viv
Trådstartare
Jag och mina barns pappa gick isär för ca två år sedan. Det var en relativt bra separation. Såklart är det mycket känslor inblandade men det känns som vi alla landat bra. Barnen, nu sju och fem, känns väldigt trygga och harmoniska. Vi har hela tiden pratat om separationen och varit väldigt öppna och svarat ärligt på frågor. Relationen mellan mig och barnens pappa har varit spänd. Han har varit arg, ledsen och besviken, jag har legat steget före hela tiden i mina tankar och känslor eftersom jag var den som valde att lämna. Nu sista tiden känns det som han kommit i kapp och vi har fått en riktigt bra relation igen vilket är så skönt.
Det har tagit lite tid att vänja sig vid varannan vecka livet och det kan fortfarande vara lite stökigt med alla känslor. Längtar ihjäl mig efter barnen i perioder samtidigt som det är väldigt skönt att ha en hel vecka där jag kan fokusera på bara barnen och den andra veckan på mig. Jag har dejtat lite till och från under tiden, hunnit träffa en hel del men inte träffat någon som det känts seriöst med eller som jag har velat att barnen ska träffa. Men för några månader sen så träffade jag någon som jag tror är min människa Vi har setts de veckorna jag inte haft barnen hemma så barnen vet inte om honom. Han har inga barn sen tidigare men är nyfiken på mina och vill gärna lära känna dem. Vi har sagt att vi ska ta det lugnt och inte stressa på något. Men stan vi bor i är liten, det är så lätt att någon ser oss tillsammans, även om vi är diskreta. Vill berätta för barnens pappa innan han hör något skvallervägen och då vill jag såklart berätta för barnen också.
När är det läge att introducera en ny partner för barnen? Är två år för tidigt? Hur har ni gjort? Hur har det funkat? Någon som kanske själv har varit i sitsen att ens föräldrar träffat någon ny? Det handlar ju inte om att de ska få någon pappa för det har de redan en, utan en till vuxen som ibland kommer hem till oss och hänger med oss på aktiviteter och utflykter. Många tankar och känslor. Rädd om barnen och känner att jag inte vill utsätta dem för något som riskerar att göra dem ledsna eller otrygga. Orolig att min och barnens pappas relation ska bli sämre igen. Samtidigt är jag så glad över personen jag träffat och känner mig för första gången på väldigt länge till freds med mig och min tillvaro
Det har tagit lite tid att vänja sig vid varannan vecka livet och det kan fortfarande vara lite stökigt med alla känslor. Längtar ihjäl mig efter barnen i perioder samtidigt som det är väldigt skönt att ha en hel vecka där jag kan fokusera på bara barnen och den andra veckan på mig. Jag har dejtat lite till och från under tiden, hunnit träffa en hel del men inte träffat någon som det känts seriöst med eller som jag har velat att barnen ska träffa. Men för några månader sen så träffade jag någon som jag tror är min människa Vi har setts de veckorna jag inte haft barnen hemma så barnen vet inte om honom. Han har inga barn sen tidigare men är nyfiken på mina och vill gärna lära känna dem. Vi har sagt att vi ska ta det lugnt och inte stressa på något. Men stan vi bor i är liten, det är så lätt att någon ser oss tillsammans, även om vi är diskreta. Vill berätta för barnens pappa innan han hör något skvallervägen och då vill jag såklart berätta för barnen också.
När är det läge att introducera en ny partner för barnen? Är två år för tidigt? Hur har ni gjort? Hur har det funkat? Någon som kanske själv har varit i sitsen att ens föräldrar träffat någon ny? Det handlar ju inte om att de ska få någon pappa för det har de redan en, utan en till vuxen som ibland kommer hem till oss och hänger med oss på aktiviteter och utflykter. Många tankar och känslor. Rädd om barnen och känner att jag inte vill utsätta dem för något som riskerar att göra dem ledsna eller otrygga. Orolig att min och barnens pappas relation ska bli sämre igen. Samtidigt är jag så glad över personen jag träffat och känner mig för första gången på väldigt länge till freds med mig och min tillvaro