thisisnotokay
Trådstartare
Det här är en sjukt svår tråd för mig att skapa, men jag känner att jag måste få hjälp och kan inte riktigt med att vända mig till mina vänner. Än åtminstone.
Såhär då, jag har insett att jag har ett ganska destruktivt beteende. För ca ett år sedan bröt jag upp med mitt ex, där jag var den stora orsaken till att det hände. Jag var otrogen och även om otroheten i sig inte var den stora orsaken, vi skulle ha gjort slut ändå, så tror jag att det är någonting som fortfarande plågar mig och jag kan inte riktigt förlåta mig själv för det. Efter uppbrottet var jag ett vrak och när mitt liv rasade samman på massa andra plan kunde jag inte riktigt hålla mig samman längre. Fick panikångestattacker, en gång höll det på i tre timmar och jag fick åka ambulans till psykakuten. Tog (väldigt milda) ångestdämpande mediciner ett par veckor efter det och har inte haft någon ordentlig attack sedan september förra året. Däremot tror jag att jag kanske dövar ångesten med alkohol och sex. Jag är ute och festar minst varje fredag och lördag, ibland någon mer dag i veckan, har fram tills nyligen gått hem med nya killar konstant. Både alkoholen och bekräftelsen jag får ger mig sådana kickar, men sen kommer ju ångesten i efterhand.
Det som skrämmer mig är att jag på senaste tänkt att jag borde sluta dricka, men jag VILL inte. Jag är trött på att leva såhär. Nu har jag dessutom träffat en kille som är så himla fin och bra på alla sätt, och jag är så rädd att jag ska sabba det. Vad som fick mig att inse att jag nog har ett problem var när jag var ute sist och han var så himla orolig för mig. Jag skulle egentligen bara äta middag och ta ett par drinkar med en kompis, men när hon åkte hem vid elva stannade jag kvar och hängde med ett gäng okända killar. Blev såklart jättefull och har minnesluckor. Det sista jag kommer ihåg är att jag pussades med en av dem innan jag tog mig samman någorlunda och avbröt det och åkte hem. Killen jag träffar hörde av sig ett par gånger under kvällen och när jag inte svarade på flera timmar blev han sjukt orolig, inte på ett anklagande sätt utan mer ledsen och rädd att någonting hade hänt mig.
Varför i helvete (ursäkta språket) GÖR jag såhär mot mig själv? Jag vill verkligen inte vara den här personen, jag vill inte sabba det jag har på gång med den här fina killen, men hur ska jag ta mig ur det här beteendet?
Såhär då, jag har insett att jag har ett ganska destruktivt beteende. För ca ett år sedan bröt jag upp med mitt ex, där jag var den stora orsaken till att det hände. Jag var otrogen och även om otroheten i sig inte var den stora orsaken, vi skulle ha gjort slut ändå, så tror jag att det är någonting som fortfarande plågar mig och jag kan inte riktigt förlåta mig själv för det. Efter uppbrottet var jag ett vrak och när mitt liv rasade samman på massa andra plan kunde jag inte riktigt hålla mig samman längre. Fick panikångestattacker, en gång höll det på i tre timmar och jag fick åka ambulans till psykakuten. Tog (väldigt milda) ångestdämpande mediciner ett par veckor efter det och har inte haft någon ordentlig attack sedan september förra året. Däremot tror jag att jag kanske dövar ångesten med alkohol och sex. Jag är ute och festar minst varje fredag och lördag, ibland någon mer dag i veckan, har fram tills nyligen gått hem med nya killar konstant. Både alkoholen och bekräftelsen jag får ger mig sådana kickar, men sen kommer ju ångesten i efterhand.
Det som skrämmer mig är att jag på senaste tänkt att jag borde sluta dricka, men jag VILL inte. Jag är trött på att leva såhär. Nu har jag dessutom träffat en kille som är så himla fin och bra på alla sätt, och jag är så rädd att jag ska sabba det. Vad som fick mig att inse att jag nog har ett problem var när jag var ute sist och han var så himla orolig för mig. Jag skulle egentligen bara äta middag och ta ett par drinkar med en kompis, men när hon åkte hem vid elva stannade jag kvar och hängde med ett gäng okända killar. Blev såklart jättefull och har minnesluckor. Det sista jag kommer ihåg är att jag pussades med en av dem innan jag tog mig samman någorlunda och avbröt det och åkte hem. Killen jag träffar hörde av sig ett par gånger under kvällen och när jag inte svarade på flera timmar blev han sjukt orolig, inte på ett anklagande sätt utan mer ledsen och rädd att någonting hade hänt mig.
Varför i helvete (ursäkta språket) GÖR jag såhär mot mig själv? Jag vill verkligen inte vara den här personen, jag vill inte sabba det jag har på gång med den här fina killen, men hur ska jag ta mig ur det här beteendet?
