Pazuzu
Trådstartare
Jag lovade i en annan tråd att leta fram text och bild från mina böcker om de islandshästar som importerades till Sverige på 1910-talet. Tyvärr verkade den tråden ha försvunnit nu när Buke kraschade, men jag startar en ny för de som är intresserade.
Jag hittade även lite allmän information om islandhästar, från olika tider. Det är rätt intressant att se hur det har setts på islandhästen genom tiderna, även om den inte alltid har varit positiv.
Bild från en bok från början av seklet
Ännu en bild från början av seklet
Några av de islandshästar som kom till Sverige för drygt hundra år sedan
Ur "Hästen i Sverige" från 1939:
"ISLANDSHÄSTEN
Under hösten år 1910 importerade agronomen A. E, Colliander i Göteborg cirka 500 islandshästar, vilka spriddes till snart sagt alla delar av vårt land. De voro omtyckta och användbara små hästar, men någon egentlig avel blev det i alla fall icke med islandshästar i Sverige. För närvarande är antalet Islands-ponnies i vårt land icke stort. Rasen exporterades däremot i betydande antal till många andra länder, och till moderlandet Danmark går årligen en stor mängd islandsponnies.
På Island leva dessa hästar i halvvilt tillstånd. De äro cirka 120-135 cm i mankhöjd, hårda, sega, starka och uthålliga, men envisa och icke alltid så lätthanterliga. Typen är avgjort oädel och har intet av exempelvis Gotlandsrussets elegans över sig. Rasen är sent utvecklad, men blir i regel också mvcket gammal. Islandshästar som uppnått 40 år och däröver höra icke till ovanligheten. Alla färger förekomma; blacka, fuxar, skimlar och skäckar, voro i övervägande antal bland de på sin tid till Sverige importerade Islandshästarna."
Ur "Husdjurslära för de lägre lantbruksläroverken – del I" från 1945:
"Den isländska hästen, som i mindre skala införts som bruksdjur, är en liten (116—120 cm mankhöjd), vanligen gråaktig, ganska ful häst, vilken emellertid äger en del goda egenskaper. Den är härdig och förnöjsam och besitter trots sin litenhet styrka och uthållighet."
Ur "Lantmannens Bok – Band II" från 1946:
"Islandshästen har exporterats till många länder, bl. a. till Sverige. Det är en liten, primitiv häst 120-135 cm i mankhöjd. Den är hård, seg och uthållig. Lynnet är nyckfullt och hästarna äro ganska envisa. Djuren bli mycket gamla. Alla färger förekomma."
Ur "Ponnykalendern 1976":
"Islands-ponnyn
Islands-häst, hävdar islänningarna att islands-ponnyn bör kallas. De vill inte gå med på att det ar en ponny, eftersom de menar att kan "islänningen" bära fullvuxna ryttare under dagslånga turer över den isländska terrängen utan att fara illa - då är det en häst. Men går man efter det officiella kriteriet på en ponny - en häst av feminint och maskulint kön som understiger 147,3 cm i mankhöjd - då är Islands-hästen med sin mankhöjd mellan 115 till 145 cm, en ponny.
Man antar att Islands-ponnyn är en korsning mellan den norska Fjordhästen och engelska och skotska ponnyer som fördes över till Island under vikingatiden på 900-talet. Efter 1100-talet har inga hästar importerats till Island, varför rasen har hållits ren under århundraden.
Islands-ponnyn är känd för sina fem (!) gångarter. Dels har den de tre vanliga, skritt, trav och galopp, och ”tölt”. ”Tölten” och passgången anses vara bekväma för ryttaren, då han tar sig fram på milslånga ritter. På Island finns inga järnvägar och knappt några bilvägar heller, varför Islandsponnyn fått spela en stor roll för landtransporterna.
Islands-ponnyn har ett ganska o ädelt huvud, ofta med getskägg under hakan. Alla färger förekom mer.
Här i Sverige har man varit försiktig med importeringen av Islands-ponnyer, eftersom man anser att passgången och ”tölten” inte motsvarar de gångarter man eftersträvar för dagens ridsport-verksamhet. Under 1974 registrerades 11 ”islänningar” av Svenska Ponny föreningen (SPF).
Islands-ponnyn strövar i stora hjordar på Island och stambok förs i huvudstaden Reykjavik. Men även i andra länder i Europa finns det uppfödning för Islandsponnyer."
Ur "Ölandshästar" från 2004:
"Vad gäller islandshästen, denna ras som under 1980- och 1990-talen ökat så starkt i hela Sverige, kan man i detta sammanhang framhålla att de har funnits på Öland tidigare. Kanske rådde det i hela Sverige ett tomrum efter den lilla billiga, sega ölandshästen, den som inte längre fanns? I varje fall tog agronom A E Colliander i Göteborg åren 1909-1913 in ca 1 000 islandshästar till Sverige.103 De fick god åtgång och såldes som "Småbrukets främste dragare" över hela landet.
Även till trakten runt Kalmar och Öland kom en del. F d vägmästaren Knut Folkemark i Folkeslunda minns i en de hade på sin gård i hans barndom och en fanns i Runsten. F d agronom Anneka Andersson, Strandskogen, har berättat hur hon och syskonen under sin barndoms somrar körde på utflykt till Ottenby med deras islandshäst Stjärna spänd framför vagnen.104
Jag håller det inte för otroligt att dessa islandshästar, som fanns i Kalmarsundsområdet 1910 och därefter, vissa gånger kan ha tagits för kvarlevande ölandshästar! I senare tid var det Mats Thorstensson, Kåtorp - framgångsrik på hopptävlingar med sin "Malin" (och senare på stor häst) - och Marianne Kraft, Tveta gård, som på 1970-talet var de första med islandshästar."
Ragnar Olsson (senare Yngdén) och islandshästen Gullan på gården i Södr Runsten på 1920-talet
A H Danielsson på sin islandshäst 1913 på Ljungby boställe vid Kalmar
Jag hittade även lite allmän information om islandhästar, från olika tider. Det är rätt intressant att se hur det har setts på islandhästen genom tiderna, även om den inte alltid har varit positiv.
Bild från en bok från början av seklet
Ännu en bild från början av seklet
Några av de islandshästar som kom till Sverige för drygt hundra år sedan
Ur "Hästen i Sverige" från 1939:
"ISLANDSHÄSTEN
Under hösten år 1910 importerade agronomen A. E, Colliander i Göteborg cirka 500 islandshästar, vilka spriddes till snart sagt alla delar av vårt land. De voro omtyckta och användbara små hästar, men någon egentlig avel blev det i alla fall icke med islandshästar i Sverige. För närvarande är antalet Islands-ponnies i vårt land icke stort. Rasen exporterades däremot i betydande antal till många andra länder, och till moderlandet Danmark går årligen en stor mängd islandsponnies.
På Island leva dessa hästar i halvvilt tillstånd. De äro cirka 120-135 cm i mankhöjd, hårda, sega, starka och uthålliga, men envisa och icke alltid så lätthanterliga. Typen är avgjort oädel och har intet av exempelvis Gotlandsrussets elegans över sig. Rasen är sent utvecklad, men blir i regel också mvcket gammal. Islandshästar som uppnått 40 år och däröver höra icke till ovanligheten. Alla färger förekomma; blacka, fuxar, skimlar och skäckar, voro i övervägande antal bland de på sin tid till Sverige importerade Islandshästarna."
Ur "Husdjurslära för de lägre lantbruksläroverken – del I" från 1945:
"Den isländska hästen, som i mindre skala införts som bruksdjur, är en liten (116—120 cm mankhöjd), vanligen gråaktig, ganska ful häst, vilken emellertid äger en del goda egenskaper. Den är härdig och förnöjsam och besitter trots sin litenhet styrka och uthållighet."
Ur "Lantmannens Bok – Band II" från 1946:
"Islandshästen har exporterats till många länder, bl. a. till Sverige. Det är en liten, primitiv häst 120-135 cm i mankhöjd. Den är hård, seg och uthållig. Lynnet är nyckfullt och hästarna äro ganska envisa. Djuren bli mycket gamla. Alla färger förekomma."
Ur "Ponnykalendern 1976":
"Islands-ponnyn
Islands-häst, hävdar islänningarna att islands-ponnyn bör kallas. De vill inte gå med på att det ar en ponny, eftersom de menar att kan "islänningen" bära fullvuxna ryttare under dagslånga turer över den isländska terrängen utan att fara illa - då är det en häst. Men går man efter det officiella kriteriet på en ponny - en häst av feminint och maskulint kön som understiger 147,3 cm i mankhöjd - då är Islands-hästen med sin mankhöjd mellan 115 till 145 cm, en ponny.
Man antar att Islands-ponnyn är en korsning mellan den norska Fjordhästen och engelska och skotska ponnyer som fördes över till Island under vikingatiden på 900-talet. Efter 1100-talet har inga hästar importerats till Island, varför rasen har hållits ren under århundraden.
Islands-ponnyn är känd för sina fem (!) gångarter. Dels har den de tre vanliga, skritt, trav och galopp, och ”tölt”. ”Tölten” och passgången anses vara bekväma för ryttaren, då han tar sig fram på milslånga ritter. På Island finns inga järnvägar och knappt några bilvägar heller, varför Islandsponnyn fått spela en stor roll för landtransporterna.
Islands-ponnyn har ett ganska o ädelt huvud, ofta med getskägg under hakan. Alla färger förekom mer.
Här i Sverige har man varit försiktig med importeringen av Islands-ponnyer, eftersom man anser att passgången och ”tölten” inte motsvarar de gångarter man eftersträvar för dagens ridsport-verksamhet. Under 1974 registrerades 11 ”islänningar” av Svenska Ponny föreningen (SPF).
Islands-ponnyn strövar i stora hjordar på Island och stambok förs i huvudstaden Reykjavik. Men även i andra länder i Europa finns det uppfödning för Islandsponnyer."
Ur "Ölandshästar" från 2004:
"Vad gäller islandshästen, denna ras som under 1980- och 1990-talen ökat så starkt i hela Sverige, kan man i detta sammanhang framhålla att de har funnits på Öland tidigare. Kanske rådde det i hela Sverige ett tomrum efter den lilla billiga, sega ölandshästen, den som inte längre fanns? I varje fall tog agronom A E Colliander i Göteborg åren 1909-1913 in ca 1 000 islandshästar till Sverige.103 De fick god åtgång och såldes som "Småbrukets främste dragare" över hela landet.
Även till trakten runt Kalmar och Öland kom en del. F d vägmästaren Knut Folkemark i Folkeslunda minns i en de hade på sin gård i hans barndom och en fanns i Runsten. F d agronom Anneka Andersson, Strandskogen, har berättat hur hon och syskonen under sin barndoms somrar körde på utflykt till Ottenby med deras islandshäst Stjärna spänd framför vagnen.104
Jag håller det inte för otroligt att dessa islandshästar, som fanns i Kalmarsundsområdet 1910 och därefter, vissa gånger kan ha tagits för kvarlevande ölandshästar! I senare tid var det Mats Thorstensson, Kåtorp - framgångsrik på hopptävlingar med sin "Malin" (och senare på stor häst) - och Marianne Kraft, Tveta gård, som på 1970-talet var de första med islandshästar."
Ragnar Olsson (senare Yngdén) och islandshästen Gullan på gården i Södr Runsten på 1920-talet
A H Danielsson på sin islandshäst 1913 på Ljungby boställe vid Kalmar
