Bruce

Igår var Bruce ensam hemma en stund och som jag alltid gör så gick jag ett varv för att kolla att det var stängt in till soporna, inga skålar stod framme, ingen glömd matsäck i hallen. Han har trots det, under den dryga timme vi var borta, hittat en banan i en skötväska och ätit upp hela. Jag trodde inte i min vildaste fantasi att en banan skulle intressera honom. Han blev såklart väldigt dålig och har nu kräkts sedan dess. Det känns som att jag plockar under barnets stol hela tiden, punktbevakar när hon äter frukt i soffan. Plockar och städar, kollar när vi lämnar hemmet. Men det är alltid någon köttbulle som rullat iväg. Nåt jag inte sett, nåt jag glömmer. Snart börjar även sonen äta mat.. och Bruce blir jättedålig varje gång.

Samtidigt svingas det med leksaker och han håller sig undan. Skäller när barnen sover så de väcks. Jag slår knut på mig själv men jag vet inte hur jag ska få ihop det med barn som blir större och vildare och hund som blir äldre och känsligare. Vi bäddar på platser där de inte kommer åt men han ska vara mitt i smeten ändå. Jag tänker att det blir bättre när barnen blir större men.. hans liv är nu, och några år till. När de blir större är hans tid förbi.

Känner mig så sjukt ledsen och uppgiven och jag vet inte hur länge till jag ska lyckas trycka undan den sanning att jag inte lyckas få ihop alltihop.

 

[Roheryn]

När jag hade litet barn och hund samtidigt så satte vi upp en barngrind mellan vardagsrummet och köket. Det var ett himla bra sätt att skilja barn och hund åt och hunden fick vara med, men ändå utanför "greppavstånd". Och det var möjligt för mig/oss att hinna göra saker utan att passa hela tiden. Eftersom vi också under den här perioden installerade larm hemma, så fick hunden vara i enbart köket när han var ensam hemma - tänker att om ni hittar någon sådan lösning så är det enklare, kanske, att "rensa" så Bruce inte får tag på saker han inte ska äta? Och man kan hålla honom utestängd från köket men ändå med kontakt när barnen ska äta, om han inte får "samla rester" på golvet? (vår hund hade inga problem med annat än kyckling, så han fick vara med, har en tydlig minnesbild av honom under dotterns stol med spaghetti på ryggen )

 

[Bison]

Finns det någon äldre släkting/vän utan barn som han kan få flytta till?
På prov till att börja med.

 

[Voeux]

När jag hade litet barn och hund samtidigt så satte vi upp en barngrind mellan vardagsrummet och köket. Det var ett himla bra sätt att skilja barn och hund åt och hunden fick vara med, men ändå utanför "greppavstånd". Och det var möjligt för mig/oss att hinna göra saker utan att passa hela tiden. Eftersom vi också under den här perioden installerade larm hemma, så fick hunden vara i enbart köket när han var ensam hemma - tänker att om ni hittar någon sådan lösning så är det enklare, kanske, att "rensa" så Bruce inte får tag på saker han inte ska äta? Och man kan hålla honom utestängd från köket men ändå med kontakt när barnen ska äta, om han inte får "samla rester" på golvet? (vår hund hade inga problem med annat än kyckling, så han fick vara med, har en tydlig minnesbild av honom under dotterns stol med spaghetti på ryggen )

Bra tips! Ska absolut hitta någon sådan lösning. Idag ligger han på sin bädd när vi äter och vet att han inte får sno rester, men han blir lite odräglig ibland och börjar sniffa runt och man får påminna honom om reglerna. Det blir bara onödigt tjafs och ytterligare en bebis att hålla koll på i ögonvrån, så kanske en grind skulle lösa en del.

Jag har verkligen varit i affekt idag och när det blev tydligt på morgonen hur dålig Bruce faktiskt blivit så bröt jag ihop helt och har messat med exet hela dagen. Jag kände först att jag kanske borde samla mig innan jag hör av mig men nej, jag är trött på att samla mig nu. Trött på att rycka upp mig, vara samlad och lösa. Jag kände bara.. fan hjälp mig någon! Jag håller på att drunkna i allt här och kanske gör det inget om jag för en gångs skull låter precis så desperat som jag faktiskt är. Så vi pratade en del och kom fram till att Bruce ska vara hos honom lite mer framöver. Han är ju redan där ibland, men det får bli lite mer just nu en tid. För allas skull. Så får vi se hur det blir med tiden, vi tar en vecka j taget just nu.

 

[Voeux]

Finns det någon äldre släkting/vän utan barn som han kan få flytta till?
På prov till att börja med.

Tyvärr, kanske min pappa men det förutsätter att deras flat slutar terrorisera honom. Han blir lite överexalterad idag men det kanske skulle ge med sig tillslut om de bodde ihop.

Överlag är ju Bruce en gammal hund med halvtaskig hälsa så frågan om omplacering är inte så enkel. Plus att vi och barnen fullkomligt älskar honom och vill egentligen inte att han ska vara någon annanstans än här. Men blir det för stökigt för honom så blir det tufft att hitta en bra lösning.

 

[Madalitso]

Jag vill bara skicka lite omtanke och säga att du är inte dålig djurägare som tycker det här är skitjobbigt. Det är jättejobbigt när djurens behov och barnens behov och ens egna behov alla sliter åt olika håll. När det var som mest med katterna med sjukdomar och mediciner och olyckor inne pratade vi allvarligt om omplacering eller avlivning för att vi kände att vi bara inte klarade allt, och samtidigt känner man sig hemsk som ens tänker tanken om ens älskade husdjur som man ansvarar för. Men tänker att det är helt naturligt att leta utvägar när allt känns för mycket och det gör en inte till en sämre person eller djurägare.

 

[miumiu]

Fy fan vad tufft det låter Voux! Förstår att det känns som moment 22 och upplever dig som en väldigt lösningsorienterad person som verkligen vänder på varenda sten för att hitta nåt som funkar.

Vi har inte haft precis samma problematik men en av våra katter är extremt folkskygg och ogillar barn starkt. Han är egentligen en typisk enmanskatt och trivs inte alls med familjelivet. Nu börjar det dock bli bättre men då är sonen 8 nu, katten 10… Så han har ju ”stått ut” större delen av sitt liv. Hatar fortfarande om sonen har kompisar över, har sagt att han ska lämnas ifred tusen gånger men det lyssnas väl sådär på. Turligt nog har vi en katt till som är supersocial och ”tålig”.

Hade vi bara haft skyggisen hade jag kanske övervägt en omplacering. Men nu är våra gubbar extremt tighta och det skulle skära i hjärtat att dela på dom. Man har ju heller inga garantier på att det skulle bli bättre för honom, han är extremt speciell och känslig och tror ett byte av både hem och ägare hade kunnat ställa till det rejält.