Jag börjar undra om jag åkt på en depression. Förvisso uppfyller jag inte kriterierna riktigt men jag har varit nedstämd sedan i somras. Jag har hela tiden tänkt att det är normalt att bli nedstämd ibland och med tanke på allt som hänt så är det väl inte så konstigt om jag blivit det. Jag har mer sett på det som en sorg som måste värka klart.
Så jag har tänkt att det nog kommer gå över tids nog. Jag har försökt vara snäll mot mig själv genom att inte kräva för mycket (av mig själv) och genom att göra sådant som är trevligt. Vara min egen bästa kompis helt enkelt.
Men var går gränsen mellan normal nedstämdhet och depression? Jag börjar bli osäker på var jag är.
Idag var första arbetsdagen efter ledigheten. Det var segt i skallen och jobbigt att plocka upp tråden där jag släppte den sista arbetsdagen före jul. När jag kom hem grinade jag en liten skvätt. Jag vet egentligen inte varför. Det fanns ingen färdig mat hemma att hiva in i micron så jag tänkte att jag skulle hoppa över maten. Orkade inte fixa mat. Men det blir ju inte bra det heller insåg jag, så jag svängde ihop en röra med krossade tomater, svarta bönor och lite annat.
Så, visst. Jag funkar. Jag kan bita ihop. Jag kan t.o.m. försöka göra sådant som jag vet att jag på sikt kommer att må bra av. Försöka vårda både kropp och själ. Det går nog över. Tids nog.
Så jag har tänkt att det nog kommer gå över tids nog. Jag har försökt vara snäll mot mig själv genom att inte kräva för mycket (av mig själv) och genom att göra sådant som är trevligt. Vara min egen bästa kompis helt enkelt.
Men var går gränsen mellan normal nedstämdhet och depression? Jag börjar bli osäker på var jag är.
Idag var första arbetsdagen efter ledigheten. Det var segt i skallen och jobbigt att plocka upp tråden där jag släppte den sista arbetsdagen före jul. När jag kom hem grinade jag en liten skvätt. Jag vet egentligen inte varför. Det fanns ingen färdig mat hemma att hiva in i micron så jag tänkte att jag skulle hoppa över maten. Orkade inte fixa mat. Men det blir ju inte bra det heller insåg jag, så jag svängde ihop en röra med krossade tomater, svarta bönor och lite annat.
Så, visst. Jag funkar. Jag kan bita ihop. Jag kan t.o.m. försöka göra sådant som jag vet att jag på sikt kommer att må bra av. Försöka vårda både kropp och själ. Det går nog över. Tids nog.
