Dålig förlorare!

Status
Stängd för vidare inlägg.

mimus

Trådstartare
Har funderat mycket på begreppet "dålig förlorare". Har själv tendensen, och när det gäller min 8-årige son så har äpplet inte fallit långt från trädet.
Förr så brydde jag mig inte så mycket om det, men senare så tyckte jag att det begränsade honom. Lagsport undviker han, spelar inte spel på fritids, gogos eller byter pokemon kort.

Men tennis tycker han är jätte kul.
Han är mycket social och har många kompisar.

Så, jag och sambon började spela fia med knuff varje kväll och "träna" förlora.

Men så tänkte jag, hade Anja Persson, Stefan Holm mm blivit så bra om de hade fått lära sig att vara förlorare???

Det kanske är en styrka att ha en sån vilja som Simon har, att antingen kämpar man till sista blodsdroppen, eller så får det hellre vara.
HAN har själv aldrig varit brydd över att han inte är med och spelar.
För han FÅR vara med men väljer själv bort, just för att han inte vill utsätta sig för att förlora.

Hur har ni tänkt runt era barn?
Ska man tränas att förlora därför att vi vuxna tror det är en "bra" egenskap eller vill vi bara "sockra" så att de inte ska bli så besvikna av motgångar?
 
Sv: Dålig förlorare!

Det beror lite på hur man menar, man får bli arg på sig själv för att man förlorar om det är något som man själv kan ha påverkat. Men det får inte gå ut över andra och man behöver inte heller sätta sig i ett hörn och sura.
Fast hur man går tillväga har jag inte lyckats klura ut än... Själv spelar det ingen som helst roll om jag vinner eller kommer sist, så jag har väldigt lite förståelse för att man blir helt "fanatisk" som min man gärna blir, han blir tex glad över att segra över mig i schack som jag knappt kan reglerna på och han har spelat i många år och även tävlat... Jag förstår inte varför det är så roligt att vinna då... :crazy: Än så länge vet jag inte om elin blir lik mig eller min man, fast på sätt och viss hoppas jag att hon blir mer tävlingsmänniska än mig för jag kan känna att det ibland är en brist att inte vilja vara bäst.
 
Sv: Dålig förlorare!

mimus skrev:
Hur har ni tänkt runt era barn?
Ska man tränas att förlora därför att vi vuxna tror det är en "bra" egenskap eller vill vi bara "sockra" så att de inte ska bli så besvikna av motgångar?

Jag träffar ju barn på jobbet och dessutom mina egna här hemma. Ett av mina egna barn är en fruktansvärt dålig förlorare som verkligen fick jätteutbrott när han förlorade i sällskapsspel. Även på jobbet har jag träffat barn som absolut vill vinna allt och som blivit arga när de inte gör det.

För det mesta tycker jag att detta avtar lite med åren, min son vill fortfarande helst vinna men kan numera acceptera att han ibland förlorar eller "kommer tvåa".

Som barn tycker jag inte att man ska ha för höga krav på sig själv, det kan ju ibland så åt fel håll...
 
Sv: Dålig förlorare!

Jag klarar inte av att det går dåligt. Jag måste vara bäst, men jag jobbar på det. :cool:
 
Sv: Dålig förlorare!

Att vilja vinna till varje pris måste väl inte nödvändigtvis innebära att man är en dålig förlorare? Man kan ju även lära av att förlora, lära av eventuella misstag.
Att bli besviken när man förlorar är ju en sak, men det får ju inte gå ut över andra - eller kanske över "döda ting".
 
Sv: Dålig förlorare!

Du skriver ju själv att han är social, har många kompisar och håller på med en individuell sport men inte lagsport. Tycker faktiskt inte det låter som något större problem. Vad händer om han förlorar i tennis, för det måste väl ha hänt? Blir han förbannad, sur, låter det gå ut över omgivningen? I så fall kan det ju vara bra att försöka få honom att träna på att ta förlusten. Vända det till något konstruktivt och bra. Kanske få honom att fundera över vad det var som fick honom att förlora, vad han kan göra bättre nästa gång. Hjälp att kanalisera sin ilska eller besvikelse eller hur han nu reagerar.

Har inga egna barn men själv är jag sån att jag verkligen hatar att förlora. T.o.m. att förlora en patiens på datorn kan vara jobbigt, men jag är vuxen så jag kan hantera det. Tror inte man kan träna bort den känslan, hade någon försökt det när jag var barn så hade det nog bara blivit värre, det är en del av min personlighet. Väljer också bort situationer där jag är beroende av andra för att det ska gå bra. Jag har höga krav på mig själv att något ska gå bra och ska någon vara med i mitt team så får dom vara lika hängivna. Sen måste man ju kunna anpassa sig i vissa situationer som jobbet t.ex. och det klarar jag numer.

Jag kan ta en förlust om jag vet att jag gjort mitt bästa men känslan av besvikelse och ilska har jag svårt att ta bort. Men eftersom jag har redskap att hantera den så blir jag inte totalt vansinnig och destruktiv. Snarare får jag mer jävlar anamma och bestämmer mig för att träna mig så jag klarar det bättre nästa gång.
 
Sv: Dålig förlorare!

Snurrfian skrev:
. Men det får inte gå ut över andra och man behöver inte heller sätta sig i ett hörn och sura.

Det håller jag absolut med om, därför så måste man väl på något vis lära sig att ta motgångar


: Än så länge vet jag inte om elin blir lik mig eller min man, fast på sätt och viss hoppas jag att hon blir mer tävlingsmänniska än mig för jag kan känna att det ibland är en brist att inte vilja vara bäst.

Det är där balansen kommer in.
Att det kanske är positivt att ha en viss del "vinnarinstinkt"
 
Sv: Dålig förlorare!

break_a_leg". Som barn tycker jag inte att man ska ha för höga krav på sig själv skrev:
Tycker inte jag heller, men hur dämpar man det då?
Höga krav och vinnarinstinkt är olika, höga krav tolkar jag negativt, medan vinnar instinkt kan vara positivt.
 
Sv: Dålig förlorare!

det har jag också gjort, men genom att dämpa besvikelsen och inte visa den.

Numer försöker jag intala mig att jag tävlar mot mig själv, och kan se glimtar av det som är bra även efter en dålig prestation
 
Sv: Dålig förlorare!

ameo skrev:
Att vilja vinna till varje pris måste väl inte nödvändigtvis innebära att man är en dålig förlorare? Man kan ju även lära av att förlora, lära av eventuella misstag.
Att bli besviken när man förlorar är ju en sak, men det får ju inte gå ut över andra - eller kanske över "döda ting".

Så tänker jag med att det kunde vara, att man kan behärska besvikelsen, så det kan ju vara bra att lära sig hantera.

Våra Fia med knuffkvällar kallade vi för frustrationträning. Och jag tror det hjälpte en viss del, men jag vill ju inte kväva viljan att vinna.

Att bli så besviken att man blir dum mot andra eller tar sönder saker, skulle jag ALDRIG acceptera.
 
Sv: Dålig förlorare!

Jag har försökt att förklara för min son att ibland vinner man, ibland kommer man sist och ibland kan man komma däremellan. Skulle man alltid vinna så blir det ju tråkigt i längden....

Dottern som är lite äldre tävlar ju i idrott, där försöker jag säga att man först och främst tävlar mot sig själv (i den individuella sporten), i lagsporten är det ju att det är ett lag och att alla där ska kämpa tillsammans.
 
Sv: Dålig förlorare!

Du beskriver situationen väldigt bra. :bow:

Det är egentligen inget problem längre, men JAG höll på att göra det till ett.
Genom att tvinga honom till att förlora, vilket gjorde honom bara värre.
Då insåg jag att det borde vara nått bra med att ha en sån fighting spirit som han har.

Men var nyfiken på hur ni andra såg på det.
 
Sv: Dålig förlorare!

break_a_leg skrev:
Dottern som är lite äldre tävlar ju i idrott, där försöker jag säga att man först och främst tävlar mot sig själv (i den individuella sporten), i lagsporten är det ju att det är ett lag och att alla där ska kämpa tillsammans.

Det var kul att du tog upp idrott, för det vill Simon börja med till våren, han har nämligen upptäckt att han springer mycket snabbare och hoppar mycket längre än alla andra.

Men då kommer balansen om höga krav in.
Än så länge har jag tyckt att det räcker med tennisen, men tänkte att han i alla fall ska få prova friidrott.
 
Sv: Dålig förlorare!

När barnen börjar träna/tävla så ska man sätta små delmål hela tiden. Jag har svårt för föräldrar som triggar sina barn konstant.
 
Sv: Dålig förlorare!

Det gillar inte jag heller.
Barn ska utöva sport av lust och egen drivkraft.
I sonens klass finns kompisar som har tennis ,fotboll, simnig, och ishockey.Det tycker jag är för mycket.

Men vi gör alla på olika sätt.

Delmål tror jag dessvärre han kommer sätta upp själv, utan min inblandnig
 
Sv: Dålig förlorare!

Nu har jag inga barn utan kan bara tala utifrån min egen erfarenhet att vinna respektive förlora. Det finns spela som jag inte tycker är roliga eftersom jag är rätt dålig på exvis tärningsspel som yatzy. Det gör att jag helst inte spelar yatzy eftersom det är trist att nästan alltid förlora, andra spel där utgången är mer oviss spelar jag gärna.

Inom idrott har jag alltid hört till toppskiktet, kanske är det samma sak där? En förlust gör inget eftersom jag redan vet om att jag ändå hör till de bättre och förlorar jag idag så vinner jag en annan gång. :idea: Bottnar det i den egna självkänslan och vilka krav man själv och omgivningen har på sig? Är man trygg i sig själv så kan man även hantera förluster och vill ta revansch istället för att vända besvikelsen till något destruktivt.

Problemet med vinna/förlora är ju hur man tar förlusten. En förlust ska vara en sporre för att man ska anstränga sig mer till nästa gång och inte leta felen hos andra, utan vad man behöver förbättra själv. Likaså ska en vinst inte vara ett sätt att se ner på andra utan även här en vink om vad man kan förbättre och vad som var bra.
 
Sv: Dålig förlorare!

MIn son vägrar också att förlora. Han är vinnare ut i fingerspetsarna och ger sig inte gärna in på något som kan göra att han förlorar. För honom är lagsport okej, då är det inte bara han som förlorar utan hela laget. Men om man spelar spel med honom och han är på väg att förlora så är det lätt hänt att hela spelplanen åker åt fanders rätt som det är.

Hans självkänsla och självförtroende är minst sagt utmärkt, och det är just därför han inte vill göra sånt som han är dålig på för det är *TRÅKIGT* att förlora. Att förlora i något han ändå är bra på det är också okej, för han vet att han kan vinna nästa gång...
 
Sv: Dålig förlorare!

jag tror inte att tävlingsmänniskan går ur en...däremot kan man lugna ner "den dåliga förloraren". han ska självklart ha chans att vinna när ni spelar Fia, tycker jag, men även få förlora och kunna ta det bra till slut.
 
Sv: Dålig förlorare!

Mia_R skrev:
Problemet med vinna/förlora är ju hur man tar förlusten. En förlust ska vara en sporre för att man ska anstränga sig mer till nästa gång och inte leta felen hos andra, utan vad man behöver förbättra själv. Likaså ska en vinst inte vara ett sätt att se ner på andra utan även här en vink om vad man kan förbättre och vad som var bra.

Det där är en bra sammanfattning, det är inte "lära sig förlora" som gäller, utan en omformulering,
-Lära sig tackla en förlust.

Mycket bra, ingen vill ju uppfostra sina barn till förlorare, eller hur?
 
Sv: Dålig förlorare!

Xeline skrev:
Hans självkänsla och självförtroende är minst sagt utmärkt, och det är just därför han inte vill göra sånt som han är dålig på för det är *TRÅKIGT* att förlora. Att förlora i något han ändå är bra på det är också okej, för han vet att han kan vinna nästa gång...

precis det du beskriver märkte vi när vi bowlade, Simon kan ta att nån annan vinner där för han VET att han kommer igen nästa omgång och kan vinna.

Som nån annan sa så verkar det vara svårare att ta förluster i sällskaps spel.
Något jag känner igen själv. :crazy:

Hur gammal är din son?
Har du resonerat med honom om hur man tar en förlust?
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp