Idag känns som en dag som är precis såhär:
Jag tror att det var starten på dagen som fick det att halta lite. Igår morse så vaknade jag till några nyheter där dom pratade om våldtäkter, tortyr och mord. Jag blir så illa berörd av sånt, tycker att det passar väldigt dåligt att slå upp sina ögon och möta en ny dag med dom bilderna fast på näthinnan.
(Ja, jag är en sån som tar in.)
Imorse så slapp jag våldtäkterna, men lyssnade på en kanal som pratade om hur det var att bli gammal. Lyssnarna ombads komma med åsikter om vad dom hade för uppfattning om hur det var att bli gammal i Stockholm. Och då började ju mina tankar snurra såklart.
När jag var liten så var smärta min största rädsla. Men eftersom livet verkar ha som uppgift att stoppa ner mina uppfattningar i halsen på mig, så har jag tvingats lägga den rädslan åt sidan. Nu är det ålderdomen som är min största skräck. Jag ser släktingar och bekanta som åldras, och det verkar vara fruktansvärt. Att förlora sin kropps funktioner, att slåss mot ständig sjukdom (fast det gör jag ju redan nu, men jag inbillar mig att jag åtminstone är starkare i den här åldern) och att förlora sin personlighet. Att inte klara av att hänga med eller förstå omvärlden, att inte förstå sina medmänniskor, att helt förlora ett vettigt förhållningssätt, att sakta förlora förmågan att minnas och tänka klart. Att bli ett offer, ett paket, och att dö i sin egen avföring... Jag ser en bild framför mig där jag ligger ensam i en säng - uttorkad, tandlös och förvriden, värre än ett frankensteins monster, oförmögen att ta hand om mig själv, oförmögen till annat än att utstöta obegripliga gutturala ljud...
Fy fan. Det kan ju inte på något sätt vara ett värdigt liv.
Om 20 år är jag 62. Längre än så sträcker sig inte min föreställningsvärld. Jag tycker att det är ganska tungt och jobbigt att kämpa för att hålla mig vid liv som det är nu. Och när man blir gammal blir allt bara värre och värre sägs det ju. Jag vet knappt ens om jag orkar med tanken på 20 år till, så att bli 65-70 eller äldre känns överhuvudtaget inte som en option för mig.
Tänker jag på att bli gammal så känner jag bara skräck och rent obehag.
Och det var alltså så min dag startade.
Inte undra på om jag hoppar lite dåligt idag...
Jag tror att det var starten på dagen som fick det att halta lite. Igår morse så vaknade jag till några nyheter där dom pratade om våldtäkter, tortyr och mord. Jag blir så illa berörd av sånt, tycker att det passar väldigt dåligt att slå upp sina ögon och möta en ny dag med dom bilderna fast på näthinnan.
(Ja, jag är en sån som tar in.)
Imorse så slapp jag våldtäkterna, men lyssnade på en kanal som pratade om hur det var att bli gammal. Lyssnarna ombads komma med åsikter om vad dom hade för uppfattning om hur det var att bli gammal i Stockholm. Och då började ju mina tankar snurra såklart.
När jag var liten så var smärta min största rädsla. Men eftersom livet verkar ha som uppgift att stoppa ner mina uppfattningar i halsen på mig, så har jag tvingats lägga den rädslan åt sidan. Nu är det ålderdomen som är min största skräck. Jag ser släktingar och bekanta som åldras, och det verkar vara fruktansvärt. Att förlora sin kropps funktioner, att slåss mot ständig sjukdom (fast det gör jag ju redan nu, men jag inbillar mig att jag åtminstone är starkare i den här åldern) och att förlora sin personlighet. Att inte klara av att hänga med eller förstå omvärlden, att inte förstå sina medmänniskor, att helt förlora ett vettigt förhållningssätt, att sakta förlora förmågan att minnas och tänka klart. Att bli ett offer, ett paket, och att dö i sin egen avföring... Jag ser en bild framför mig där jag ligger ensam i en säng - uttorkad, tandlös och förvriden, värre än ett frankensteins monster, oförmögen att ta hand om mig själv, oförmögen till annat än att utstöta obegripliga gutturala ljud...
Fy fan. Det kan ju inte på något sätt vara ett värdigt liv.
Om 20 år är jag 62. Längre än så sträcker sig inte min föreställningsvärld. Jag tycker att det är ganska tungt och jobbigt att kämpa för att hålla mig vid liv som det är nu. Och när man blir gammal blir allt bara värre och värre sägs det ju. Jag vet knappt ens om jag orkar med tanken på 20 år till, så att bli 65-70 eller äldre känns överhuvudtaget inte som en option för mig.
Tänker jag på att bli gammal så känner jag bara skräck och rent obehag.
Och det var alltså så min dag startade.
Inte undra på om jag hoppar lite dåligt idag...
