Det är helt normalt

Det är ju helt normalt att glömma bort att man kokat upp vatten, men inte hällt upp det över tebladen i muggen.
Det är ju normalt att det tar flera dagar att städa en lägenhet på 55 kvm.
Det är normalt att behöva springa runt och vända upp och ner på hela lägenheten för att man inte hittar en sak man vet ska finnas.
Det är väl helt normalt att matlagningen tar någon timme, för att man fastnade vid datorn när löken var färdighackad, och man skulle kolla vad nästa steg i receptet var.
Det är väl helt normalt att tänka att man ska göra en sak på mobilen, men glömt bort det några sekunder senare, när mobilen väl är upplåst.
Det är absolut normalt att vara medveten att man borde laga mat, men ändå inte kan släppa det där mobilspelet just nu.
Det är normalt att komma på att man ju skulle pumpa däcken på cykeln när man sätter sig på den, på väg till jobbet, eller när man ska precis till att sova, men aldrig när man lämnar lägenheten för att cykla iväg någonstans.
Det är normalt att inte kunna fokusera på en diskussion, när några andra pratar precis bredvid.
Det är ju normalt att ...

Det är normalt att man behöver flera år på sig att lyckas kontakta vården för att be om hjälp...
Eller är det normalt? Men oavsett har jag äntligen klarat av att be om hjälp.
Kanske blir det inget av det hela, men vem vet? Hjärnan snurrar på högvarv, men jag orkar knappt göra något.

 

[karamelldrottningen]

Är det så för dig samma året runt eller är det mer just nu du har det så här?

 

[Sharpless]

Är det så för dig samma året runt eller är det mer just nu du har det så här?

Försöker fundera, tror det är ungefär lika året runt. Däremot känns det som om det blivit värre med åren. Börjar ju bli gammal, snart 45.

 

[Sharpless]

Förra veckan gick en remiss iväg till psykiatrin, idag damp det ner en kallelse för bedömningssamtal. Dock så står det i kallelsen att jag ska få träffa två läkarstudenter, och att överläkare ska komma in "senare". Känns skönt att vara försökskanin, eller inte...

 

[Yeah but]

Förra veckan gick en remiss iväg till psykiatrin, idag damp det ner en kallelse för bedömningssamtal. Dock så står det i kallelsen att jag ska få träffa två läkarstudenter, och att överläkare ska komma in "senare". Känns skönt att vara försökskanin, eller inte...

Jag förstår känslan. Om det var jag så hade jag velat tänka att de inte hade fått det förtroendet om de inte var kvalificerade.

 

[Araminta]

Förra veckan gick en remiss iväg till psykiatrin, idag damp det ner en kallelse för bedömningssamtal. Dock så står det i kallelsen att jag ska få träffa två läkarstudenter, och att överläkare ska komma in "senare". Känns skönt att vara försökskanin, eller inte...

Vänd på det: studenterna är sannolikt bättre uppdaterade kunskapsmässigt än överläkaren, de har mer tid och energi att lägga på dig som individ än överläkaren och de är troligen mer benägna att gå dig till mötes än överläkaren. Dessutom är studenter i regel noga övervakade då det alltid är handledaren som har det medicinska ansvaret.

Mina patienter blir rent bortskämda efter att de fått träffa studenter. Jag framstår som en kvinnlig variant av Severus Snape i jämförelse

/Klinisk handledare (men inte läkare).