Susan
Trådstartare
..var det när jag häromdagen la mig i badkaret med mitt glas vin och min kandelaber och fortsatte att sätta tänderna i mitt senaste projekt i bokväg;
Mary Wanless "Ride with your mind masterclass".
Jag citerar men översätter;
Se igen på bild 37 där 'Mayday' har kommit över tygeln.
Janet har reagerat med att sänka handen och försöka dra ned hästens huvud igen. Hon har också tippat framåt, och minskar därmed vinkeln mellan hennes egna lår och hennes överliv - den typiska reaktionen hos en "handfokuserad ryttare" .
Lika typiskt är att samtidigt som Janet har tippat framåt mot hästens nacke, så har 'Mayday' flyttat nacken mot Janets överliv. De har båda bidragit till att minska vinkeln mellan dem.
Vad Janet inte förstår är att; ju mer hon tippar framåt, och ju mer hon håller ned handen, ju mer kommer hästen att höja huvudet.
sid 109 sista stycket
Dagen efter sneglade jag lite snett till höger om min vardagsrumsfåtölj och där låg Podhajsky* och skräpade.
Det var ett tag sedan jag läste den men jag har strukit under och särskilt minnesvärda passager har jag markerat med hundöron
Det är en princip som som aldrig skall överges, och det är nämligen att ; Ryttaren måste lära sig att kontrollera sig själv innan han kan kontrollera sin häst.
Det här är den mest grundläggande principen som måste bevaras i ridkonsten (Equitation) :smirk:
sid 236 sista stycket i The complete training of Horse and rider
Idag så kom då Charles de Kunffys bok "Training strategies for Dressage Riders" med posten.
De Kunffy räknas till de klassiska nu levande mästarna och eftersom det ryktas att han tänker besöka Sverige tänkte jag sätta tänderna i hans produktion.
Jag brukar ofta bläddra i böcker innan jag läser dem. (jag har säkert ett önsketänkande att jag var Stålmannen och kan insupa alla kunskap bara genom att bläddra lite bland sidorna )
Nåväl först föll min blick på;
Idealiskt vore om nybörjareleven hade två lärare, En tränare och en läromästare. Ryttaren måste lära sig att harmonisera med alla hästens rörelser. För att göra det måste han skaffa sig en följsam sits.......
Denna inlärningsperiods längd, är beroende av ryttarens naturliga talang, och avslutas när han skaffat sig en oberoende sits, med vilken han kan följa hästens alla rörelser och, därerfter känner sig redo att påverka hästen (genom hjälpgivning)
sid 31
Jag tror att detta med att först och främst inverka sitien är så oerhört centralt inom den klassiska ridningen så att både jag och andra tar detta fullkomligt för givet.
Jag tror att det är därför vi ibland också har svårt att mötas.
I min väld så finns det bara ett fokus - att släppa fram hästens naturliga rörelser och potential.
inte att skapa
inte att "rida"...
Målet är alltid total harmoni - minska spänning i häst och ryttare
Som instruktör fokuserar jag på vad kan hjäpa ekipaget till bättre harmoni
Vidare drar Mr de Kunffy kopplingar till den kände psykiatrikern och filosofen Erich Fromm som definierar kärlek som "viljan att främja den man älskar"
de Kunffy menar att ryttaren ska vara hängiven sin häst, vara förpliktigad att utveckla hästens potential.
Att göra detta utan att framkalla smärta, gradvis och naturligt, är att utöva en Dressyr som då blir ett uttryck för kärleksfull hängivenhet.
Att vara en ryttare i Klassisk mening, är inte bara att vara en ryttare - utan är också ett ställningstagandeVi måste välja mellan kärlek till oss själva och kärleken till hsäten
Det är det funfamentala valet; som gav Xenophon titeln den klassiska ridkonmnstens fader,
han hade modet att älska hästen
Det här är samma ställningstagande som jag upplevt hos Kottas.
Den totala hängivenheten, det totala fokuset på ryttarens prestation i form av "sin placering till häst".
i mina egna ord:
Man måste själv lära sig dansstegen innan man kan börja föra
NU har jag skrivit av lite böcker...
* Podhajsky = Kottas föregångare på spanska ridksolan i Wien
Mary Wanless "Ride with your mind masterclass".
Jag citerar men översätter;
Se igen på bild 37 där 'Mayday' har kommit över tygeln.
Janet har reagerat med att sänka handen och försöka dra ned hästens huvud igen. Hon har också tippat framåt, och minskar därmed vinkeln mellan hennes egna lår och hennes överliv - den typiska reaktionen hos en "handfokuserad ryttare" .
Lika typiskt är att samtidigt som Janet har tippat framåt mot hästens nacke, så har 'Mayday' flyttat nacken mot Janets överliv. De har båda bidragit till att minska vinkeln mellan dem.
Vad Janet inte förstår är att; ju mer hon tippar framåt, och ju mer hon håller ned handen, ju mer kommer hästen att höja huvudet.
sid 109 sista stycket
Dagen efter sneglade jag lite snett till höger om min vardagsrumsfåtölj och där låg Podhajsky* och skräpade.
Det var ett tag sedan jag läste den men jag har strukit under och särskilt minnesvärda passager har jag markerat med hundöron
Det är en princip som som aldrig skall överges, och det är nämligen att ; Ryttaren måste lära sig att kontrollera sig själv innan han kan kontrollera sin häst.
Det här är den mest grundläggande principen som måste bevaras i ridkonsten (Equitation) :smirk:
sid 236 sista stycket i The complete training of Horse and rider
Idag så kom då Charles de Kunffys bok "Training strategies for Dressage Riders" med posten.
De Kunffy räknas till de klassiska nu levande mästarna och eftersom det ryktas att han tänker besöka Sverige tänkte jag sätta tänderna i hans produktion.
Jag brukar ofta bläddra i böcker innan jag läser dem. (jag har säkert ett önsketänkande att jag var Stålmannen och kan insupa alla kunskap bara genom att bläddra lite bland sidorna
)Nåväl först föll min blick på;
Idealiskt vore om nybörjareleven hade två lärare, En tränare och en läromästare. Ryttaren måste lära sig att harmonisera med alla hästens rörelser. För att göra det måste han skaffa sig en följsam sits.......
Denna inlärningsperiods längd, är beroende av ryttarens naturliga talang, och avslutas när han skaffat sig en oberoende sits, med vilken han kan följa hästens alla rörelser och, därerfter känner sig redo att påverka hästen (genom hjälpgivning)
sid 31
Jag tror att detta med att först och främst inverka sitien är så oerhört centralt inom den klassiska ridningen så att både jag och andra tar detta fullkomligt för givet.
Jag tror att det är därför vi ibland också har svårt att mötas.
I min väld så finns det bara ett fokus - att släppa fram hästens naturliga rörelser och potential.
inte att skapa
inte att "rida"...
Målet är alltid total harmoni - minska spänning i häst och ryttare
Som instruktör fokuserar jag på vad kan hjäpa ekipaget till bättre harmoni
Vidare drar Mr de Kunffy kopplingar till den kände psykiatrikern och filosofen Erich Fromm som definierar kärlek som "viljan att främja den man älskar"
de Kunffy menar att ryttaren ska vara hängiven sin häst, vara förpliktigad att utveckla hästens potential.
Att göra detta utan att framkalla smärta, gradvis och naturligt, är att utöva en Dressyr som då blir ett uttryck för kärleksfull hängivenhet.
Att vara en ryttare i Klassisk mening, är inte bara att vara en ryttare - utan är också ett ställningstagandeVi måste välja mellan kärlek till oss själva och kärleken till hsäten
Det är det funfamentala valet; som gav Xenophon titeln den klassiska ridkonmnstens fader,
han hade modet att älska hästen
Det här är samma ställningstagande som jag upplevt hos Kottas.
Den totala hängivenheten, det totala fokuset på ryttarens prestation i form av "sin placering till häst".
i mina egna ord:
Man måste själv lära sig dansstegen innan man kan börja föra
NU har jag skrivit av lite böcker...
* Podhajsky = Kottas föregångare på spanska ridksolan i Wien
Senast ändrad:
