Den 31 Maj somnade min gentleman in för gott.
Livsgnistan fanns inte längre hos honom och helgen innan bestämde vi oss för o låta honom somna in vid nästan 11års ålder.
Han var ju så fräsch, fina tänder, luktade inte illa i munnen, tjock fin glänsande päls men glimten i ögonen hade försvunnit.
För 3 år sen fick han artros och fick då jättebra smärtstillande för det och han levde upp! Nu verkade de inte längre och på söndagen när han inte ville ha grisöra sa jag till mamma att det är dags nu...
Malte fick jag när jag var 15år, min första egna hund! Fick välja ur en kull med 10 valpar och tog den största valpen som låg vid den bästa tutten som en knubbsäl
När vi hämtade honom var det kallt som tusan kommer jag ihåg, vi körde upp på gårdsplanen o ser hur alla valparna springer ut ur hundgården o ut i kylan. Vissa krampar men svansarna är glada.
Vi åker hem och jag är lyckligast i världen
Han kissade inne en gång och det var i sömnen, annars var han jätteduktig på o säga till när han ville gå ut.
Vi missade valpkursen och började på vardagslydnad. Skulle kalla in Malte och han tog en jäkla fart mot mig, passerade och drog en vända för att kolla staketet
Märktes redan tidigt att det var mycket spring i benen och han rymde många gånger. Lydnad o träning var svårt. Väldigt svårmotiverad och disträ.. trodde ett tag att han var döv men så var det inte
Vid 6års ålder började han sakta ner och involvera oss i jakten, då gick han klockrent (i fjällen) för han gick fortfarande stort! Apporten krånglade och efter en vän slog honom med en dummie i huvudet vägrade han. Vi tragglade väl ett tag.
Vid 7år så kastrerade vi honom och han blev då mer kontaktbar och busigare! Man fick längre ögonkontakt och han började äta med stor aptit! Sen kom stelheten men han fick ändå ett bra liv. En riktig gentleman och min bästa vän. Finns inget snällare än honom.
Hälsa Jerker Malte och alla hundar som möter dig däruppe!
Livsgnistan fanns inte längre hos honom och helgen innan bestämde vi oss för o låta honom somna in vid nästan 11års ålder.
Han var ju så fräsch, fina tänder, luktade inte illa i munnen, tjock fin glänsande päls men glimten i ögonen hade försvunnit.
För 3 år sen fick han artros och fick då jättebra smärtstillande för det och han levde upp! Nu verkade de inte längre och på söndagen när han inte ville ha grisöra sa jag till mamma att det är dags nu...
Malte fick jag när jag var 15år, min första egna hund! Fick välja ur en kull med 10 valpar och tog den största valpen som låg vid den bästa tutten som en knubbsäl
När vi hämtade honom var det kallt som tusan kommer jag ihåg, vi körde upp på gårdsplanen o ser hur alla valparna springer ut ur hundgården o ut i kylan. Vissa krampar men svansarna är glada.
Vi åker hem och jag är lyckligast i världen
Han kissade inne en gång och det var i sömnen, annars var han jätteduktig på o säga till när han ville gå ut.
Vi missade valpkursen och började på vardagslydnad. Skulle kalla in Malte och han tog en jäkla fart mot mig, passerade och drog en vända för att kolla staketet
Märktes redan tidigt att det var mycket spring i benen och han rymde många gånger. Lydnad o träning var svårt. Väldigt svårmotiverad och disträ.. trodde ett tag att han var döv men så var det inte
Vid 6års ålder började han sakta ner och involvera oss i jakten, då gick han klockrent (i fjällen) för han gick fortfarande stort! Apporten krånglade och efter en vän slog honom med en dummie i huvudet vägrade han. Vi tragglade väl ett tag.
Vid 7år så kastrerade vi honom och han blev då mer kontaktbar och busigare! Man fick längre ögonkontakt och han började äta med stor aptit! Sen kom stelheten men han fick ändå ett bra liv. En riktig gentleman och min bästa vän. Finns inget snällare än honom.
Hälsa Jerker Malte och alla hundar som möter dig däruppe!
