Alfakrulls
Trådstartare
Den 20 Maj 2006 var den lyckligaste dagen i hela mitt liv.
Då hämtade jag hem min första, alldeles egna hund, Unni.
En samojed tik som jag åkte över 200 mil för men de va värt varenda mil.
"inte visste ja va kärlek var fören lilla Unni kom till Stan"
Hela första året blev det mycket kurser och hon var så duktig så och många lovordade oss för lydnaden och vi skulle börja tävla sommaren 2007 men Unni blev då hastigt sjuk.
Hon fick dubbelsidig ledinflamatin på frambenen i samband med Borelia.
Hon låg inne 1 dygn på blå stjärnan och medicinerades en massa då när vi kom in med henne va hon "förlamad" i frambenen.
Ett dygn senare var hon sitt vanliga jag igen, hon kunde gå men skulle hålla sig lugn och stilla i 2 veckor för att de skulle bli helt bra.
Och vi tog de lugnt, endast koppel promenades osv och efter 3 veckor va hon "friskförklarad" av veterinären.
Men de va endå här alla problem började för oss.
Jag tycker inte att hon blev helt bra. För de mesta va hon bra men kunde ofta, speciellt efter långa promenader eller efter att ha busat, bli trött i benen och börja halta. Eftersom hon va ung och växte fortfarande antig vi att de va de som va problemet eftersom de inte syntes så ofta.
Men på vintern 2007 så tyckte ja allt att de kom oftare och oftare.
Hon va dålig till och från, halt och stel och de va jobbigt för henne att ta sig upp på morgonen.
Åker till veterinären och de tittar på henne men hittar inga fel, och hon va självklart varken halt eller stel den dagen. Så de va bara att åka hem igen.
( så här i efterhand skulle ja ju propsat på ett nytt borelia prov men lätt att vara efterklok)
Så hela våren 2008 va hon dålig, till och från hela tiden.
Tillbaka till veterinären i Juli 2008 ( över 1 år sedan hon först blev sjuk) och de tog då nytt prov på henne och de visade sig då att hon hade fått Erlischas.
Hon fick medicin för de + smärtstillande och ja tänkte att "Yes, nu ska hon äntligen bli bra nu när vi vet va de är".
I 25 dagar åt hon medicinen och de va inte förens i slutet av kuren som hon började bättra sig. Men när så kuren va avslutad va hon helt okej. Varken stel eller halt och hon va pigg och glad.
Men de höll bara i sig en månad, och hon blev dålig igen, halt och stel och nu även ändrat hela sitt psyke. Hon va väldigt lättretlig, hatade alla andra hundar och man kan inte lita på henne bland små barn, vilket hon alltida annars har älskat.
Hösten gick och hon blev sämre och sämre, trots ännu en kur med medicin efter att varit hos veterinären ännu en gång och inte heller då blev hon bra.
Svarade knappt på medicinen.
Och hon har nu varit dålig sen Maj 2007, vilket blir 2 år nu. hon har aldrig fått vara riktigt ung, utan har mest gått med denna smärta som sliter otroligt på henne och mig.
Vi va nu hos veterinären igen för 3 veckor sedan, en annan veterinären blev de denna gång men på samma ställe, och hon tog fler provet på henne, för att kolla alla organ osv men de visade inget, allt va som de skulle.
Och nu är hon så lättretlig och arg mest hela tiden, inte mot mig men mot barn och andra djur. Dock högg hon mig i handen för 2 veckor sedan då de uppstod en situation där jag skulle ta ett ben ifrån henne som hon snott från andra hunden, och när ja sa loss så morrade hon, då blev ja arg på henne och sa ytligare 1 gång och då visade hon tänderna för mig och då tog ja tag i henne och hon högg mig, vilket ja tror beror på att hon har ont och de helt enkelt gjorde ont när ja tog i henne.
Så, nu sitter vi har, de är Februari, snart Mars 2009 och hon är fortfarande dålig och de blir inte bättre. Hon är inte arg längre men hon är deppig, hon är glad och go när man går ut med henne men hon blir snabbt trött och får ont i benen och ja känner att nej, nu får de nog vara bra.
Hon har ju sina bra dagar och då känns avlivning långt borta, men de är ju bara för 1 dag eller 2, och jag känner att nu orkar ja inte mera.
Inget hjälper och hon mår dåligt för de mesta och likaså jag.
Nu får de vara bra tycker ja!
Se in i hennes underbara ögon och säga hej då.
Klarar jag det?
Ja de gör ja, jag vet att ja gör de. För ja MÅSTE de.
Ja tycker vi har kämpat klart nu, efter åtskilliga medicin kurer och hon är fortfarande inte bra, hon är inte ens 3 år gammal och har redan lev med smärta i 2 år....
När jag nu skrivit detta och läst igenom de känns de som om ja kanske borde gjort de för länge sen, men man vill ju ge de en chans. Eller hur?
Men de finns alltid en gräns, och ja tror att jag & Unni har nått den nu.
Jag är väl inte en hemsk människa som tillslut insett att avlivinng är de bästa för henne?
Blev nämligen kallad både känslokall, egoist och lat av en idag då jag berättade detta och hur ja kände för att jag ger upp och inte vill kämpa mera.
Jag vill helt enkelt inte mera, ingen av oss är varken glada eller mår bra av detta.
Ska ringa veterinären imorgon för en sista besök, och där ska ja då berätta hur jag ser och känner för detta, och att jag inte vill mera. Känns inte rätt att hålla på med henne mer, när inget hjälper och veterinärerna vet ju att de är svårt att bli av med Erlischas.
Så, är de dags att säga hej då?!
Då hämtade jag hem min första, alldeles egna hund, Unni.
En samojed tik som jag åkte över 200 mil för men de va värt varenda mil.
"inte visste ja va kärlek var fören lilla Unni kom till Stan"
Hela första året blev det mycket kurser och hon var så duktig så och många lovordade oss för lydnaden och vi skulle börja tävla sommaren 2007 men Unni blev då hastigt sjuk.
Hon fick dubbelsidig ledinflamatin på frambenen i samband med Borelia.
Hon låg inne 1 dygn på blå stjärnan och medicinerades en massa då när vi kom in med henne va hon "förlamad" i frambenen.
Ett dygn senare var hon sitt vanliga jag igen, hon kunde gå men skulle hålla sig lugn och stilla i 2 veckor för att de skulle bli helt bra.
Och vi tog de lugnt, endast koppel promenades osv och efter 3 veckor va hon "friskförklarad" av veterinären.
Men de va endå här alla problem började för oss.
Jag tycker inte att hon blev helt bra. För de mesta va hon bra men kunde ofta, speciellt efter långa promenader eller efter att ha busat, bli trött i benen och börja halta. Eftersom hon va ung och växte fortfarande antig vi att de va de som va problemet eftersom de inte syntes så ofta.
Men på vintern 2007 så tyckte ja allt att de kom oftare och oftare.
Hon va dålig till och från, halt och stel och de va jobbigt för henne att ta sig upp på morgonen.
Åker till veterinären och de tittar på henne men hittar inga fel, och hon va självklart varken halt eller stel den dagen. Så de va bara att åka hem igen.
( så här i efterhand skulle ja ju propsat på ett nytt borelia prov men lätt att vara efterklok)
Så hela våren 2008 va hon dålig, till och från hela tiden.
Tillbaka till veterinären i Juli 2008 ( över 1 år sedan hon först blev sjuk) och de tog då nytt prov på henne och de visade sig då att hon hade fått Erlischas.
Hon fick medicin för de + smärtstillande och ja tänkte att "Yes, nu ska hon äntligen bli bra nu när vi vet va de är".
I 25 dagar åt hon medicinen och de va inte förens i slutet av kuren som hon började bättra sig. Men när så kuren va avslutad va hon helt okej. Varken stel eller halt och hon va pigg och glad.
Men de höll bara i sig en månad, och hon blev dålig igen, halt och stel och nu även ändrat hela sitt psyke. Hon va väldigt lättretlig, hatade alla andra hundar och man kan inte lita på henne bland små barn, vilket hon alltida annars har älskat.
Hösten gick och hon blev sämre och sämre, trots ännu en kur med medicin efter att varit hos veterinären ännu en gång och inte heller då blev hon bra.
Svarade knappt på medicinen.
Och hon har nu varit dålig sen Maj 2007, vilket blir 2 år nu. hon har aldrig fått vara riktigt ung, utan har mest gått med denna smärta som sliter otroligt på henne och mig.
Vi va nu hos veterinären igen för 3 veckor sedan, en annan veterinären blev de denna gång men på samma ställe, och hon tog fler provet på henne, för att kolla alla organ osv men de visade inget, allt va som de skulle.
Och nu är hon så lättretlig och arg mest hela tiden, inte mot mig men mot barn och andra djur. Dock högg hon mig i handen för 2 veckor sedan då de uppstod en situation där jag skulle ta ett ben ifrån henne som hon snott från andra hunden, och när ja sa loss så morrade hon, då blev ja arg på henne och sa ytligare 1 gång och då visade hon tänderna för mig och då tog ja tag i henne och hon högg mig, vilket ja tror beror på att hon har ont och de helt enkelt gjorde ont när ja tog i henne.
Så, nu sitter vi har, de är Februari, snart Mars 2009 och hon är fortfarande dålig och de blir inte bättre. Hon är inte arg längre men hon är deppig, hon är glad och go när man går ut med henne men hon blir snabbt trött och får ont i benen och ja känner att nej, nu får de nog vara bra.
Hon har ju sina bra dagar och då känns avlivning långt borta, men de är ju bara för 1 dag eller 2, och jag känner att nu orkar ja inte mera.
Inget hjälper och hon mår dåligt för de mesta och likaså jag.
Nu får de vara bra tycker ja!
Se in i hennes underbara ögon och säga hej då.
Klarar jag det?
Ja de gör ja, jag vet att ja gör de. För ja MÅSTE de.
Ja tycker vi har kämpat klart nu, efter åtskilliga medicin kurer och hon är fortfarande inte bra, hon är inte ens 3 år gammal och har redan lev med smärta i 2 år....
När jag nu skrivit detta och läst igenom de känns de som om ja kanske borde gjort de för länge sen, men man vill ju ge de en chans. Eller hur?
Men de finns alltid en gräns, och ja tror att jag & Unni har nått den nu.
Jag är väl inte en hemsk människa som tillslut insett att avlivinng är de bästa för henne?
Blev nämligen kallad både känslokall, egoist och lat av en idag då jag berättade detta och hur ja kände för att jag ger upp och inte vill kämpa mera.
Jag vill helt enkelt inte mera, ingen av oss är varken glada eller mår bra av detta.
Ska ringa veterinären imorgon för en sista besök, och där ska ja då berätta hur jag ser och känner för detta, och att jag inte vill mera. Känns inte rätt att hålla på med henne mer, när inget hjälper och veterinärerna vet ju att de är svårt att bli av med Erlischas.
Så, är de dags att säga hej då?!
