Ensamstående småbarnsförälder...

[Hot Shot]

Sv: Ensamstående småbarnsförälder...

Sambon vill självklart fortsätta sitt mån-tor jobb här hemma och gör vad han kan för att få göra det men vi måste ju ha en inkomst så det känns som att det inte finns något att göra åt det tyvärr, blir det så så blir det så. Men som sagt, jag är inte glad åt det.

Får väl helt enkelt se över den möjligheten att flytta med varannan vecka. Kommer isåfall bo på gården (egen lägenhet) hos hans föräldrar och han kommer ju då hem varje kväll. Klart att jag helst skulle vilja bo kvar här hemma där jag har min familj och hästen men det skulle ju iaf vara en lösning, behöver ju kanske inte följa med varje vecka isåfall.

Skönt att höra att ni inte tycker att jag överreagerar iaf.

 

[cirkus]

Sv: Ensamstående småbarnsförälder...

Du grejar det !!!

jag var ensam från dag 1 med mina tvillingar och det gick ingen nöd på varesig mig eller dem.

Det som är viktigt är att han får en egen relation till barnet när han är hemma - och eftersom han planerar helledigt så kommer det nog att funka galant.

Hästen och hunden kommer också att lösa sig.
ha en lagom ambitionsnivå för dig och ditt barn och dina djur.

 

[Pallas]

Sv: Ensamstående småbarnsförälder...

Aldrig! Nej!

Jag hade hellre sett att vi gick ned rejält i levnadsstandard och han fick ta ett annat jobb med andra villkor. Ett singelliv varannan vecka med småbarn hemma hade absolut inte funkat för mig. Jag höll på att avlida bara de nio-tio timmarna min man var borta på jobbet, för vi fick två mycket krävande prematurer på kort tid. Jag behövde hans avlastning och markservice när han kom hem, något annat kan jag inte se skulle ha fungerat.

 

[Petruska]

Sv: Ensamstående småbarnsförälder...

Varför målar ni allt med så mörka färger??

Min man jobbade i Stockholm när vårt första barn föddes och efter att hans 10 dagar var slut var han tvungen att börja jobba igen.

När tvåan kom - även hon med snitt - föll det sig så bra att en massa helger drygade ut de 10 pappadagarna, så han var hemma nästan en månad efter tvåans födelse. Nu jobbade han "bara" 10 mil bort och kom därmed hem på nätterna. jag tog hand om två barn och alla våra djur.

Jag är övertygad om att du kommer klara det galant, precis som de flesta andra mammor också skulle göra om de blev tvungna

I mina ögon är det där just en beskrivning i mörka färger. Att det "löser sig", man "klarar sig", man "överlever" är ingen tröst för mig. Jag vill mycket mer än så och skulle aldrig nöja mig med så lite.

 

[Pallas]

Sv: Ensamstående småbarnsförälder...

I mina ögon är det där just en beskrivning i mörka färger. Att det "löser sig", man "klarar sig", man "överlever" är ingen tröst för mig. Jag vill mycket mer än så och skulle aldrig nöja mig med så lite.

Jag tänker likadant. Jag vill inte leva på sparlåga, livet är för kort för det.

 

[mino]

Sv: Ensamstående småbarnsförälder...

Håller helt med. Man skaffar väl inte barn ihop för att "det går", utan för att man vill leva med barn och ha barn tillsammans. Visst går allt att lösa under korta perioder om det blir kris men att dela ett familjeliv med nån som är borta dygnet runt så mycket hade jag aldrig uppskattat. Som pallas skriver hade jag förmodligen gått in i väggen om jag inte fått avlastning och dottern var ändå inte extrembesvärlig på något sätt men sov inte så mycket och var kolikgnällig på kvällarna de första månaderna.

(Och snart är det dags igen, herregud, vad har jag gett mig in på...)

 

[Petruska]

Sv: Ensamstående småbarnsförälder...

Håller helt med. Man skaffar väl inte barn ihop för att "det går", utan för att man vill leva med barn och ha barn tillsammans. Visst går allt att lösa under korta perioder om det blir kris men att dela ett familjeliv med nån som är borta dygnet runt så mycket hade jag aldrig uppskattat. Som pallas skriver hade jag förmodligen gått in i väggen om jag inte fått avlastning och dottern var ändå inte extrembesvärlig på något sätt men sov inte så mycket och var kolikgnällig på kvällarna de första månaderna.

Jag har inte heller haft besvärliga barn, men jag ser familjen just som en tät gemenskap av relationer, inte som ett arbetsprojekt att med nöd och näppe hålla på hyfsat rätt köl.

Jag hade troligen inte gått i väggen av ett sådant liv, men jag hade helt enkelt inte respekterat min partner - varken som just partner eller som fullvärdig förälder.

(Och snart är det dags igen, herregud, vad har jag gett mig in på...)

Jaa du... jag får väl helt enkelt önska lycka till!

En del barn sover väldigt stabilt redan från början!

 

[astronaut]

Sv: Ensamstående småbarnsförälder...

Varför målar ni allt med så mörka färger??

Var det menat till mig?

 

[ameo]

Sv: Ensamstående småbarnsförälder...

Var det menat till mig?

Det var menat till alla i tråden!
Men jag får väl vara övertydlig då:

TILL ALLA:
Det GÅR INTE att svara generellt i en tråd, svaret blir alltid "till någon". Vore bra om ALLA kunde lära sig att inte ta svaren personligt bara för att det råkar vara den personens inlägg man klickade på svarsknappen på.

KOMMENTAR TILL TRÅDEN:
Som jag skrev ovan, det är inte det man längtar efter att vara ensam hemma med nyfödd bäbis, men det är tyvärr inte så att alla bor i tomtebolycka på cykelavstånd till arbetet. Man måste försörja sig och ibland kan det innebära att ena parten måste jobba på annan ort. Har man det att välja på eller att leva på andra partens föräldrapenning så är nog valet ändå enkelt.
Inte idealiskt, men alla lever inte i idealvärlden.
Och det ÄR verkligen INGEN katastrof att vara ensam med ett spädbarn den första tiden.

 

[cirkus]

Sv: Ensamstående småbarnsförälder...

Jag håller med dig !

Jag tycker att det inte var ett dugg jobbigt, visserligen hade jag inget att välja på, men jag hade ett alldeles utmärkt liv som inte alls bara handlade om att överleva. jag umgicks massor med mina vänner och med min familj. men det är klart, allt beror ju på hur enkla barnen är i hanteringen, mina hade ingen kolik eller så, desutom sov de mest hela tiden

 

[mimmipigg]

Sv: Ensamstående småbarnsförälder...

Och det ÄR verkligen INGEN katastrof att vara ensam med ett spädbarn den första tiden.

Det funkar bara fint, speciellt med ett barn, lite trixigare med fler.
Vi är många som lever på det här viset och vi har klarat oss allihop. När gubben kommer hem får han sova ut en morgon och sen tar man semester själv
Det är ju inget man väljer men vill man som vi bo kvar i Norra Norrlands inland då får man fixa och trixa för att få det att fungera ekonomiskt.

 

[Zaria]

Sv: Ensamstående småbarnsförälder...

Och det ÄR verkligen INGEN katastrof att vara ensam med ett spädbarn den första tiden.

Håller med,har ju vart ensam med Hampus första 1,5 åren.
Det jobbiga kommer sedan tycker jag,när barnet börjar klättra och upptäcka världen och blir en livsfara för sig själv. En bebis gör ju inte så många knop mer än att äta och sova.

 

[Petruska]

Sv: Ensamstående småbarnsförälder...

Håller med,har ju vart ensam med Hampus första 1,5 åren.

I valet mellan att faktiskt vara ensamstående med min bebis - leva ensam - och att ha en medförälder som är på jobb borta hela veckorna skulle jag utan tvekan välja att leva ensam.

Mitt problem med de pendlande småbarnsfäderna är att de inte tar del i sin familjs liv på ett för mig rimligt sätt. De delar inte.

Att leva ensam med sin lilla unge, ser jag däremot inga direkta problem med. Det har väl både för- och nackdelar, precis som det har det att leva i ett förhållande och ha en bebis.

 

[Pallas]

Sv: Ensamstående småbarnsförälder...

det ÄR verkligen INGEN katastrof att vara ensam med ett spädbarn den första tiden.

Det kan det verkligen vara! Efter två av mina förlossningar har jag drabbats av svår förlossningsdepression. Efter det näst yngsta barnet dröjde det fyra månader innan jag kunde röra mig någorlunda normalt utan smärtor. De första två månaderna kunde jag inte ta mig ned för trappan utanför ytterdörre själv ens. Sedan beror det ju på vad telningen blir för individ. Jag hade aldrig kunnat vara ensam med ett av mina spädbarn på varannanveckasbasis. Kanske om jag hade haft backup av andra runt omkring, men vi hade inget socialt kontaktnät när de två yngsta föddes.

 

[ameo]

Sv: Ensamstående småbarnsförälder...

I ditt fall kanske det var lite extremt också, för de flesta klarar sig undan både förlossningsdepressioner och så svåra smärtor som du hade...

Men jag får väl förtydliga då - i NORMALFALL är det verkligen ingen katastrof att vara ensam med ett spädbarn första tiden.
Och OM nu mamman råkar ut för det du gjorde så är jg ganska övertygad om att barnets pappa kan ta ut tillfällig föräldrapenning för att ta hand om barnet medan den vårdande föräldern är "obrukbar" och förmodligen också sjukskriven.

valet mellan att faktiskt vara ensamstående med min bebis - leva ensam - och att ha en medförälder som är på jobb borta hela veckorna skulle jag utan tvekan välja att leva ensam.

Mitt problem med de pendlande småbarnsfäderna är att de inte tar del i sin familjs liv på ett för mig rimligt sätt. De delar inte.

Och i de fall då man halvvägs i graviditeten blir satt i situationen att välja mellan att pappan ska jobba borta för att försörja familjen medan mamman är ledig med nyfödd bäbis eller att inte ha några pengar att leva på så skulle du då hellre göra slut med den du älskar och som är pappa till ditt barn än att ta omaket att låta det vara veckopendlande ett tag. ??? eller???

Ärligt talat, med dagens arbetsmarknad och krav från akassor och regering så är det ganska många familjer som lever med en långpendlande förälder. Jag tycker att du fördömer dessa med ditt uttalande. HUR ska de annars göra menar du? Låta bli att jobba? Skilja sig?

 

[Pallas]

Sv: Ensamstående småbarnsförälder...

Det jag egentligen menar är att om man har ett val, så är TS familjs lösning ingenting jag kan rekommendera, när jag ser i min backspegel. Vi hade inget reellt val i den situation vi satt oss i (utomlandsflytt och inget socialt stöd alls) och vi var tvugna att "uthärda". I en idealisk värld hade vi kunnat välja annorlunda. I gengäld kunde våra barn få vara hemma i 3,5 år innan de började förskolan, det är ju inte alla förunnat heller. Dessutom har vi två års föräldrapenning kvar att ta ut vardera på båda barnen.

 

[Petruska]

Sv: Ensamstående småbarnsförälder...

Och i de fall då man halvvägs i graviditeten blir satt i situationen att välja mellan att pappan ska jobba borta för att försörja familjen medan mamman är ledig med nyfödd bäbis eller att inte ha några pengar att leva på så skulle du då hellre göra slut med den du älskar och som är pappa till ditt barn än att ta omaket att låta det vara veckopendlande ett tag. ??? eller???

HUR ska de annars göra menar du? Låta bli att jobba? Skilja sig?

Att vara ensamstående med en bebis skulle jag klarat av fint, om vi tänker utifrån hur det var när ungarna var små.

En partner/pappa som prioriterar att jobba borta skulle jag inte klara av fint. Jag kan inte tänka mig annat än att jag skulle se frånvaron som ett svek mot både barnet/barnen och mig, och därefter skulle han väl inte vara min älskade man så värst länge till. Jag kan väl inte älska en svikare. Dock skulle jag väl troligen inte göra slut på stubben när diskussionen kom upp, utan det skulle väl bli någon form av rätt jobbig process - och jag vore ju inte den enda aktören, heller.

Uppstod den här situationen under graviditeten, som en blixt från en klar himmel, skulle jag undra varför han inte förutsett detta alls. Man brukar väl känna sitt jobb och sin bransch? Hade jag anat i förväg skulle jag avstått från graviditeten på de villkoren. När barnen finns är de prioriterade över allt annat för mig, men om jag på förhand kan se att jag/vi inte klarar att prioritera dem, så kan jag/vi ju leva ett gott liv utan barn. Eller få dem senare.

Jobba borta ett tag - vad betyder det? Det tag som tex är bebisens första halvår - nej, det skulle inte gå.

Det tag som barnet går höstterminen i femte klass - ja, det skulle jag säkert klara utan känslor av att vara sviken. Förutsatt att det hela föregåtts av konstruktiva samtal mellan mig och partnern.

Jag har en gång - under något år, minns inte exakt tid - prioriterat att leva tre personer på ett studiemedel plus barnbidrag, vilket jag skulle föredra framför en frånvarande partner med vilken jag inte får dela livet.

Flytta, skulle jag också föredra.

Lämna hela föräldraledigheten till mannen och jobba själv, skulle jag föredra utan minsta tvekan.

 

[mimmipigg]

Sv: Ensamstående småbarnsförälder...

Reagerar på vad du skriver, blir faktiskt lite fundersam.

I valet mellan att faktiskt vara ensamstående med min bebis - leva ensam - och att ha en medförälder som är på jobb borta hela veckorna skulle jag utan tvekan välja att leva ensam.

Mitt problem med de pendlande småbarnsfäderna är att de inte tar del i sin familjs liv på ett för mig rimligt sätt. De delar inte.

Att leva ensam med sin lilla unge, ser jag däremot inga direkta problem med. Det har väl både för- och nackdelar, precis som det har det att leva i ett förhållande och ha en bebis.

En veckovis bortavarande pappa väljer oftast inte själv att vara borta det gör samhället och ekonomin i familjen.
Att diskvalificera en pappa i det läget och hellre leva ensam tycker jag är hårt.

Jobba borta ett tag - vad betyder det? Det tag som tex är bebisens första halvår - nej, det skulle inte gå.

Det tag som barnet går höstterminen i femte klass - ja, det skulle jag säkert klara utan känslor av att vara sviken. Förutsatt att det hela föregåtts av konstruktiva samtal mellan mig och partnern.

Jag har en gång - under något år, minns inte exakt tid - prioriterat att leva tre personer på ett studiemedel plus barnbidrag, vilket jag skulle föredra framför en frånvarande partner med vilken jag inte får dela livet.

Flytta, skulle jag också föredra.

Lämna hela föräldraledigheten till mannen och jobba själv, skulle jag föredra utan minsta tvekan.

Det är dina åsikter och dina prioriteringar och de kan jag acceptera, men ... det finns andra människor med andra prioriteringar och andra infallsvinklar.
Första halvåret är utan tvekan det lättaste (under förutsättning att man som mamma är normalfrisk) under det halvåret är man ändå oftast bunden vid barnet av det rent praktiskt/tekniska skälet att maten så att säga förvaras och serveras av mamman.
Att racka ner på fäderna att de inte tar sitt faderskap på allvar och gör felprioriteringar tycker jag är fel oftast finns det en fullt godtagbar förklaring att familjen har det levnadsmönstret.
Relaterar till min egen familj och konstaterar att det är minst lika jobbigt för pappan att vara borta från familjen som för mig att vara ensam hemma. Kan även se att nu när min man blivit äldre är det inte lika lätt att jobba med ett fysiskt tungt arbete i 12-14 timmarspass för att kunna ta sig hem snabbare till helgen. Det sliter på kroppen.
Jag vet inte var du bor men gissar att du bor i en storstadsregion? Kanske är det där skillnaden i våra synsätt finns?
I en stad har du möjlighet att byta arbetsplats och ändå bo kvar, den möjligheten finns sällan i vår värld, glesbygden.

 

[Jane_Done]

Sv: Ensamstående småbarnsförälder...

Menar du att föräldrar inte själva kan välja sin situation?!

 

[Trygg]

Sv: Ensamstående småbarnsförälder...

*kl*

I valet mellan att faktiskt vara ensamstående med min bebis - leva ensam - och att ha en medförälder som är på jobb borta hela veckorna skulle jag utan tvekan välja att leva ensam.

Mitt problem med de pendlande småbarnsfäderna är att de inte tar del i sin familjs liv på ett för mig rimligt sätt. De delar inte.

Att leva ensam med sin lilla unge, ser jag däremot inga direkta problem med. Det har väl både för- och nackdelar, precis som det har det att leva i ett förhållande och ha en bebis.

Är det barnets bästa du har för ögonen då?
Jag valde att lämna din pappa för han jobbade borta -istället för att vara arbetslös- på veckorna så att ni nu istället kan träffa varannan helg och vissa semesterveckor istället?