärd bravur, hon hälsade väldigt fint och kunde slappna av snabbt när det var klart. Hon skällde dock två gånger under några timmars sällskap, en gång när valpen hoppade på en människa och en gång när han bet i händerna. Däremot så verkade inte valpen ha tagit åt sig särskilt mycket då han glatt följde efter henne någon minut senare. Värt att nämna också är att detta beteendet blir starkare när hon känner att hon är på "sitt revir", som när hon är hemma, men vi har aldrig haft en annan hund hemma några längre stunder så vi vet inte om det lugnar ner sig.
Så hur skulle ni gå tillväga för att detta ska bli så bra som möjligt? Till viss del så uppskattar jag ju att hon är en sån stark och, i mitt tycke, positiv mentor då hon är en väldigt trevlig hund i vardagen och att ha att göra med, men samtidigt så vill jag egentligen att valpen ska bli uppfostrad på ett positivt vis där den kan behålla all sin naturliga självsäkerhet och glädje och inte bara "nej! nej! nej!". Däremot så kan nog tiken lära ut superbra hyfs i relationer till andra hundar och vi hoppas att hon kan tänka sig att leka nån gång ibland men helst så vill man ju att valpen ska se andra hundar i ett positivt ljus, men det kanske räcker att den får träffa andra som är snäppet mer lekfulla än tiken? Hur tänker ni? Vi vill ju även att tiken ska ha en positiv tillvaro i sitt egna hem så hon kommer behöva lite egentid, är det något mer vi ska tänka på?
Den här frågan har säkert varit uppe på tapeten många gånger men eftersom jag inte hittade en tråd som riktigt relaterar till min situation och jag känner att jag är i behov av lite vägledning från andra mer kunniga så tänkte jag att det var bäst att skapa ännu en tråd.
Det är så att vi i familjen planerar för en ny liten valp, vi har blivit lovade en från en kombination som nog skulle passa oss som handen i handsken och som även föds i en perfekt tid med tanke på semester och liknande. Det ända som vi funderar lite på är hur våran äldre tik, en labbe, kommer ta det och undrar därför hur ni skulle styra upp det hela för att det skulle bli bäst för alla parter?
Tiken är en omplacering som kom direkt till oss från kenneln när hon var 1,5 år då hon var lite för osäker i mentaliteten för att avlas på. Vi märkte det på lite olika sätt, typ att hon bara hängde efter mig vart jag än gick i någon månad hur djupt hon än sov, att hon hade svårt att lägga sig ner utan att man var där och lugnade henne och att hon liksom "frös fast" i hundmötena. Hon gick ut i diket (och hellre längre) och bara stod där tills den andra hunden hade passerat. Detta var nu 7 år sen och under denna tid har vi arbetat mycket med hennes självförtroende (att hon ska lyckas i mindre utmaningar vi ger henne, etc) och genom det arbetet så har vi sett att hon har gått från att morra per automatik när en annan hund råkar ta ett steg för nära till att hon faktiskt känns relativt självsäker och har inga problem med att vara lös kring andra hundar. Däremot så är hon, och jag säger det här med all kärlek i världen, ganska tråkig. Hon kommer in i alla hälsningar med hög svansföring och om hunden är för "otrevlig" (hoppig, gnällande) enligt henne så morrar hon pyttelite och den andra hunden slutar då oftast genast sen så är det inga problem. Hon gillar heller inte när andra hundar skäller, hoppar på människor, springer på henne bakifrån eller skojbits överdrivet mycket i händerna, då säger hon till med ett skall (alltid ett) och då slutar dem. Vi har aldrig upplevt att andra hundar är särskilt rädda för henne, utan tvärtom dem brukar ofta var väldigt intresserade, samt att vi har frågat ägarna till dessa hundar och dem har heller aldrig upplevt att deras hund blir låga/stressade/rädda så vi hoppas att så är fallet. Dem andra hundarna har dock tydligt väldigt mycket respekt för henne. Hon har aldrig bitit någon eller skällt mer än en gång, men hon kan göra ett litet utfall mot dem om hon är en liten distans ifrån. Dem professionella hundtränarna vi har stött på säger att hon är en super flockhund då hon uppfostrar på ett bra sätt, men självklart så är det inte hennes jobb att uppfostra världen och det är lite smått pinsamt när hon håller på. Man kan räkna gångerna hon lekt med andra hundar på en och halv hand (då lekte hon dock väldigt aktivt) men däremot så hade hon ett litet gäng av tikar i samma ålder och äldre som hon gillade att gå på lite halvhjärtade äventyr med. Hon stötte relativt nyligen på en väldigt liten valp (typ 10 veckor) och det skötte hon faktiskt med förvånansvärd bravur, hon hälsade väldigt fint och kunde slappna av snabbt när det var klart. Hon skällde dock två gånger under några timmars sällskap, en gång när valpen hoppade på en människa och en gång när han bet i händerna. Däremot så verkade inte valpen ha tagit åt sig särskilt mycket då han glatt följde efter henne någon minut senare. Värt att nämna också är att detta beteendet blir starkare när hon känner att hon är på "sitt revir", som när hon är hemma, men vi har aldrig haft en annan hund hemma några längre stunder så vi vet inte om det lugnar ner sig.
Så hur skulle ni gå tillväga för att detta ska bli så bra som möjligt? Till viss del så uppskattar jag ju att hon är en sån stark och, i mitt tycke, positiv mentor då hon är en väldigt trevlig hund i vardagen och att ha att göra med, men samtidigt så vill jag egentligen att valpen ska bli uppfostrad på ett positivt vis där den kan behålla all sin naturliga självsäkerhet och glädje och inte bara "nej! nej! nej!". Däremot så kan nog tiken lära ut superbra hyfs i relationer till andra hundar och vi hoppas att hon kan tänka sig att leka nån gång ibland men helst så vill man ju att valpen ska se andra hundar i ett positivt ljus, men det kanske räcker att den får träffa andra som är snäppet mer lekfulla än tiken? Hur tänker ni? Vi vill ju även att tiken ska ha en positiv tillvaro i sitt egna hem så hon kommer behöva lite egentid, är det något mer vi ska tänka på?
