Azalea
Trådstartare
Fick idag bekräftat via blodprov att jag har pcos. Min gynekolog vill att jag börjar med p-piller men det går inte ihop med medicinen jag tar mot depression (lamictal).
Nu när min depression är under relativ kontroll sedan snart ett år tillbaka har jag börjat inse hur mitt mående faktiskt följer menscykeln, och det är nu bla tydligt att jag har väldigt mycket pms. Tidigare tänkte jag att mitt mående endast berodde på depressionen, vilket inte är så konstigt, för min menscykel är oregelbunden så det är först nu som 28åring jag börjar förstå hur det hänger ihop. Min aptit påverkas oerhört, 1-2 veckor innan mens kan jag inte bli mätt och äter konstant, sedan när jag får mens tappar jag aptiten helt i 1-2 veckor och kan knappt tvinga i mig mat, äter då alldeles för lite. Min sömn påverkas också mycket under cykeln.
Har ökad behåring, lättare akne och svårt att gå ner i vikt (eftersom pms-ätandet är stört omöjligt att få under kontroll, tro mig, jag har försökt).
Jag är inte direkt överviktig men skulle säkert må bra av att gå ner 4-5 kg.
Jag började få depressioner något år efter jag fick min första mens, har påpekat detta för psykläkare tidigare men dom har sagt att det inte har någon koppling (hur dom nu kunde vara så tvärsäkra på det).
Jag har aldrig tagit p-piller tidigare men nu har jag börjat fundera, tänk om det är det jag behöver för att må bra? Samtidigt som jag är fruktansvärt rädd att sluta med min humörstabiliserande medicin, ett projekt som även skulle ta minst fyra-fem månader eftersom man måste minska långsamt. Jag har inte varit så stabil depressionsmässigt nånsin som jag är nu, vilket gör mig tveksam till om jag verkligen borde ändra nåt. Samtidigt som min pms är fruktansvärt störig och tanken att jag faktiskt kanske skulle kunna må BRA av p-piller finns där. Jag har haft problem med depressioner i 16 år nu och tänk om det är p-piller jag behöver.
Men tänk om det inte är så, och så blir jag istället jättedeprimerad om jag slutat med min medicin. Händer det kommer det förmodligen ta ett år innan jag stabiliserats igen.
Gud, jag vet inte hur jag ska göra. Jag har ingen att diskutera det här med. Varför finns det ingen läkare som är insatt i både gyn och psykiatri? Eller finns det?
Har googlat lite men de flesta PCO-specialisterna verkar vara sånna man söker sig till för fertilitetsbesvär...
Nu när min depression är under relativ kontroll sedan snart ett år tillbaka har jag börjat inse hur mitt mående faktiskt följer menscykeln, och det är nu bla tydligt att jag har väldigt mycket pms. Tidigare tänkte jag att mitt mående endast berodde på depressionen, vilket inte är så konstigt, för min menscykel är oregelbunden så det är först nu som 28åring jag börjar förstå hur det hänger ihop. Min aptit påverkas oerhört, 1-2 veckor innan mens kan jag inte bli mätt och äter konstant, sedan när jag får mens tappar jag aptiten helt i 1-2 veckor och kan knappt tvinga i mig mat, äter då alldeles för lite. Min sömn påverkas också mycket under cykeln.
Har ökad behåring, lättare akne och svårt att gå ner i vikt (eftersom pms-ätandet är stört omöjligt att få under kontroll, tro mig, jag har försökt).
Jag är inte direkt överviktig men skulle säkert må bra av att gå ner 4-5 kg.
Jag började få depressioner något år efter jag fick min första mens, har påpekat detta för psykläkare tidigare men dom har sagt att det inte har någon koppling (hur dom nu kunde vara så tvärsäkra på det).
Jag har aldrig tagit p-piller tidigare men nu har jag börjat fundera, tänk om det är det jag behöver för att må bra? Samtidigt som jag är fruktansvärt rädd att sluta med min humörstabiliserande medicin, ett projekt som även skulle ta minst fyra-fem månader eftersom man måste minska långsamt. Jag har inte varit så stabil depressionsmässigt nånsin som jag är nu, vilket gör mig tveksam till om jag verkligen borde ändra nåt. Samtidigt som min pms är fruktansvärt störig och tanken att jag faktiskt kanske skulle kunna må BRA av p-piller finns där. Jag har haft problem med depressioner i 16 år nu och tänk om det är p-piller jag behöver.
Men tänk om det inte är så, och så blir jag istället jättedeprimerad om jag slutat med min medicin. Händer det kommer det förmodligen ta ett år innan jag stabiliserats igen.
Gud, jag vet inte hur jag ska göra. Jag har ingen att diskutera det här med. Varför finns det ingen läkare som är insatt i både gyn och psykiatri? Eller finns det?
Har googlat lite men de flesta PCO-specialisterna verkar vara sånna man söker sig till för fertilitetsbesvär...