Det tror jag inte. Men jag tänker inte diskutera mera för dina trådar finns nog inte kvar.Då minns du nog fel hund.
Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Det tror jag inte. Men jag tänker inte diskutera mera för dina trådar finns nog inte kvar.Då minns du nog fel hund.
Det är jag helt säker på eftersom hunden jag pratar om var helt trygg och orädd i allt innan kastreringen. Hon var en sån som jag tror hade försökt försvara mig om jag blev överfallen. Nuvarande hundar hade sprungit hem eller gått o gömt sig.Det tror jag inte. Men jag tänker inte diskutera mera för dina trådar finns nog inte kvar.
Hundhållningen samt hundaveln i Sverige skiljer sig väldigt mycket från stora delar av världen. Hästar och hundar är så olika att det enda gemensamma de har är att de lever med människor för det mesta. Det är ungefär lika relevant att jämföra hästar och hundar som att jämföra hästar med höns eller gris med hänvisning till att båda är vanliga ute på landet.
Att din hund "redan" lyfter på benet säger ju dock ingenting/har ingen betydelse för hur han kommer bli som vuxen. Vidare, juckande är i princip alltid en överslagshandling, särskilt hos valpar, och har alltså inget med sexualitet att göra. Överslagshandling beror tex på för mkt stimuli/intryck, positiv eller negativ stress, eller övertrötthet.T
Tack för ett sakligt svar.
Kan tillägga att min lille som nu är 4 månader är väldigt kaxig och orädd för sin ålder. Lyfter på benet när han kissar sedan en månad och har börjat jucka på saker i passande storlek sedan någon vecka.
Jag vet också att hans storebror fick kastreras innan han var ett år p g a problem med att märka revir inne. I hans fall försvann det med kastreringen.
Att din hund "redan" lyfter på benet säger ju dock ingenting/har ingen betydelse för hur han kommer bli som vuxen. Vidare, juckande är i princip alltid en överslagshandling, särskilt hos valpar, och har alltså inget med sexualitet att göra. Överslagshandling beror tex på för mkt stimuli/intryck, positiv eller negativ stress, eller övertrötthet.
Har nästan samma erfarenhet som dig...Min hund blev så personlighetsförändrad efter kastrering att jag faktiskt var tvungen att ta bort henne.
Hon var helt trygg innan, superstabil, hur klok som helst, inte rädd för något.
Efter kastreringen blev hon långsamt nervösare och nervösare.Totalt livrädd för allt.
Till slut kunde jag inte lämna henne ensam alls, hon fick fullkomlig panik och skrek och kissade på sig. Om någon gasade med en bil 200 meter bort så var hon så stressad att hon satt och hjässade. Folk var farliga, andra hundar var farliga... Ja, listan med ofarliga saker var typ jag och hennes valpar. That's it.
Jag kommer ALDRIG någonsin kastrera en hund som verkligen inte behöver det. Aldrig någonsin i förebyggande syfte.
Fel av mig, de bryter mot sitt förbunds rekommendationer om att alltid gå igenom för o nackdelar som kan påverka individen.Va?
Det är knappast olagligt för vet att föreslå kastrering.
Jag är som sagt inte för slentrianmässig kastrering, men lite rim och reson får det vara med.
Att kastrera en valp bör ju inte vara ett alternativ. Könshormoner behövs för en normal utveckling både fysiskt som psykiskt. Jag har själv två intakta hanhundar här hemma: en mops på nästan 2 år och en chow chow på 8,5 år. Mopsen är en riktig piss-nisse, men i övrigt är han inga problem, trots att vi även har intakta tikar. Chowhanen är fullständigt rumsren, har använts i avel och är helcool kring tikarna utom när de går in i höglöp. Pga ålder så har han fått förstorad prostata ett par gånger som han behandlats för och blivit helt bra.T
Tack för ett sakligt svar.
Kan tillägga att min lille som nu är 4 månader är väldigt kaxig och orädd för sin ålder. Lyfter på benet när han kissar sedan en månad och har börjat jucka på saker i passande storlek sedan någon vecka.
Jag vet också att hans storebror fick kastreras innan han var ett år p g a problem med att märka revir inne. I hans fall försvann det med kastreringen.
Delvis sen tror jag att det är fler och fler som har hundar och framförallt har hundar i stan och då är det bekvämt att ha en kastrerad hund och "så är ju alla andra kastrerade".Att kastrera en valp bör ju inte vara ett alternativ. Könshormoner behövs för en normal utveckling både fysiskt som psykiskt. Jag har själv två intakta hanhundar här hemma: en mops på nästan 2 år och en chow chow på 8,5 år. Mopsen är en riktig piss-nisse, men i övrigt är han inga problem, trots att vi även har intakta tikar. Chowhanen är fullständigt rumsren, har använts i avel och är helcool kring tikarna utom när de går in i höglöp. Pga ålder så har han fått förstorad prostata ett par gånger som han behandlats för och blivit helt bra.
Skaffar man en hanhund så får man ju en hanhund. På den tiden vi enligt lag inte fick lov att kastrera hanhundar i Sverige (denna lag gällde fram till 1989) annat än av medicinska skäl, så klarade folk av att ha hanhundar och även uppfostra dem till trevliga hundar med kulorna i behåll. Vad har hänt sedan dess? Bekväma hundägare som inte vill ha en normal hormonstinn tonåring, okunniga veterinärer som drar in pengar genom kastreringskampanjer eller är det aveln som producerat hanhundar som är besvärligare? Om det är det sistnämda så är det väl ännu viktigare att valpar inte kastreras, för då får ju uppfödare aldrig veta om problem finns...
Gällande medicinska skäl så finns det i min värld ingen anledning att kastrera i förebyggande syfte. En levande varelse kan råka ut för allt möjligt och vi kan inte operera oss bort från allt sådant. Om man ändå verkligen känner att man måste kastrera så väntar man lämpligen tills hanen är vuxen så att den fått växa och utvecklas normalt.