När jag var liten hade jag en så kallad "bästis".
Så som många, kanske framför allt flickor, har. Vi lärde känna varandra på dagis och vårat första möte gick till exakt såhär;
Jag skulle skolas in på det nya dagiset och min pappa hade peppat upp mig att våga gå och knacka på i dockvrån. Där leker, vi kan kalla henne Elin, med ett annat barn. Hon öppnar dörren och sticker ut näsan samtidigt som hon skriker i mitt ansikte "DU FÅR INTE VARA MED!"
Snabbspola fram till det att våra mammor blir väninnor. Vi åker på gemensamma semestrar. Vi firar högtider ihop. Och självklart går vi i samma klass. Jag försöker bli vän med en annan flicka, men Elin börjar systematiskt att misshandla flickan genom att ruska henne hårt så fort vi lämnas utan tillsyn. Hon är en ögontjänare av rang och flyger under alla vuxnas radar. Duktig i skolan är hon också, mycket flitigare än undertecknad (som kastar sina läxor i sopnedkastet och säger att katten åt upp dom).
Jag är livrädd, absolut livrädd, att göra henne arg. Idag kan jag liksom undra, varför lät jag mig kuvas? Varför sa jag aldrig ifrån på skarpen? Men jag var en feg och konflikträdd liten unge. Jag hatade när det blev bråk. Jag hade migrän från 8 års ålder och ständigt en knut i magen. Och jag kände mig låst. Låst i en relation som jag inte ville vara i. När jag började på ridskola fick jag en fristad, för ridningen var mitt intresse. Elin var rädd för hästar.
Listan med saker hon gjorde för att långsamt bryta ner mig är lång. I gymnasiet blev jag tack och lov av med henne eftersom vi läste olika program, men hon bytte såklart till "min" skola efter en termin. Då hade jag fått lite nya vänner men allting var så skört. Jag var ovan vid att människor inte gjorde sig lustiga på min bekostnad, försökte starta bråk över minsta lilla eller lämna mig helt åt mitt öde i utsatta lägen. För det var vad jag hade blivit van vid.
Mycket i min barndom var kasst. Men detta är nog det som har påverkat mig mest i relationer till andra människor. Jag känner fortfarande hur ilskan bubblar upp när jag tänker på hur det kunde ha varit, om min bästis inte hade varit emotionellt STÖRD.
Jag ser henne ibland. Jag låtsas som att jag inte känner igen henne och hon gör väl detsamma.
Så som många, kanske framför allt flickor, har. Vi lärde känna varandra på dagis och vårat första möte gick till exakt såhär;
Jag skulle skolas in på det nya dagiset och min pappa hade peppat upp mig att våga gå och knacka på i dockvrån. Där leker, vi kan kalla henne Elin, med ett annat barn. Hon öppnar dörren och sticker ut näsan samtidigt som hon skriker i mitt ansikte "DU FÅR INTE VARA MED!"
Snabbspola fram till det att våra mammor blir väninnor. Vi åker på gemensamma semestrar. Vi firar högtider ihop. Och självklart går vi i samma klass. Jag försöker bli vän med en annan flicka, men Elin börjar systematiskt att misshandla flickan genom att ruska henne hårt så fort vi lämnas utan tillsyn. Hon är en ögontjänare av rang och flyger under alla vuxnas radar. Duktig i skolan är hon också, mycket flitigare än undertecknad (som kastar sina läxor i sopnedkastet och säger att katten åt upp dom).
Jag är livrädd, absolut livrädd, att göra henne arg. Idag kan jag liksom undra, varför lät jag mig kuvas? Varför sa jag aldrig ifrån på skarpen? Men jag var en feg och konflikträdd liten unge. Jag hatade när det blev bråk. Jag hade migrän från 8 års ålder och ständigt en knut i magen. Och jag kände mig låst. Låst i en relation som jag inte ville vara i. När jag började på ridskola fick jag en fristad, för ridningen var mitt intresse. Elin var rädd för hästar.
Listan med saker hon gjorde för att långsamt bryta ner mig är lång. I gymnasiet blev jag tack och lov av med henne eftersom vi läste olika program, men hon bytte såklart till "min" skola efter en termin. Då hade jag fått lite nya vänner men allting var så skört. Jag var ovan vid att människor inte gjorde sig lustiga på min bekostnad, försökte starta bråk över minsta lilla eller lämna mig helt åt mitt öde i utsatta lägen. För det var vad jag hade blivit van vid.
Mycket i min barndom var kasst. Men detta är nog det som har påverkat mig mest i relationer till andra människor. Jag känner fortfarande hur ilskan bubblar upp när jag tänker på hur det kunde ha varit, om min bästis inte hade varit emotionellt STÖRD.
Jag ser henne ibland. Jag låtsas som att jag inte känner igen henne och hon gör väl detsamma.
