https://www.gp.se/ledare/därför-vill-ingen-längre-revoltera-mot-svensson-livet-1.39753355?fbclid=IwAR3BYWlNo-IXhhtcYWZbr2hfosvElxKMTMvz9ryRBvTx1EmpzA3hhXTFDpw
Jag läste precis den här artikeln och tyckte att den var intressant. Jag upplever själv att min omgivning och mitt umgänge är mer konservativt nu än vad det var för 15 år sedan, för att inte tala om mina föräldrars generation. Mina föräldrar skrattar alltid lite varmt över hur planerande jag och min generation, jag och min bror, är. Allt ska ske i en viss ordning - äktenskap, barn, hus. "Det kommer att bli bra hur det än blir" säger de, och visst stämmer det men tiderna är också annorlunda nu. När mina föräldrar väntade mig, deras andra barn, så knatade de in på kontoret hos en utav Stockholms största hyresvärdar och bad om en lägenhet och fick en, i en förort. Några år senare köpte de en liten villa på sina arbetarklasslöner i Huddinge, när de var 28 år. Pappa golvläggare och mamma simskolelärare. Jag tycker att det är intressant att de tar upp just småhus i artikeln, för det är ungefär allt jag drömmer om. Jag vill ha ett litet hus som inte faller isär, tillsammans med en framtida familj, på rimligt avstånd från mitt arbete och min familj. Nu råkar jag vara född i vår huvudstad vilket innebär att närheten till min familj kostar pengar, men den är viktig för mig. 850 000 kr kostade villan som mina föräldrar köpte, idag värd ca 7 milj. Visst har pengarnas värde förändrats också, men ändå.
När jag var tonåring skrattade vi lite åt "villa, vovve, Volvo" och idag kan jag inte föreställa mig ett bättre liv. Det känns lite som en ouppnåelig dröm just nu. Var är era tankar om artikelns ämne?