Docka
Trådstartare
Det har nu snart gått ett år sedan min hästs "osynliga" skada på en terrängträning. Som några av er säkert redan läst i någon annan tråd så tappade hon höger framsko över sista hindret på träningen och dagen efter var hon halt. Hon fick på en ny sko och vilade i några dagar och sedan var hon ohalt och fräsh igen. Jag skrittade henne i ytterligare några dagar och började sedan trava och så småningom galoppera (då hon var i sin bästa kondition innan hältan och bara vilat några dagar). Men dagen efter hennes första "ordentliga" galopparbete var hon halt igen. Jag misstänkte att skadan kan ha varit en sträckning som kanske behövt längre tid på sig att läka och lät henne vila igen (dagen efter hon visat hälta igen var hon betydligt bättre och efter ytterligare en dag var hon ohalt igen). Vi gick på promenader i 1½ vecka och sedan började jag skritta uppsuttet på henne igen. När det gått två veckor av ohälta började jag jogga henne igen och travade i en vecka innan jag lät henne galoppera. Efter första dagens galopparbeta var hon halt och då åkte vi till veterinären.
Hos veterinären kom vi fram till att det var en låghälta och röntgenbilder ur alla vinklar och vrår togs. De visade ingenting. Vi åkte på 3 återbesök med 2-3 veckors mellanrum med samma resultat alla gånger; Hon blev ohalt när höger framhov bedövades men röntgenbilderna visade inget. Allt pekade på att det var något ligament eller annan mjukdel som det var fel på, så vi skickades till Skara på en magnetundersökning, en MRI. På andra försöket lyckades undersökningen genomföras och bilderna som togs analyserades av veterinär+läkare LÄNGE innan jag fick denna diagnosen:
Kronisk bursit med adherensbildning strålbensbursa
Lindrig djupa böjsenetendinit
Kommentar: Min bedömning är att prognos för brukbarhet torde vara dålig med tanke på de omfattande bursitreaktionerna. Behandling medicinskt pga adherenser svår. Kirurgi tveksamt.
Kost sagt så ser det mörkt ut...
Så som jag förstod det var det en promilles chans att hon ens skulle gå att kosta tyglarna på. Skritta henne fick jag göra så mycket jag ville - Försök säga det till ett fullblod
Så som jag förstått veterinären så ville dom helst att hon skulle gå i en liten, liten hage så att hon säkerligen inte skulle springa någonting, då ett enda rus i hagen skulle göra henne blockhalt igen.
Jag var helt förstörd i ett halvår och försökte komma på den bästa lösningen för henne. Släkt, vänner och veterinärer tyckte absolut att hon skulle betäckas och bli avelsto, då det är en väldigt fin häst, rent exteriörtmässigt och med tanke på hennes hoppkapacitet. Detta var alltså planen, förhoppningsvis skulle också ett föl lugna ner hennes sinne och få henne att acceptera "mulle-livet" lite lättare.
Nu har det dock uppstått ett problem: Jag började sitta på henne igen i november. Alltså jag skrittade henne på mjukt underlag, på korttygel och lät henne arbeta då det var det hon ville mest av allt i hela vida världen. Hon blev så lycklig! Nu gnäggar hon när man kommer ut från sadelkammaren med sadel och träns mot henne..! Innan hade vi rätt stora problem med att hon inte riktigt ville acceptera bettet och mest bara ville galoppera så fort och mycket som möjligt. Nu suger hon på bettet, är helt tillfreds med det, avslappnad och har en sådan aktion genom hela groppen att jag vet inte vad..!
Så småning om började jag lägga in några travsteg här och var, då hon tyckte det blev jobbigt i skritten efter ett tag och bärde upp sig så himla mycket bättre i traven. Travstegen övergick sakta till ett varv åt båda hållen på en stor volt. Vi övade på våra öppnor, slutor och skänkelvikningar i framförallt skritt, men också lite i traven och dom sitter nu som ett smäck! Eftersom hon var så samarbetsvillig och glad åt tränigen fick hon sakta men säkert börja trava lite mer, och vi började rida ut allt mer.
Nu, när jag ritit henne i 11 veckor har vi börjat lägga in lite mer galopp då hon egentligen avlastar benet mer då än i traven, och hon älskar det..!
Innan varje ridpass ser jag till att massera de muskler jag vet att hon fått problem med under den långa vilan, så att de är mjuka och har en ordentlig blodgenomförsel innan vi börjar.
Nu ser våra ridpass ut ungefär såhär: Skritt 10-15 min följt av minst 5 min skritt på korta tyglar. Sen travar vi, bara lösgörande arbete, så som sidvärtsrörelsen, stora och mellanstora volter, tempoväxlingar, serpentiner mm, och galopperar längs fyrkantspåret och på stora volter när jag bara står i lättsits och låter henne galoppera på rätt fritt rund och låg. Detta i ungefär 20-25 min med en skrittpaus i mitten följt av 15min skritt inne eller ute. Sen strechar vi!
Även om det inte är ett speciellt krävande ridpass, så är det ju betydligt mer ansträngande än det rus i hagen som skulle göra henne blockhalt?
Vad är det jag inte förstår? Varför är min häst inte halt? Varför har hon inte ont?
Jag har planerat att åka tillbaka till veterinären med henne och fråga dom vad det här är för något fuffens. Men jag känner mig jättekluven!
Några tycker att jag borde betäcka henne i vilket fall som helst, så hon verkligen fått vila ordentligt innan jag gör något åt saken. Problemet där är bara att då kommer fölet mitt i min sista termin på gymnasiet! Jag vill ju att hennes lilla parvel ska få kärlek och omtanke, tänk, ve och fasa, om jag inte har tid med två hästar då? Speciellt inte när en av dom är bäbis!
Andra tycker att jag ska ringa och göra ett djungelvrål hos de veterinärerna som satt diagnosen och höra med dom vad de tycker.
Ytterligare en part tycker att jag ska åka till hen helt annan klinik, med diagnosen i handen och fråga "De har ipc. dömt ut henne, vad kan ni göra"? Men då finns ju risken att de gör om hela prusiduren en gång till, och jag vill inte utsätta henne för det då det nästan tog livet av henne förra gången... Men samtidigt så kanske denna "andra kliniken" har nån specialkur som kan fixa henne. Men om hon nu, mot ALLA odds, är frisk, då behövs ju ingen mirakelkur?
Jag har accepterat, och försöker få henne att acceptera, att hon aldrig mer blir den stjärna till hopphäst som hon var menad att bli. Men man kan kanske ha kul som dressyrekipage också?
JAG ÄR SÅ KLUVEN!
Snälla, ge mig något förslag. Vad skule ni gjort om det var eran häst? Eran bästa vän?
//Maja
Hos veterinären kom vi fram till att det var en låghälta och röntgenbilder ur alla vinklar och vrår togs. De visade ingenting. Vi åkte på 3 återbesök med 2-3 veckors mellanrum med samma resultat alla gånger; Hon blev ohalt när höger framhov bedövades men röntgenbilderna visade inget. Allt pekade på att det var något ligament eller annan mjukdel som det var fel på, så vi skickades till Skara på en magnetundersökning, en MRI. På andra försöket lyckades undersökningen genomföras och bilderna som togs analyserades av veterinär+läkare LÄNGE innan jag fick denna diagnosen:
Kronisk bursit med adherensbildning strålbensbursa
Lindrig djupa böjsenetendinit
Kommentar: Min bedömning är att prognos för brukbarhet torde vara dålig med tanke på de omfattande bursitreaktionerna. Behandling medicinskt pga adherenser svår. Kirurgi tveksamt.
Kost sagt så ser det mörkt ut...
Så som jag förstod det var det en promilles chans att hon ens skulle gå att kosta tyglarna på. Skritta henne fick jag göra så mycket jag ville - Försök säga det till ett fullblod
Så som jag förstått veterinären så ville dom helst att hon skulle gå i en liten, liten hage så att hon säkerligen inte skulle springa någonting, då ett enda rus i hagen skulle göra henne blockhalt igen.
Jag var helt förstörd i ett halvår och försökte komma på den bästa lösningen för henne. Släkt, vänner och veterinärer tyckte absolut att hon skulle betäckas och bli avelsto, då det är en väldigt fin häst, rent exteriörtmässigt och med tanke på hennes hoppkapacitet. Detta var alltså planen, förhoppningsvis skulle också ett föl lugna ner hennes sinne och få henne att acceptera "mulle-livet" lite lättare.
Nu har det dock uppstått ett problem: Jag började sitta på henne igen i november. Alltså jag skrittade henne på mjukt underlag, på korttygel och lät henne arbeta då det var det hon ville mest av allt i hela vida världen. Hon blev så lycklig! Nu gnäggar hon när man kommer ut från sadelkammaren med sadel och träns mot henne..! Innan hade vi rätt stora problem med att hon inte riktigt ville acceptera bettet och mest bara ville galoppera så fort och mycket som möjligt. Nu suger hon på bettet, är helt tillfreds med det, avslappnad och har en sådan aktion genom hela groppen att jag vet inte vad..!
Så småning om började jag lägga in några travsteg här och var, då hon tyckte det blev jobbigt i skritten efter ett tag och bärde upp sig så himla mycket bättre i traven. Travstegen övergick sakta till ett varv åt båda hållen på en stor volt. Vi övade på våra öppnor, slutor och skänkelvikningar i framförallt skritt, men också lite i traven och dom sitter nu som ett smäck! Eftersom hon var så samarbetsvillig och glad åt tränigen fick hon sakta men säkert börja trava lite mer, och vi började rida ut allt mer.
Nu, när jag ritit henne i 11 veckor har vi börjat lägga in lite mer galopp då hon egentligen avlastar benet mer då än i traven, och hon älskar det..!
Innan varje ridpass ser jag till att massera de muskler jag vet att hon fått problem med under den långa vilan, så att de är mjuka och har en ordentlig blodgenomförsel innan vi börjar.
Nu ser våra ridpass ut ungefär såhär: Skritt 10-15 min följt av minst 5 min skritt på korta tyglar. Sen travar vi, bara lösgörande arbete, så som sidvärtsrörelsen, stora och mellanstora volter, tempoväxlingar, serpentiner mm, och galopperar längs fyrkantspåret och på stora volter när jag bara står i lättsits och låter henne galoppera på rätt fritt rund och låg. Detta i ungefär 20-25 min med en skrittpaus i mitten följt av 15min skritt inne eller ute. Sen strechar vi!
Även om det inte är ett speciellt krävande ridpass, så är det ju betydligt mer ansträngande än det rus i hagen som skulle göra henne blockhalt?
Vad är det jag inte förstår? Varför är min häst inte halt? Varför har hon inte ont?
Jag har planerat att åka tillbaka till veterinären med henne och fråga dom vad det här är för något fuffens. Men jag känner mig jättekluven!
Några tycker att jag borde betäcka henne i vilket fall som helst, så hon verkligen fått vila ordentligt innan jag gör något åt saken. Problemet där är bara att då kommer fölet mitt i min sista termin på gymnasiet! Jag vill ju att hennes lilla parvel ska få kärlek och omtanke, tänk, ve och fasa, om jag inte har tid med två hästar då? Speciellt inte när en av dom är bäbis!
Andra tycker att jag ska ringa och göra ett djungelvrål hos de veterinärerna som satt diagnosen och höra med dom vad de tycker.
Ytterligare en part tycker att jag ska åka till hen helt annan klinik, med diagnosen i handen och fråga "De har ipc. dömt ut henne, vad kan ni göra"? Men då finns ju risken att de gör om hela prusiduren en gång till, och jag vill inte utsätta henne för det då det nästan tog livet av henne förra gången... Men samtidigt så kanske denna "andra kliniken" har nån specialkur som kan fixa henne. Men om hon nu, mot ALLA odds, är frisk, då behövs ju ingen mirakelkur?
Jag har accepterat, och försöker få henne att acceptera, att hon aldrig mer blir den stjärna till hopphäst som hon var menad att bli. Men man kan kanske ha kul som dressyrekipage också?
JAG ÄR SÅ KLUVEN!
Snälla, ge mig något förslag. Vad skule ni gjort om det var eran häst? Eran bästa vän?
//Maja