Är det bara jag som märkt av att allt fler rider med diverse hävstångsbett, tex. jaktkandar, pelham och isländska stänger? Även orutinerade ryttare stoppar in dessa bett i munnen på hästen, och ofta beror det på att "tandläkaren har sagt" att hästen inte kan ha ett annat bett. Vad beror detta på?
Jag själv rider med isländsk stång ibland, då på hästar som verkligen svarar för hjälperna. Jag tycker det är ett mycket bra verktyg på en häst som är välriden. Annars använder jag i regel vanliga tränsbett. Är denna våg av hävstångsbett något jag bara inbillar mig, eller har fler märkt av det?
Jag själv är lite skeptisk till att det finns så många hästar som faktiskt inte klarar av vanliga tränsbett, jag har aldrig själv stött på en häst som får problem av bett utan hävstångseffekt, och då har jag ändå tränat otaliga hästar genom åren (som självklart kollats regelbundet i munnen av tandläkare). Är det inte snarare så att folk tar en genväg och använder hävstångsbetten, hästen lättar kanske i handen för stunden, men i det långa loppet gynnas man inte av detta? Har ni några tankar kring detta?
Jag själv rider med isländsk stång ibland, då på hästar som verkligen svarar för hjälperna. Jag tycker det är ett mycket bra verktyg på en häst som är välriden. Annars använder jag i regel vanliga tränsbett. Är denna våg av hävstångsbett något jag bara inbillar mig, eller har fler märkt av det?
Jag själv är lite skeptisk till att det finns så många hästar som faktiskt inte klarar av vanliga tränsbett, jag har aldrig själv stött på en häst som får problem av bett utan hävstångseffekt, och då har jag ändå tränat otaliga hästar genom åren (som självklart kollats regelbundet i munnen av tandläkare). Är det inte snarare så att folk tar en genväg och använder hävstångsbetten, hästen lättar kanske i handen för stunden, men i det långa loppet gynnas man inte av detta? Har ni några tankar kring detta?