Det var fredag kväll. Klockan hade blivit halv sju och hon var äntligen på väg hem från jobbet. Hon var bara 18 år, men hade lyckats få ett jobb i en stor klädbutik mitt inne i Stockholm. Hon började få gott hopp om framtiden igen, för äntligen såg det ut som om livet skulle börja stabilisera sig. Hon kände det som att hon tillbringat hela tonårstiden i sorg. Först var det hennes älskade morfar som hade dött när hon var 15 år. Hon hade haft ett speciellt band till honom och dom hade umgåtts mycket. Hennes fantastiska morfar som var en sån underbar människa – alltid glad och varmhjärtad. Förlusten hade tagit henne hårt, men han hade trots allt blivit 85 år.
Bara ett halvår senare så hade hennes mamma insjuknat. Mamman hade köpt ett par nya fina strumpbyxor, men efter att ha haft dom på sig så hade mamma fått svåra utslag på benen. Utslagen sved och kliade och blev bara allt värre inflammerade, och mamma allt sjukare. Hon hade ofta fått sitta vid mammas säng och badda de svåra såren på benen. Men blodförgiftningen gick inte att stoppa, och mamma dog. Mamma fanns inte mer! Det var en fruktansvärd förlust för henne.
Efter att mamma hade dött så fick hon, pappa, systern och deras hund flytta igen. Pappa hade fått tag på en mindre lägenhet åt dom. Lägenheten låg i ett ganska sjaskigt och slitet hus, som lämnade mycket att önska när det gällde underhållet... Men det var deras lägenhet och dom bodde i utkanten av Vasastan, nära vänner och hyfsat nära city, där hon hade fått ett jobb.
Äntligen var det fredagkväll och hon såg fram emot att få äta en god middag hemma. Hennes syster hade lovat att laga något gott åt dom. Hon sprang upp för trappan och gick in i lägenheten. ”Hallå!” Inget svar. Vad tyst det var? Vad gjorde dom? Och varför låg det en handduk slängd på golvet i hallen? Hon gick längre in i lägenheten, och såg pappa och syster ligga på mage på golvet i vardagsrummet. Hunden låg lite längre bort. Hon undrade vad dom höll på med. ”Vad gör ni - lyssnar ni på något?” sa hon tveksamt. Men det var något som var fel. Väldigt fel.
När hon gick fram till dom gick det upp för henne att dom var livlösa. Hon skakade förtvivlat på både pappa och syster, men ingen respons. I fullständig chock och förtvivlan sprang hon ut i trapphuset och skrek skrek skrek av sina lungors fulla kraft allt vad hon hade. Hon ringde desperat på hos en granne, som tog hand om henne och tillkallade polis. Sedan blev allt så snurrigt. Hon minns knappt vad som hände. Det var en massa människor som kom och gick överallt, och ingenting blev sig någonsin mer likt. Hon var helt ensam i världen. På bara några år hade hennes morfar, mamma, pappa, syster och hund tagits ifrån henne. Hela hennes familj var utplånad och raderad. Hon fick flytta runt hos några olika släktingar. Vad som hände med sakerna i lägenheten visste hon inte. Släktingar hade visst varit där och sagt att dom skulle ta hand om sakerna, sedan såg hon dom inte mer. Hon levde som i ett töcken av sorg och kände sig bräckligare än det tunnaste glas... Hon var bara 18! Varför måste livet vara så orättvist, så hemskt?
Det gjordes en polisutredning om vad som hade hänt. Det visade sig att grannen i nästa trappuppgång hade haft problem med ohyra i lägenheten, och att hyresvärden hade kallat dit en firma som skulle behandla hela lägenheten. Dom hade trott att det var brandväggar mellan lägenheterna, men så var det inte, och den giftiga ångan hade sipprat in till nästa lägenhet, där pappa, syster och hund helt ovetandes hade vistats. Pappan och hunden hade vilat i vardagsrummet och systern hade förberett maten ute i köket, när systern förmodligen hade hört en duns av pappan som ramlade i golvet. Hon hade sprungit ut från köket i full fart, slängt handduken ifrån sig och försökt skaka liv i pappan. Där hade hon själv tuppat av av gaserna, och sakta hade livet flytt även för henne. När lillasyster hade kommit hem hade systerns kropp fortfarande varit varm.
...
Det här är en sann berättelse. Den 18-åriga flickan var min mormor, och händelsen inträffade i Stockholm för 90 år sedan. Om 18-åringen inte hade haft sitt jobb utan kommit hem tidigare på eftermiddagen så hade jag inte funnits.
(Det hamnade även på förstasidan på dagstidningarna)
Människor gör misstag. Men vissa misstag får lite värre konsekvenser än andra. Som t.ex. att sprida livsfarliga gifter, som raderar en flickas hela familj. ”Oj hoppsan – var det inte tätt mellan lägenheterna? Det trodde vi...” Och så har man skapat en gränslös tragedi med smärta, sorg och förtvivlan, som ingen annan än den drabbade någonsin riktigt kan förstå.
På den tiden använde man vätecyanid för skadedjursbehandling av hus. Redan fem år innan min mormors familj utplånades hade författaren och poeten Dan Andersson omkommit till följderna av en cyanväterökning - och dessa personer var inte dom enda som fick sätta livet till. Men trots detta fortsatte man att använda metoden i många år till.
Människan har en lite slapp inställning i sånahär frågor, som jag inte kan ställa mig bakom. Vi sprider massvis med gifter på jorden, som dödar och skadar både det ena och det andra. Det skapar mängder av tragedier och smärta för dom enskilda individerna. Men det generella resonemanget är ”lite svinn får man räkna med”, och så tycker man att det är OK att fortsätta använda gifter, trots att man vet hur farliga dom är och vilka skador dom kan orsaka. Att några får sätta livet till lite här och där är sånt som händer. Shit happens.
Jag kommer aldrig, aldrig, att tycka att det är OK!
Visst, skadedjursbekämpning är en sak, för där ställs man mot effekterna av dom skador som skadedjuren kan orsaka, med t.ex. smittspridning av dödliga sjukdomar. Men när det handlar om giftiga ämnen som används endast för utseende, bekvämlighet och skapade behov? När det handlar om gifter som används TROTS att det finns fullgoda alternativ, bara för att storföretag tjänar massvis med pengar på det giftiga ämnet?
Det är på tok för cyniskt för min smak.
Det finns många ämnen som används idag som man har konstaterat eller har starka misstankar om ger skadliga effekter, som t.ex. är hormonstörande, cancerframkallande, eller ger skador på den biologiska mångfalden som vi bara kan spekulera i vad det kan orsaka i det långa loppet. Vi har nätt och jämt börjat inse att man kanske bör reglera användningen av akut giftiga ämnen (som vätecyaniden ovan), dvs ämnen som dödar ganska direkt, när larmen istället börjar väckas om att dom ämnen som människan har skapat kan ge långsiktiga indirekta skador - som att förstöra fortplantningsförmågan eller skada utvecklingen av barnens hjärnor. Det blir så ogripbart. Att den parfym som mamman sprutar på sig eller dom konservburkar som hon äter mat ifrån, kan göra att hennes barn eller barnbarn kommer ha neuropsykiska störningar eller inte kommer att kunna få egna barn. Redan där stänger många av.
Jag kommer alltid bära med mig det som hände min mormor. Och jag kommer aldrig någonsin att tycka att det är OK.
Kanske är det det som driver mitt intresse och engagemang i frågan om kemikalier och miljögifter. Det känns som att jag måste agera i det lilla jag kan göra, för att följa min övertygelse om att det vi gör är fel. Min dröm är att försiktighetsprincipen en dag ska gälla över vinstintressen. Att vi ska respektera livet så pass att det ska vara självklart att agera direkt vid misstanke om att vi har skapat något skadligt.
Bara ett halvår senare så hade hennes mamma insjuknat. Mamman hade köpt ett par nya fina strumpbyxor, men efter att ha haft dom på sig så hade mamma fått svåra utslag på benen. Utslagen sved och kliade och blev bara allt värre inflammerade, och mamma allt sjukare. Hon hade ofta fått sitta vid mammas säng och badda de svåra såren på benen. Men blodförgiftningen gick inte att stoppa, och mamma dog. Mamma fanns inte mer! Det var en fruktansvärd förlust för henne.
Efter att mamma hade dött så fick hon, pappa, systern och deras hund flytta igen. Pappa hade fått tag på en mindre lägenhet åt dom. Lägenheten låg i ett ganska sjaskigt och slitet hus, som lämnade mycket att önska när det gällde underhållet... Men det var deras lägenhet och dom bodde i utkanten av Vasastan, nära vänner och hyfsat nära city, där hon hade fått ett jobb.
Äntligen var det fredagkväll och hon såg fram emot att få äta en god middag hemma. Hennes syster hade lovat att laga något gott åt dom. Hon sprang upp för trappan och gick in i lägenheten. ”Hallå!” Inget svar. Vad tyst det var? Vad gjorde dom? Och varför låg det en handduk slängd på golvet i hallen? Hon gick längre in i lägenheten, och såg pappa och syster ligga på mage på golvet i vardagsrummet. Hunden låg lite längre bort. Hon undrade vad dom höll på med. ”Vad gör ni - lyssnar ni på något?” sa hon tveksamt. Men det var något som var fel. Väldigt fel.
När hon gick fram till dom gick det upp för henne att dom var livlösa. Hon skakade förtvivlat på både pappa och syster, men ingen respons. I fullständig chock och förtvivlan sprang hon ut i trapphuset och skrek skrek skrek av sina lungors fulla kraft allt vad hon hade. Hon ringde desperat på hos en granne, som tog hand om henne och tillkallade polis. Sedan blev allt så snurrigt. Hon minns knappt vad som hände. Det var en massa människor som kom och gick överallt, och ingenting blev sig någonsin mer likt. Hon var helt ensam i världen. På bara några år hade hennes morfar, mamma, pappa, syster och hund tagits ifrån henne. Hela hennes familj var utplånad och raderad. Hon fick flytta runt hos några olika släktingar. Vad som hände med sakerna i lägenheten visste hon inte. Släktingar hade visst varit där och sagt att dom skulle ta hand om sakerna, sedan såg hon dom inte mer. Hon levde som i ett töcken av sorg och kände sig bräckligare än det tunnaste glas... Hon var bara 18! Varför måste livet vara så orättvist, så hemskt?
Det gjordes en polisutredning om vad som hade hänt. Det visade sig att grannen i nästa trappuppgång hade haft problem med ohyra i lägenheten, och att hyresvärden hade kallat dit en firma som skulle behandla hela lägenheten. Dom hade trott att det var brandväggar mellan lägenheterna, men så var det inte, och den giftiga ångan hade sipprat in till nästa lägenhet, där pappa, syster och hund helt ovetandes hade vistats. Pappan och hunden hade vilat i vardagsrummet och systern hade förberett maten ute i köket, när systern förmodligen hade hört en duns av pappan som ramlade i golvet. Hon hade sprungit ut från köket i full fart, slängt handduken ifrån sig och försökt skaka liv i pappan. Där hade hon själv tuppat av av gaserna, och sakta hade livet flytt även för henne. När lillasyster hade kommit hem hade systerns kropp fortfarande varit varm.
...
Det här är en sann berättelse. Den 18-åriga flickan var min mormor, och händelsen inträffade i Stockholm för 90 år sedan. Om 18-åringen inte hade haft sitt jobb utan kommit hem tidigare på eftermiddagen så hade jag inte funnits.
(Det hamnade även på förstasidan på dagstidningarna)
Människor gör misstag. Men vissa misstag får lite värre konsekvenser än andra. Som t.ex. att sprida livsfarliga gifter, som raderar en flickas hela familj. ”Oj hoppsan – var det inte tätt mellan lägenheterna? Det trodde vi...” Och så har man skapat en gränslös tragedi med smärta, sorg och förtvivlan, som ingen annan än den drabbade någonsin riktigt kan förstå.
På den tiden använde man vätecyanid för skadedjursbehandling av hus. Redan fem år innan min mormors familj utplånades hade författaren och poeten Dan Andersson omkommit till följderna av en cyanväterökning - och dessa personer var inte dom enda som fick sätta livet till. Men trots detta fortsatte man att använda metoden i många år till.
Människan har en lite slapp inställning i sånahär frågor, som jag inte kan ställa mig bakom. Vi sprider massvis med gifter på jorden, som dödar och skadar både det ena och det andra. Det skapar mängder av tragedier och smärta för dom enskilda individerna. Men det generella resonemanget är ”lite svinn får man räkna med”, och så tycker man att det är OK att fortsätta använda gifter, trots att man vet hur farliga dom är och vilka skador dom kan orsaka. Att några får sätta livet till lite här och där är sånt som händer. Shit happens.
Jag kommer aldrig, aldrig, att tycka att det är OK!
Visst, skadedjursbekämpning är en sak, för där ställs man mot effekterna av dom skador som skadedjuren kan orsaka, med t.ex. smittspridning av dödliga sjukdomar. Men när det handlar om giftiga ämnen som används endast för utseende, bekvämlighet och skapade behov? När det handlar om gifter som används TROTS att det finns fullgoda alternativ, bara för att storföretag tjänar massvis med pengar på det giftiga ämnet?
Det är på tok för cyniskt för min smak.
Det finns många ämnen som används idag som man har konstaterat eller har starka misstankar om ger skadliga effekter, som t.ex. är hormonstörande, cancerframkallande, eller ger skador på den biologiska mångfalden som vi bara kan spekulera i vad det kan orsaka i det långa loppet. Vi har nätt och jämt börjat inse att man kanske bör reglera användningen av akut giftiga ämnen (som vätecyaniden ovan), dvs ämnen som dödar ganska direkt, när larmen istället börjar väckas om att dom ämnen som människan har skapat kan ge långsiktiga indirekta skador - som att förstöra fortplantningsförmågan eller skada utvecklingen av barnens hjärnor. Det blir så ogripbart. Att den parfym som mamman sprutar på sig eller dom konservburkar som hon äter mat ifrån, kan göra att hennes barn eller barnbarn kommer ha neuropsykiska störningar eller inte kommer att kunna få egna barn. Redan där stänger många av.
Jag kommer alltid bära med mig det som hände min mormor. Och jag kommer aldrig någonsin att tycka att det är OK.
Kanske är det det som driver mitt intresse och engagemang i frågan om kemikalier och miljögifter. Det känns som att jag måste agera i det lilla jag kan göra, för att följa min övertygelse om att det vi gör är fel. Min dröm är att försiktighetsprincipen en dag ska gälla över vinstintressen. Att vi ska respektera livet så pass att det ska vara självklart att agera direkt vid misstanke om att vi har skapat något skadligt.
